Frihetshjältar mot Obama

Att änglalika tal och luddiga budskap om förändring, oklart från vad och till vad, inte räcker för att styra en supermakt blir allt mer uppenbart.

Barack Obamas utsträckta hand till Irans mullor blev ett praktfiasko. I sina försök att vara alla länder - utom USA - till lags avstod Obama från att fördöma våldet efter det så kallade presidentvalet. När han till sist ändå tvingades uttala sig stod det klart för var och en att det mest handlade om att rädda ansiktet. Obama hade förlorat kontrollen över sin egen agenda, och världen såg det.

Amerikanska presidenter testas i regel omedelbart efter att de tillträtt. Världens skurkstater vill informera sig om vilket temperament mannen med avfyrningskoderna har. Därför har hökar ofta visat sig överlägsna duvor. Richard Nixons och Ronald Reagans insatser för avspänning gentemot Kina respektive Sovjetunionen var och är exempel på just detta.

Därför är det inte överraskande att åldrade men alltjämt skimrande frihetskämpar som Lech Walesa, Vaclav Havel och ytterligare ett tjugotal dignitärer från länder som tidigare var förslavade av sovjetkommunismen nu gemensamt tar till orda mot Obama:

"East European governments, especially in Poland and the Baltic states, were alarmed by Russia's brief war with Georgia last summer over the rebel Georgian territory of South Ossetia and also by Russia's disputes with Ukraine over gas supplies. The letter's more than 20 signatories, including Poland's Lech Walesa, the Czech Republic's Vaclav Havel and ex-presidents of Romania, Latvia and Lithuania, said they welcomed Obama's decision to "reset" U.S.-Russian relations but urged him not to be naive."

Men naiv är ju just vad han tycks vara, därtill veligare än någon annan president under efterkrigstiden, möjligen i konkurrens med Jimmy Carter. Att till och med svenska medier skriver om hur förtroendet för Obama nu dalar ger en fingervisning om hur illa det är ställt.

Mera knack knack

Jag måste bara återge en kommentar som signaturen Dr M lämnade i min bloggpost om den dörrknackande FP-politikern Mathias Sundin. I ett svar till en annan läsare, som förklarat sig mer skeptisk till dörrknackning och politiker på hembesök, skriver doktorn:

"Jag skulle kanske ha hållit med dig fram tills för något år sedan, då jag flyttade till England. Sedan dess har jag, inte minst tack vare lokalvalet i början av juni, insett hur mycket det betyder att politiker -- särskilt lokalpolitiker -- söker upp väljarna snarare än tvärtom.

[...] Det har aldrig varit fråga om någon påflugen dörrförsäljning, som jag hade befarat, utan det har varit vänliga och bra samtal. Efter ett år i Cambridge har jag utan att ha lyft ett finger bättre kontakt med mina lokalpolitiker här, än vad jag någonsin haft i Sverige."

Detta är en oerhört viktig iakttagelse. "Kontakt med politiker" är i Sverige något som främst föreningsmänniskor, partimedlemmar eller folk som av rent yrkesmässiga skäl träffar makthavare har. Dialogen med vanliga väljare är obefintlig.

Den svenska politiken är ett offer för sin egen självbild. Partier med ett par tusen medlemmar, varav kanske tio procent aktiva, kallar sig fortfarande folkrörelser utan att skämmas det minsta. När våra politiker talar om förankring syftar de i regel på detta hundratal eller på någon förening som delar deras åsikter.

Exempelvis tror Socialdemokraten Monica Green att hennes åsikter är representativa eftersom hon fått grönt ljus från Unga Örnar och SSU.

Kommentaren ovan illustrerar hur majoritetsvalkretsar, med riktiga politiker med riktigt ansvar, på ett helt annat sätt än våra kaffekokare klarar av att vidmakthålla de relationer mellan väljare och valda som utgör den verkliga demokratins infrastruktur.

SIDA en kanal för miljöfundamentalister

En fördel med nyhetstorkan är att debatter som inte är så breda, men likafullt väldigt viktiga, får en chans. I DN skriver Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och den tidigare SIDA-medarbetaren Ingrid Gerremo om hur nämnda organisation hanterar våra skattepengar:

"Biståndsorganet Sida har i vår sjösatt ett initiativ på lantbruksområdet som är så märkligt att man undrar om det verkligen syftar till professionellt, kunskapsbaserat bistånd. Det är nämligen genomsyrat av den världsbild vad gäller hållbart jordbruk som utmärker delar av miljörörelsen.

För den som har lite insikt i att denna världsbild på centrala områden går på tvärs med vetenskapens är hela orkestreringen av initiativet omisskännlig – som vore det någon intresseorganisation på miljösidan snarare än en statlig myndighet som höll i taktpinnen. Just så ligger det nog också till."

Läs hela!

Åström försöker dölja vänsterns brottspolitik

I en radda sponsrade debattinlägg på Newsmill får riksdagspartierna ge sin syn på brottsligheten och hur den ska bekämpas. Moderaten Henrik von Sydow skriver om varför straffen för inbrott skärps och Centerpartiets Johan Linander skriver att straffrabatten, denna vänsterflummiga restprodukt, måste avskaffas.

Det är två glädjande besked från en i brottsfrågor alltför passiv borgerlighet.

Intressant nog försöker även Vänsterpartiets Alice Åström posera som tuff mot brottslingar. I sin text påpekar hon, fullt korrekt, att rättsväsendet är underfinansierat. Men hon undviker, sannolikt inte oavsiktligt, att påminna om att Vänsterpartiet går till val på mildare behandling av brottslingar, bland annat i form av återinförda halvtidsfrigivningar.

Det vänsterparti som säger sig vara feministiskt vill släppa ut våldtäktsmännen ännu tidigare. Det vänsterparti som säger sig värna om förorterna vill gulla med gängen som får folk att fly förorterna. Det vänsterparti som säger sig värna de fattiga överger just de personer som inte har råd att stänga in sig i villor med egenhändigt inköpta larmsystem.

Så även om Vänsterpartiet till äventyrs skulle klara av att stärka rättsapparatens finansiellt - vilket är tveksamt med tanke på partiets övriga syndaflod av vallöften till allt och alla - så spelar det knappast någon roll. Vad tjänar det till att utredningarna effektiviseras om själva rättegången inte leder till annat än en dask på handen?

Alliansens saktmodighet i dessa frågor är frustrerande. Men även ett status quo vore bättre än den generella straffamnesti som Vänsterpartiet går till val på och som varken Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har höjt rösten mot.

Med tanke på den förförra bloggposten bör jag kanske tillägga att just den här frågan inte skiljer storstad från glesbygd i någon större omfattning. Alliansen har alltså allt att vinna på att påminna väljarna om vad Alice Åström egentligen står för.

Knack, knack...

Det är inte bara de amerikanska presidentvalrörelserna som blivit längre. Även i Sverige tidigareläggs både positionerandet och det direkta kampanjandet. Mathias Sundin, folkpartistiskt oppositionsråd i Norrköping och ett av sitt partis verkliga framtidshopp, har dragit igång sin stora personvalskampanj. Mathias, som siktar på att besöka 10 000 hushåll fram till valdagen, sammanfattar:

"På eftermiddagen åkte jag till Söderköping och knackade på i 46 intet ont anande hushåll. Nu är det bara 9954 kvar."

Att bedriva en riktig personvalskampanj är som synes ett riktigt slitjobb, men det är utmärkt att det finns folk som orkar. Mathias, som knackade dörr för John McCain i Nevada förra året, har redan vanan inne.

Ibland tänker jag att det är det enda kvarvarande sättet att bedriva civil olydnad gentemot de partiapparater som de facto styr skutan. Bortfallet av medlemmar har de ju bara kompenserat genom att höja partiskatten, alltså den summa vi tvingas bidra med till deras verksamhet.

Denna skillnad mellan att söka vanliga väljares förtroende och att jobba i partiapparaten anas vid en jämförelse mellan Mathias och Folkpartiets nuvarande riksdagsledamot från Östergötland, Karin Granbom Elisson.

Mathias jobbar intensivt på nätet, bland annat med två bloggar, och knackar dörr som en galen hackspett. Därtill har han tagit politiska risker, bland annat genom att gå emot den svenska Obama-strömmen, och på andra sätt profilerat sig som självständig och oberoende samtidigt som han mäktat med det dagliga knoget i kommunpolitiken.

Granbom Elisson bloggar sporadiskt och ganska opersonligt, håller sig strikt till partifållan och syns inte i några egna sammanhang. Säkert är det inget fel på henne - jag träffade henne aldrig under mina år i FP, så jag vet inte - och hon arbetar säkert bra i riksdagen. Men trots att hon, liksom Mathias, bara är i trettioårsåldern känns hennes politiska hantverk väldigt utdaterat.

Att uppmärksamma, stödja och rösta på tydligt profilerade kandidater är det bästa sättet att bryta upp de strukturer som gett oss, bland mycket annat, FRA-lagen. Ty alla riksdagsledamöter är egentligen oberoende. Skiljelinjen går mellan de som är oberoende gentemot partiledningen och de som är oberoende gentemot väljarna.

Det är den senare gruppen som är det verkliga problemet.

Alliansen på landet

DN är oförklarligt dåliga på att lägga ut signerade ledare på nätet inom rimlig tid. Håkan Boströms text om klyftan mellan Stockholm och resten av landet är därför inte tillgänglig än. Men jag rekommenderar den.

Boström pekar på hur Stockholm, som partipolitiskt sett brukade representera ett tvärsnitt av landet, numera lagt sig en bra bit till höger om mitten. Valet 2006 slutade med knapp borgerlig seger, 47 procent mot 46 i landet som helhet. Det kan jämföras med 56-40 i Stockholms kommun och 59-35 i Stockholms län.

Jordsskredssegrarna i huvudstadsregionen var alltså helt avgörande för den borgerliga segern. Ändå höll det på att inte räcka till. Fyra mandat till från landets totalt tjugonio valkretsar hade räckt för ytterligare fyra år med vänsterstyre. På samma sätt som Socialdemokraterna måste fundera över sin Stockholmsstrategi måste alliansen fundera över hur man ska komma till tals med resten av landet.

Håkan Boström antyder att just denna kalkyl är spöket bakom Göran Hägglunds kulturtal i Almedalen. Det tror jag också. Men till skillnad från Boström har jag ingen lust att misstänkliggöra detta. Att ett av fyra allianspartier väljer andra perspektiv än de som råder innanför Stockholms tullar är knappast en politisk dödssynd.

Sverige politiska demografi skiljer sig från många andra västländer. I exempelvis USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike har vänstern ett starkt grepp om storstäderna medan högern kontrollerar småstäderna och glesbygden. Men skillnaderna ska inte heller överdrivas. Om man byter ut höger-vänster mot konservatism-radikalism upphör Sverige att sticka ut.

Skillnaden består alltså i det faktum att den svenska konservatismen burits av vänstern (läs: socialdemokratin) istället för, som brukligt är, av högern. Jag har skrivit om detta förr, och rent av klämt fram ett erkännande (i kommentarfältet) från en av Stockholms mest centrala sossar.

Det är därför alla alliansvänner borde välkomna, eller åtminstone sluta rynka på näsan åt, framväxandet av en borgerlig konservatism. Det är nämligen vad som står mellan Socialdemokraterna och ytterligare decennier av obrutet maktinnehav.

För övrigt borde inte minst Folkpartiets DN-falang fundera över varför partiet alltid är som mest framgångsrikt när det visar sin konservativa sida. Språktest i kombination med arbetskraftsinvandring och hygglig flyktingpolitik har i regel genererat fler väljare än ökat bistånd i kombination med fler pappamånader.

Boström, likt Hanne Kjöller, måste börja ta in det faktum att DN:s ledarskribenter representerar en rätt svag väljarström, som dessutom redan röstar borgerligt.

Tolerant exkludering

Frågan om särskilda kvinnotider i kommunala simhallar fortsätter engagera. I dagens SvD stöter vi på ett nytt fenomen. Kvinnor som tycker att det är jätteskönt att kommunen utestänger män från simhallarna - men som inte har något emot att fotograferas i baddräkt för en rikstäckande tidning.

Jag kan inte inse att detta är integration. Det handlar ju de facto om att dela upp folk. Sedan har jag lite svårt att inse varför jag med mina skattepengar ska bekosta en simhall som på grundval av mitt kön utestänger mig från dess verksamhet. I synnerhet när motivet är att konservera och bejaka medeltida uppfattningar om att män och kvinnor måste hållas åtskilda i hermetiskt tillslutna behållare.

"Det är skönt att inte bli uttittad av männen", säger en av kvinnorna. Hon påminner inte så lite om män som försöker dölja sin bögskräck med formuleringar av typen "de får väl göra vad de vill så länge de inte taffsar på mig". I båda fallen handlar det om fördomsfulla människor som utgår från att hela världen står på tur för att taffsa på dem.

Det är inte längre politiskt korrekt att antyda att alla bögar är översexualiserade taffsare. Däremot är det fullt accepterat att som invandrad kvinna hävda att alla män är fluktare. Därför är våra badanläggningar på väg att könssegregeras, i toleransens heliga namn.

För övrigt noterar jag att den kommunala simhallen i artikeln säljer så kallade burkinis, heltäckande baddräkter för kvinnor, i barnstorlek för 450 kronor styck. Jag kan sätta min sista löning på att samma kommun som driver simhallen samtidigt håller sig med någon tjusig feministisk handlingsplan för sin barnomsorg och skolverksamhet.

Så kan det gå när olika, och sinsemellan oförenliga, politiska korrektheter krockar med varandra.

Och medan vi är inne på amerikanska presidentkandidater...

...så måste vi naturligtvis höra vad Hitler har att säga om Sarah Palins avhopp:

Att kasta sten i gräddfil

Johan Norberg har den bästa kommentaren till Lars Ohlys sommarutspel om Haga slott:

"'Det får nästan alla andra göra', säger Lars Ohly när han tycker att kronprinsessan borde fixa sin bostad själv. Det är klart att hon borde, men varför sluta där? Ohlys 'nästan' behövs därför att en grupp som slipper fixa är riksdagsledamöterna. Låt även dem fixa sina bostäder (övernattningslägenheter i Stockholm) själva, så skulle de nog snart införa en rimligare bostadspolitik."

Black Metal

En gammal vän från patronbälte-skinnrock-och-motorcykelboots-eran tipsade mig om detta. Ett black metal-band annonserar efter en gitarrist, vilket resulterar i följande hysteriskt roliga busringning....

...and who shall lead them?

Det har inte varit särskilt kul att följa amerikansk politik på senare tid, något som säkert märkts här i bloggen. Barack Obama har på punkt efter punkt infriat min brist på förväntningar på honom. Iran, Nordkorea, Mellanöstern, ekonomin, bilindustrin; det finns ingen fråga han inte misskött från min utgångspunkt. För övrigt tycks åtskilliga amerikaner hålla med. Hans popularitetssiffor har sjunkit dramatiskt från de förvisso orealistiska nivåer som rådde när han svor eden.

Nu ser det dock ut som om Sarah Palins avhopp från guvernörsposten i Alaska tvingat republikanerna att börja fundera på vem de vill nominera 2012.

Jag tror inte att Palin helt har övergivit tankarna på att ställa upp, och mäktiga bundsförvanter som The Weekly Standard gör sitt bästa för att snacka upp henne och påminna om den ytterst tuffa behandling hon fått av medievänstern.

Men som jag tidigare skrivit tror jag inte att hon når ända fram. En kvinnlig kandidat som avgick när hon tyckte att "jobbet är gjort" lär inte inge det förtroende som väljarna vill känna för presidenten. Då är frågan vem de kan satsa på.

Republikanerna tenderar att nominera någon som gjort flera försök. Ronald Reagan misslyckades 1968 och 1976 innan han nominerades 1980. George H W Bush misslyckades 1980 innan han nominerades 1988. Bob Dole misslyckades 1980 och 1988 innan han slutligen hamnade på valsedeln 1996. John McCain gjorde ett djärvt men misslyckat försök 2000 innan nomineringen 2008. George W Bush lyckades förvisso på första försöket, men med tanke på hans namn får hans utgångsläge sägas ha varit lite speciellt.

Statistiskt sett bör vi alltså börja med att titta på gänget som McCain besegrade förra året. Det seriösa motståndet kom från Fred Thompson, Rudy Giuliani, Mitt Romney och Mike Huckabee. Thompson var aldrig någon särskilt effektiv kandidat och Giuliani har siktet inställt på guvernörssätet i New York.

Men Huckabee och Romney visade redan på republikanernas konvent att de bara väntade på att McCain skulle bita i gräset. Som jag ser det kan endast en praktskandal eller allvarlig sjukdom hindra någon av dem från att försöka igen, och jag ser inte på rak arm några republikaner som kan vinna över dem. Frågan är då hur de står sig mot varandra.

På många sätt påminner de om Reagan mot Bush för trettio år sedan. En karismatisk och hederlig skämtare mot en torr men skärpt och kompetent teknokrat. Liksom Reagan slog Bush tror jag att Huckabee visar sig strået vassare än Romney. Om sedan någon av dem har någon chans mot Obama är omöjligt att säga i dagsläget. Denna min första (och på tok för tidiga) prognos säger alltså att Mike Huckabee blir repsens man om tre år.

Defenders of the faith

Vissa ledarartiklar är dåliga, andra är bra och några kan nästan röra en till tårar. Per Gudmundsons huvudledare i dagens SvD hör till den sistnämnda kategorin. I en text som egentligen borde publicerats på kultursidorna beskriver han hårdrockens toleranta konservatism och förklarar varför Göran Hägglund och resten av KD borde lära av Judas Priest.

Jag tänker inte citera något ur texten, ty den bör läsas i sin helhet. Men som komplement till Pers tankar kring klassikern Breaking the law vill jag, såhär i övervakningstider, tipsa om ett framförande av Electric Eye från, lämpligt nog, 1984:

You think you've private lives, think nothing of the kind
There is no true escape, I'm watching all the time

I'm made of metal, my circuits gleam
I am perpetual, I keep the country clean

I'm elected electric spy, I'm protected electric eye

Kuba och PLO viktigare än G8?

Den svenska vänstern är behäftad med en lustig dubbelmoral när det gäller Sveriges roll på den internationella arenan. När Olof Palme drog ut på sina Tredje världsturnéer mottogs han som en kung i länderna han besökte. Detta togs - och tas - i vissa vänsterkretsar som ett tecken på att Sverige utgjorde "en röst i världen".

Sedan dess har två svenska statsministrar, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, suttit ordförande i Europeiska rådet. I denna roll blev Persson dessutom västvärldens representant i Nordkorea i samtal om bland annat landets kärnvapenprogram. I samma egenskap deltar Fredrik Reinfeldt i skrivande stund på G8-mötet i L'Aquila.

Olof Palmes bragder, att som förste västerländska regeringschef besöka Fidel Castro i Havanna och bjuda in Yassir Arafat till sin egen huvudstad, ter sig vid jämförelse snarast som världspolitisk slumturism. Så hur låter det från vänsterhåll nu när Sverige, i motsats till tidigare, inte bara är en röst utan även en aktör?

Man kan väl, för att uttrycka sig diplomatiskt, säga att entusiasmen är något mer dämpad. Aftonbladets Katrine Kielos går så långt som att säga att G8 mest är "ett tillfälle för statschefer att bli fotograferade".

Vari bestod då den, enligt vänstern, betydligt tyngre roll som Sverige hade under Palmes sjuttio- och åttiotal? För att besvara den frågan måste vi gräva fram en verklig relik som få under fyrtiofem ens känner till idag; den Alliansfria rörelsen eller, Non-Alignment Movement (NAM).

NAM grundades och formades av i första hand diktatorer (Tito och Gamal Abdel Nasser hörde till de mer pådrivande) i Sydamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien. Ambitionen var att agera vågmästare i det kalla kriget och tillgodose medlemsländernas (läs: deras regimers) intressen.

För en kålsuparteoretiker som Palme föreföll detta nästan lika njutbart som en Château Pétrus av fördelaktig årgång. Det blev därför många möten med Mugabe, Nyerere och de andra glada gossarna (kvinnors ställning tenderade i medlemsländerna att vara mer blygsam än i väst) under åren som gick.

Märk väl att Sverige aldrig var, eller försökte bli, medlem i NAM. Till skillnad från exempelvis Brasilien hade vi inte ens observatörsstatus. Sveriges roll var av mer pekuniär natur. På ren svenska; vi betalade ut runda summor i bistånd till flera av medlemsländerna (läs, även denna gång: deras regimer).

Detta, att skicka skattebetalarnas pengar till statschefer inom en organisation i vilken vi inte var medlemmar, skulle alltså känneteckna den moraliska och inflytelserika stormakt som Sverige än gång var men aldrig mer kan bli. Att leda futtigheter som EU och delta i G8 handlar däremot mest om partaj och klassfoton.

Vad vänstertyckarna menar när de beskriver Palme som en internationellt aktad och tongivande ledare är naturligtvis att han var aktad av dem. Men som alla som haft barn i treårsåldern vet, skrika kan vem som helst. Få något gjort är svårare. Palme blev, till skillnad från P-A Hansson, Tage Erlander, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, aldrig inbjuden till Vita huset. I hans samtida kollegors memoarer är han sällan omnämnd. Däremot nämns Carl Bildt i såväl Bill Clintons som Margaret Thatchers memoarer.

Sverige har idag långt mer inflytande än någonsin tidigare. Om det varit stake i vänstern hade vi fått en debatt om vad det inflytandet ska användas till, snarare än tårögda panegyrier om Palmes tid som högljudd men irrelevant världsaktör.

Men vänstern kanske vill återuppta den nära dialogen med NAM? I så fall gör Sverige bäst i att gömma undan bordssilvret. Länderna på NAM:s medlemslista är inte direkt de man vill bjuda hem på fest...