Ett prompt besked

I dag skriver Per Gudmundson om Folkpartiets landsmöte och om Jan Björklunds teleprompters:

"På vardera sida om Björklund står två tunna, genomskinliga teleprompters där det skrivna manuskriptet rullar. Björklund har använt sådana ett par gånger på senare tid. Från och med nu ska det vara slut med partiledare som bläddrar i pappershögar eller famlar efter ord. Hädanefter ska det se ut som om talet kommer direkt ur hjärtat, och adresseras till än den ena och än den andra publikhalvan."

Ja, som jag skrev redan för ett och ett halvt år sedan är det ett mysterium att denna uppfinning från femtiotalet fortfarande är så sällsynt i politiska sammanhang.

Naturligtvis ska man akta sig för att bli för manusbunden, men samtidigt är det ju viktigt att partiernas budskap kommer fram. Som väljare kräver jag faktiskt att partiledarna framför sina budskap på ett klart, tydligt och engagerat sätt. Det är nära nog omöjligt om man samtidigt ska stå och bläddra i en pappersbunt.

Men det är klart, det kan gå till överdrift också...

Bara kommunister vill lämna Afghanistan i sticket

Dick Erixon har samlat några citat från den riksdagsdebatt som föregick beslutet om att förlänga den svenska insatsen i Afghanistan. Sex av sju riksdagspartier - Vänsterpartiet isolerade sig som vanligt i frågor om demokrati mot diktatur - stöder den fortsatta insatsen.

Jag blir, inte för första gången bör tilläggas, imponerad av det klarspråk som socialdemokraten Urban Ahlin använder:

"Det har påståtts i medierna att det inte finns något FN-mandat för den här insatsen. Jag är glad över att det både i betänkandet och i propositionen mycket tydligt klargörs att FN:s säkerhetsråd har fattat ett beslut så sent som i början av oktober och redovisat att man vill att det internationella samfundet ska vara den afghanska regeringen behjälplig med att öka säkerheten i Afghanistan.
[…]

Det handlar om att hjälpa den afghanska regeringen att skapa säkerhet och att på det sättet skydda civila afghaner från angrepp från upprorsgrupper, främst talibaner. När har vi då slutfört vår arbetsuppgift i Afghanistan? Jag tycker att svaret på den frågan är ganska enkelt. Den dag då den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, ja, då åker omvärlden hem. Svårare än så är det inte. Vi är där för att hjälpa den afghanska regeringen att skapa säkerhet."

Just det. Vänsterpartiet vill, som Nina Larsson påpekar i sin blogg, att Sverige ska bygga sjukhus i Afghanistan på dagarna för att sedan låta talibanerna bomba sönder dem på nätterna. Det är, som alla förstår, inte en hållbar strategi.

Migrationspolitiken - ett konkret vägval

Jag är, som trogna läsare mycket väl vet, både intresserad av och engagerad i integrationsfrågor. Förklaringen är rätt enkel. Jag är oerhört kritisk till Sveriges migrationspolitik från slutet av sextiotalet och framåt. Men jag är samtidigt helt och fullt övertygad om att ett land med öppen ekonomi - som Sverige är och måste fortsätta vara - inte kan stänga sina gränser.

Hela Europa dras med betydande nativitetsproblem. Flera länder, inte minst i Sydeuropa, lider av sjunkande födslotal. Detta skulle naturligtvis inte vara ett problem om Europa var en nattväktarstat. Men som bekant är så icke fallet. Vår trygghetsmodell, huvudsakligen i form av socialförsäkringssystemen, är beroende av att vi blir fler. De pensionerade är beroende av de arbetande. De sjuka är beroende av de friska, och så vidare.

Att nativiteten sjunker är i sig inte speciellt konstigt. Så sker alltid i takt med stigande välstånd. Det är inte enbart bristen på sexualupplysning och preventivmedel som ligger bakom de fattiga ländernas höga födslotal. Barn är i många länder den enda pensionsförsäkring som existerar, och eftersom barnadödligheten är hög gäller det att skaffa många.

Skillnaden är, något förenklat, att för oss handlar detta om makroekonomi. Men i fattiga länder handlar det om mikroekonomi, eller köksbordspolitik om man så vill.

Vi måste alltså, på ett eller annat sätt, se till att bli fler - eller ge upp vår välfärdsmodell. Det senare kan man naturligtvis förespråka, men varje realistisk bedömning visar att det inte är möjligt inom överskådlig tid.

Här vore det oerhört intressant att veta hur Sverigedemokraterna resonerar. Men eftersom de sällan eller aldrig talar om annat än "invandringsfrågan" svävar vi i okunskap om deras eventuella mirakelkurer.

Sveriges problem är, enligt min uppfattning, att Sverige kombinerar en socialdemokratisk arbetsmarknad med en liberal migrationspolitik. Enkelt uttryckt: allas rätt att misslyckas med att ta sig in på en genomreglerad arbetsmarknad, och uppbära diverse bidrag under tiden.

Det är alltså inte den liberala migrationspolitiken jag vänder mig emot, utan den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik, som även adopterats av Moderaterna och alliansen.

Här vore det oerhört intressant att veta hur Sverigedemokraterna resonerar, men eftersom de sällan eller aldrig ger sig in i komplicerade ekonomiska debatter får vi även här finna oss i att sväva i ovisshet. De tycks dock vara inne på samma arbetsmarknadsmodell, sannolikt i syfte att locka missnöjda S-väljare.

Jag menar att rasism och främlingsfientlighet inte bara är lika intellektuellt och moraliskt fel som alla andra former av kollektivism. Det är även ett säkert recept på ekonomisk stagnation. Jag hävdar att invandring mycket väl kan fungera, men att det förutsätter mer än öppna gränser.

Och här är jag oerhört kritisk mot samtliga nuvarande riksdagspartier, inklusive mitt eget tidigare parti. De har gjort migration till en solidaritetsfråga, och har i praktiken medgivit att invandring är en börda som vi bör bära av våra hjärtans godhet. Inte en metod att locka innovatörer och entreprenörer till Sverige.

Med den ståndpunkten såddes fröet till vad som skulle bli Sverigedemokraterna - rörelsen för de som inte kände för att betala notan.

De ståndpunkter jag här redogjort för har gett mig en lång rad fiender. Sverigedemokraternas anonyma brigader av nätaktivister skäller ut mig i kommentarstrådarna för att jag inte vill mura igen gränserna. Samtidigt skäller vänsterdebattörer, som Ali Esbati, ut mig för att jag problematiserar integrationsfrågan och kräver att exmempelvis muslimer i Sverige accepterar svensk yttrandefrihet och jämställdhet, på samma sätt som kristna sedan länge tvingats göra.

Jag ser egentligen inte denna fiendskap som ett problem, ty jag har föga hopp om vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Däremot är jag uppriktigt oroad över de normala partiernas feghet i dessa frågor. Men det är inte i första hand invandringspolitiken som "inte får" diskuteras. Den svenska modellen är den verkligt heliga kon - och det verkliga problemet.

Sverige och EU står, som jag ser det, inför två alternativ:

1. Slå vakt om de rådande välfärdssystemen så länge det över huvud taget är möjligt i syfte att skydda de som nu arbetar och lever här. Det kräver dock en avsevärd skärpning av migrationspolitiken, som i sin nuvarande form är en utgift.
2. Utnyttja migrationens potential som tillväxtmotor, men ta risken att göra upp med de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska regleringar som gjort migrationen dysfunktionell.

Personligen förespråkar jag modell 2, men även modell 1 är mer realistisk än vår nuvarande kombination av det sämsta från dessa båda världar.

Malmström - och den som kommer efter

Jag lärde aldrig känna Cecilia Malmström särskilt väl under mina år i Folkpartiet. Men mitt intryck då, liksom nu, var att hon egentligen inte hade någon egentlig känsla för svensk inrikespolitik. EU var hennes passion, hennes medel och hennes mål.

Vid ett tillfälle någon gång under 2001 var jag och några andra folkpartister nere i Strasbourg för en långhelg av konferens och studiebesök. En av kvällarna åt hela sällskapet middag på en av den lilla stadens många charmiga restauranger. Under middagen frågade jag lite försynt om Cecilia hade några planer på att försöka ta sig in i riksdagen under det nästföljande årets val.

Hon blev närmast förolämpad av frågan. Skulle hon lämna EU-parlamentet i förtid för att agera vallokomotiv i Sverige? Tanken var, uppenbarligen, direkt frånstötande. Hon blev så uppvarvad att en av de andra middagsdeltagarna kände sig nödgad att påminna om att min fråga sannolikt var menad som en komplimang.

Nu är hon alltså på väg tillbaka till sin politiska hemstad. Min första tanke när hon utnämndes var att Sverige nu har fått sin första officiella Brysselbroiler.

Hela hennes karriär har kretsat kring EU-maskineriet. Hon doktorerade i statsvetenskap med en avhandling om partier i EU. Trettioett år gammal blev hon EU-parlamentariker, sju år senare EU-minister och nu alltså EU-kommissionär. Kanske kommer den sortens karriärer att bli vanligare i framtiden, i takt med att unionens växande maktanspråk ytterligare reducerar de nationella parlamenten till mer eller mindre obetydliga fullmäktigen.

Men trots att hon formellt är vida överlägsen såväl Margot Wallström som de flesta andra svenska politiker är jag inte direkt själaglad över hennes avancemang. Hennes engagemang handlar om EU, inte om medlemsländerna eller deras invånare. I hennes värld är unionen ett självändamål. Det lär vi märka framöver.

En mer jordnära fråga är naturligtvis den om hennes svenska ersättare. Hennes post i regeringen är något av en anomali. Tidigare har dessa uppgifter skötts av statssekreterare som exempelvis Lars Danielsson. Men jag gissar att Folkpartiet ändå vill tillsätta en ersättare.

Jan Björklund har inte råd att rubba könsbalansen, varför det i så fall måste bli fråga om en kvinna. I riksdagsgruppen finns ingen given efterträdare. De namn som är teoretiskt tänkbara är Birgitta Ohlsson och Cecilia Wigström (ej att förväxla med Wikström) som båda har utrikespolitisk erfarenhet, samt veteranerna Karin Pilsäter och Eva Flyborg.

En annan möjlighet är att kalla hem Cecilia Wikström (ej att förväxla med Wigström) från EU-parlamentet, alternativt lyfta fram Göteborgs oppositionsråd Helen Odenjung eller ringa in någon semipensionerad partigängare som Maria Leissner.

Leissner och Pilsäter betraktar jag som helt omöjliga, och även Flyborg och Wikström (den med K) får betraktas som högoddsare. Däremot undrar jag om inte Björklund faktiskt kan vara beredd att släppa in Birgitta Ohlsson i det yttersta finrummet. Gör han det minskar hennes utrymme att driva egna linjer - linjer som, med få undantag, går på tvärs med hans.

Dessutom skulle hon onekligen innebära en vitamininjektion och, tycka vad man tycka vill, hon är en av landets skickligaste politiker.

Spännande...

Två snabba

Fullt upp på många fronter nu. Hade egentligen tänkt skriva om utnämningen av Cecilia Malmström och en hel del annat, men av olika skäl har det inte blivit så. Ett par saker vill jag dock nämna i korthet.

• Jag tycks tyvärr bli sannspådd vad gäller effekterna av den SD-debatt som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin drog igång. Partiets nya rekordnotering borde stämma till eftertanke, inte bara på Aftonbladet utan även på Expressen där ledarsidans Ann-Charlotte Marteus startat krig mot allt som kan misstänkas för att vara svenskt.

• DN rapporterar (ännu ej på nätet) att 84 procent av alla kvinnor och 85 procent av alla män motsätter sig tvångskvoterad föräldraledighet. Det borde inte minst Folkpartiet fundera på, nu när partiets landsmöte inleds i Växjö. Motståndet är som störst bland svenskar i barnafödande ålder. Verklighetens folk slår till igen!

Att lämna integrationsdebatten till rasister och familjedebatten till feminister har alltså visat sig vara ett bombsäkert recept på politisk katastrof. Kan vi komma överens om att vi inte ska göra det i framtiden...?

"Ska vi gå ut och leka klasskamp?"

Helle Klein är och förblir något av ett kronexempel på en världsfrånvänd opinionsbildare. Det märkliga är inte hennes åsikter - de delas av en icke föraktlig del av befolkningen - utan hennes uppriktiga förvåning över att politiken inte står i alla människors själsliga centrum; Var är protesterna och fackeltågen:

"Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

[...] En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt."

Alltså; eftersom gatorna inte fylls av ringlande demonstrationståg i vilka hundratusentals utarmade svenskar skanderar under de röda fanorna måste det bero på att dagens socialdemokrati är sämre än den gamla. Under inga som helst omständigheter kan det bero på att tiderna förändrats och folk inte längre är speciellt hungriga.

Det där är problemet med folk som lever hela sina liv i "kampens" tjänst. Politiken lockar, av naturliga skäl, i första hand oss som gillar att stå i centrum och som har starka åsikter. Man behöver varken stort ego eller hög röst för att tycka saker, men vill man driva på och opinionsbilda är det svårt att klara sig utan sådana attribut.

Men däri ligger också risken att man utvecklar politiskt tunnelseende och slutligen blir helt hemmablind. När så sker kan även välutbildade människor med mycket god tillgång till information om sin omvärld börja tro att situationen för tjugohundratalets arbetslösa kan jämföras med det tidiga nittonhundratalets umbäranden och att kampen för rätten att skyddas mot giftig gruvgas är jämförbar med kampen för en sjätte semestervecka.

Ett exempel på hur begrepp inflateras över tid hittar jag på Nyheter 24. Ämnet, kära läsare, är julmust:

"Krisen är ett faktum och bryggerierna uppmanar till och med kunderna att lämna in tomglas och backar redan nu. Annars väntar en stor brist på julmust inför julfirandet.

– Just nu verkar det vara många som inte lämnat tillbaka flaskor och backar efter sommarens inköp och det är just dessa vi behöver komma åt. Bryggerierna har julmusten men snart inga glasflaskor att fylla den i, och då blir det kris, säger Cecilia Giertta, vd på Sveriges Bryggerier."

PR-stunt eller riktig nyhet? Det vet jag inte. Vad jag vet är att ordet "kris" historiskt sett har inneburit andra saker än att produktionen av säsongsläsk är hotad. Ungefär på samma sätt som "chock" en gång betydde något annat än att någon dokusåpakändis diskuterat sitt könsorgan i en kvällstidningsbilaga.

Klein är samma andas bortskämda barn. Hon behandlar det ena julmustämnet efter det andra som vore det fråga om liv eller död. Verklighetsbilden är en mix av Michael Moore-filmer, SSU-svammel och en obligatorisk skopa politisk korrekthet. Platityderna staplas på hög, och högst torn vinner.

Även detta är en del av Verklighetens folk-debatten. Hur många känner något behov av att gå ut och "demonstrera mot orättvisorna" på uppmaning av en sosseprinsessa med närmare två miljoner i årligt medieapanage?

Westerberg, del II

En märklig omständighet kring Bengt Westerbergs vurmande för Mona Sahlins socialdemokrati är det faktum att såväl han som hon har ett mycket stort ansvar för dagens situation med misslyckad integration och ett främlingsfientligt parti på uppgång. De båda har stått i politikens och opinionens centrum i trettio år.

Mauricio Rojas redogör effektivt i SvD för sakernas tillstånd, utan att gulla bort sig i klyschor och platityder:

"Länder med lågt skattetryck, särskilt vad gäller skatten på arbete, och öppnare arbetsmarknader har skapat ojämförligt mycket mer jobb än länder med de motsatta förhållandena. Mellan 1980 och 2008 växte antalet jobb i USA och Kanada med 46,4 respektive 56,6 procent. I Frankrike var talet 18,8 procent och i Sverige blygsamma 8,4 procent (som reduceras till noll om man tar 1990 som jämförelseår).

Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.

Så stora skillnader pekar på existensen av två mycket annorlunda tillväxtmodeller. Den svenska/västeuropeiska modellen ger starkt skydd till den etablerade arbetskraften och högbeskattar arbetet till priset av en växande utsatthet och ett växande utanförskap för sårbara grupper."

Just denna tillväxtmodell, den som på fackligt nyspråk kallas "ordning och reda på arbetsmarknaden", är en av punkterna som förenar Westerberg och Sahlin i den kontraproduktiva velouraxel, vars många misslyckanden nu blivit Sverigedemokratisk matjord.

Så hur troligt är det att någon av dem har svaret på dagens problem...?

Westerberg: splittra alliansen och ställ upp bakom Sahlin

SvD rapporterar en ny rekordnotering för Sverigedemokraterna; 5,8 procent. Detta föranleder en diskussion, inte om vad som fått partiet att lyfta, utan om hur partiet kan neutraliseras. Om jag kunde begripa varför så gott som alla väljer en ingång som utifrån empiriskt baserad erfarenhet visat sig så kontraproduktiv.

Värst är i vanlig ordning Bengt Westerberg, mannen som ständigt tilllåts representera Den Sanna Liberalismen trots att han har betydligt närmare till Socialdemokraternas högerflank än till något borgerligt parti:

"För drygt två veckor sedan kom FP-ledaren Jan Björklund med en sådan invit som Moderatledaren Fredrik Reinfeldt sedan följde upp.”Vi måste kunna söka bredare lösningar och så som svensk inrikespolitik utvecklar sig är det naturligt att börja hos Miljöpartiet”, kommenterade han.

Bengt Westerberg delar den inställningen, men om Miljöpartiet inte nappar på det erbjudandet så måste istället de borgerliga småpartierna överväga att göra gemensam sak med de rödgröna, menar han."

Här har vi alltså en före detta Folkpartiledare som på fullt allvar menar att hans parti har ett större ansvar för bildandet av en majoritetsregering än vad något av oppositionspartierna har - och som dessutom är så förbannat korkad att han säger det högt. Även om alliansen blir större än de rödgröna menar Westerberg att något borgerligt parti bör krypa till Mona Sahlin med svansen mellan benen.

Han reser sig i soffan och lämnar, inte Ny Demokrati denna gång, utan hela det borgerliga lägret. Permanent socialdemokratiskt maktinnehav är modellen. Kuriöst, inte minst för en person som 1985 poserade med slagordet "Ingen ska få tvångsansluta dig till socialdemokraterna".

Ryktet om Sveriges död betydligt överdrivet

Alltid läsvärda Ekonomistas skriver om lågkonjunkturens fördelningseffekter och generella inverkan på våra inkomster:

"[Krisen 2008 har] drabbat toppen mer än botten (detta visar även olika inkomstandelsmått). Men kanske ännu mer intressant är att effekterna överlag är små. Trots otaliga krigsrubriker om krisens djup befinner sig (eller befann sig för knappt året sedan) samtliga grupper i fördelningen över 2005 års inkomstnivåer."

Jag hör inte till de som ropar hej ännu. Inte minst de obefintliga räntornas effekter på upplåningen är problematiska. Men det rödgröna tonläget, ivrigt påhejat av medierna, är starkt överdrivet.

Detta är nog en viktig orsak till att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åtnjuter så mycket högre förtroendesiffror än Mona Sahlin och Thomas Östros. De senares paniktjut och antydningar om att Sverige är på väg att bli ett U-land inger inget förtroende. God politisk kommunikation kan aldrig utgå från hur man vill att väljarna ska uppfatta verkligheten, utan från hur de faktiskt uppfattar den. Den som ropar varg en gång i kvarten blir till slut inte trodd.

Det gällde åttiotalets Sverige-är-en-kommunistdiktatur-moderater och det gäller dagens samlade vänster. Det finns definitivt goda skäl att hålla ett vakande öga på såväl statsfinanserna som på den privatekonomiska utvecklingen, men trettiotalets soppkök är trots allt en bra bit bort.

Och apropå utbildning...

Helsingborgs Dagblad rapporterar positivt om den lärlingsutbildning som startade på försök för ett år sedan; Tummen upp för lärlingsutbildningen.

"Två dagar i skolbänken och tre dagar ute i verkligheten. Försöket med lärlingsutbildning på Selma Lagerlöfgymnasiet har fallit väl ut och förväntas bli en permanent utbildning inom ett par år.

– Vi fångar elever som vi inte skulle haft annars, säger Ditta Schlöser som är gymnasielärare och lärlingsutvecklare.

Hon har märkt att många skoltrötta elever som är ute på arbetsplatserna plötsligt tycker att det är roligt med teori när de kommer tillbaka till skolan."

Ja, och det är väl inte så konstigt. Själv hade jag verkligen velat ha en sådan möjlighet när jag gick i gymnasiet. Jag var vid den tidpunkten mer intresserad av mitt band och att jobba ihop pengar till studiotid och utrustning än av vad som stod i några skolböcker. Det var först senare, efter några år som politiskt aktiv, som mitt teoretiska intresse vaknade till liv.

Socialdemokraterna rynkar, trots att de påstår sig företräda arbetare, på näsan åt den här sortens satsningar. Men alternativet är ju, som Schlöser påpekar, inte de teoretiska programmen utan inga studier - och sannolikt inte heller något arbete - alls.

Det viktiga är ju inte att alla blir vad staten tror att de behöver bli, utan att så många som möjligt blir något de själva är tillfreds med. Kan vi på något sätt se till att fler blir det är det en större och viktigare välfärdsinsats än alla trygghetssystem i världen.

Skolan, ett offer för utopier

Eftersom ni alla följer den politiska debatten antar jag att ni är bekanta med den vanligaste vänsteranklagelsen mot oss marknadsliberaler. Den lyder ungefär "Ni tror ju att allt blir perfekt bara marknaden får styra".

Påståendet bygger på ett mycket talande missförstånd. Vad dessa vänsterkritiker inte begriper är nämligen att marknadsliberaler inte för ett ögonblick gör anspråk på att veta hur "allt blir perfekt". Vi brukar tvärtom påpeka att ingen kan avgöra sådant för alla andras räkning. Utopiker tror på färdiga idealsamhällen. Marknadsliberaler gör det inte.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en artikel i Sydsvenskan. Där tar, för vilken gång i ordningen, några friskolekritiker till orda:

"Tyvärr blir det så att när man går ut och jobbar så måste man sprida lögnen om det fria valet. Vi ser ju att det är föräldrarnas utbildning och ekonomi som bestämmer vilken skola barnen går i."

Öh ja, och detta alltså trots att man i Sverige kan bli professor utan att betala en enda terminsavgift. Naturligtvis är föräldrarnas attityd till utbildning väldigt viktig. Växer man upp med bildade samtal, välfyllda bokhyllor och intellektuell nyfikenhet får man andra värderingar än om man växer upp med åsikten att alla som valde treårigt på gymnasiet är fåfänga viktigpettrar.

Exakt hur tänker friskolemotståndarna ändra på den saken? Statliga riktlinjer för hur många böcker ett hem bör innehålla eller för vilka samtalsämnen som bör avhandlas vid matbordet?

Ett annat vanligt argument är att offentliga skolor utarmas av de fria konkurrenterna. Kontentan av det resonemanget är att skolorna är viktigare än de elever som går i dem. Men vad värre är; det innebär att grundskolelever, som omfattas av skolplikten, och gymnasister har en skyldighet att inte välja bättre skolor än den som ligger närmast. Ansvaret för den offentliga skolans förfall skjuts därmed över på enskilda elever, från de politiker och skolledare som borde bära det.

Med allt detta i åtanke; är det verkligen så konstigt att så många elever lämnar grundskolan utan godkänt i de mest grundläggande ämnen?

Go west, del II

Nu reagerar även Fredrik Reinfeldt på de bisarra turerna kring Thomas Bodströms planerade USA-vistelse och Mona Sahlins defensiva sätt att hantera den:

"Vi talar om en verksamhet som omsluter 35 miljarder, hela det svenska rättsväsendet, som nog får förutsättas behöva sitt ansvariga statsråd. Man får ta uppgiften att leda landet på lite större allvar."

Ja, som jag tidigare har skrivit beter sig partiledare Sahlin som om hon fortfarande kandiderade till ordförande i SSU. Hon framstår, för att citera Magnus Betnér, som "totalt jävla oseriös". Nu handlar det om en av nyckelspelarna inför det val som hålls om mindre än ett år. Är det för mycket begärt att väljarna får något slags besked om vilka som tänker vara med i matchen?

Det galna i detta framstår tydligare om vi tänker oss att en allianspolitiker hade släppt en liknande nyhet i november 2005. Låt oss säga att Jan Björklund, som då spelade ungefär samma roll i Folkpartiet som Bodström nu har i SAP, hade sagt att han avsåg försvinna utomlands direkt efter valet, men att han räknade med att få bli skolminister den dag han återvände.

Varken motståndarna, medierna eller parti- och koalitionskamraterna hade köpt det resonemanget. Men när det gäller socialdemokratiska politiker framstår det inte som helt otänkbart. Efter tre år i opposition agerar de fortfarande som om regeringsmakten vore något de inte bara har rätt att utöva, utan även kan anpassa efter sina andra sysslor och önskemål.

Och vad gör Sahlin då? Jo, efter Reinfeldts angrepp måste hon naturligtvis svara. Men som så ofta klarar hon inte av att själv driva sin linje. Istället blir journalisterna uppringd av någon medarbetare som läser upp ett skriftligt uttalande som Sahlin eventuellt varit med om att formulera:

"Har Reinfeldt redan givit upp eftersom han bekymrar sig över en rödgrön regering? Brukar Moderatledaren göra specialavtal? Det gör inte jag. Jag vill vinna valet på jobbpolitik – inte på barnsliga inlägg. Reinfeldt borde ägna sig åt Köpenhamn och ett klimatavtal i stället för angrepp på Bodström."

Det är denna omogna nonchalans, snarare än våra motstridiga åsikter, som gör att jag blir mörkrädd vid tanken på en statsminister Sahlin. Hon visar ju så tydligt att hon inte är uppgiften vuxen. Det handlar om att det vore "typ bah lixom coolt att va den första kvinnliga statsministern". Inte om att hon har några förutsättningar att klara jobbet.

Att kvinnor inte skulle kunna vara "statsmän" har motbevisats gång efter annan av personer som Margaret Thatcher, Benazir Bhutto, Hillary Clinton, Angela Merkel, Condoleezza Rice och många fler. Det handlar alltså inte om att Sahlin är kvinna.

Men hon har varken den politiska, intellektuella eller organisatoriska eldkraft som vi bör avkräva en statsminister. I det avseendet har socialdemokraterna helt rätt när de betonar hennes vanlighet. Hon är vanlig i den meningen att hon, liksom de flesta av oss, inte är trovärdig som statsministerkandidat.

UPPDATERING:

Lena Mellin har en mycket god poäng när hon skriver att Bodströms planer sannolikt inte ens är förenliga med riksdagens regler för tjänstledighet. Själv kom jag inte att tänka på just den aspekten, men Mellins slutsatser stämmer rätt väl med det lilla jag vet om riksdagens regelverk.

Go west

Thomas Bodström och Margot Wallström måste orsaka Mona Sahlin en hel del huvudvärk just nu. Inte nog med att de båda partikamraterna överträffar henne i både popularitet och väljarförtroende. De har inte ens vett att utnyttja det.

I går meddelade Bodström att han ämnar ta ett läsårs paus från politiken för att istället kuska runt med familjen i USA. Ett lovvärt initiativ förvisso, men svårkombinerat med hans ambition att ingå i regeringen efter en rödgrön valseger. För Stockholms stads väljare är det möjligen lite märkligt att den socialdemokratiska toppkandidaten kandiderar till en plats han gör anspråk på först efter något år.

Samtidigt jobbar Wallström, med stöd av den svenska regeringen, för att få ett toppjobb i FN. Och visst är jag den första att begripa att Wallström föredrar att bo i New York med egen stab och chaufför framför att komma tillbaka till Sverige och redovisa krognotor för Politikerbloggen.

Men för Sahlin torde detta vara närmast katastrofalt.

Hon kommer inte att kunna baxa hem valsegern på egen hand, utan är helt beroende av ytterligare vallokomotiv. Och nu får hon fingret av de två som skulle kunnat göra jobbet. Bodström beter sig som en popstjärna och Wallström vill inte på några villkor hamna i den inrikespolitiska hetluften igen.

Jag är rätt säker på att Göran Persson hade bett dem båda, inte minst Bodström, flyga och fara om de försökt något liknande med honom. Men Mona Sahlin tycks finna sig i detta. Enligt uppgift har hon accepterat Bodströms planer, vilket jag ser som ett tydligt tecken på svaghet. Hon vet att hon behöver honom mer än han behöver henne, och tvingas därför anpassa sig efter hans vilja.

Milde tid, vilken statsminister hon kan bli; "Ursäkta allihop, men om ni inte har något emot det kunde vi kanske börja regeringssammanträdet nu...hallå Morgan, stoppa ned mobiltelefonen...lägg bort den sa jag!...alltså, vi har några ärenden på dagordningen...Maria, lyssnar du? Sitt inte och fnittra med Peter!..."

UPPDATERING:

Glöm för allt i världen inte att läsa Katrine Kielos krönika om Bemanningföretaget Bodström...

Fredagsunderhållning: Favorit i repris

I början av nittiotalet skrattades det friskt åt Folkets Forum, Stefan Sauks solospel i Lorry. Nu, när vi har ytterligare en lågkonjunktur på halsen, är det inte utan att man känner igen både karaktärerna och argumenten...

Inte bara alger är blågröna...

Samtidigt som Miljöpartiet i Stockholm driver på för en rent drakonisk klimatpolitik med kraftigt bantad fastighetsvärme och slaktad biltrafik på agendan fortsätter partiet på riksplanet att flirta hej vilt med urbana liberaler. Magasinet Neos chefredaktör Paulina Neuding skriver:

I går kväll sprang jag in i mp-språkröret Peter Eriksson som berättade hur mycket han gillade Svend Dahls artikel om miljöpartiet i förra numret av Neo. Svend berättade varför han menar att mp bör betraktas som ett liberalt parti och Peter Eriksson säger att ja, "Vi försöker vara en liberal kraft".

En och annan, inklusive Johan Norberg, tycks dessutom vara mottaglig för uppvaktningen.

Miljöpartiet är intressant så till vida att det är det enda intressanta partiet på den vänstra planhalvan. Socialdemokratin sitter fast i håglös sahlinism och Vänsterpartiet har regredierat till sitt pre-schymanska stadium. Men Miljöpartiet är piggt, och får till skillnad från de röda partierna en allt starkare ställning i opinionen.

Miljöpartiet är dessutom maktpolitiskt intressant. Sedan först Folkpartiet och därefter Centerpartiet brände egna broar genom att öppna för samarbete i båda riktningarna har inget annat parti vågat sig på denna strategi. Miljöpartiet har heller inte gjort det - än. Men alla mina instinkter säger mig att Eriksson och Wetterstrand är till salu.

Frågan om Miljöpartiets roll i 2010-talets politik är inte i närheten av att ha blivit besvarad.

Vänsterblocket: vi tänker stänga av värmen i era hem

Klimatvansinnet håller på att överträffa sig självt. Miljöborgarrådet Ulla Hamilton (M) har räknat på vad den samlade vänsteroppositionens kommunala klimatpolitik faktiskt skulle innebära för vanligt folk:

1. Alla som kör vanliga bilar måste byta till miljöbil som tankas med E85 eller fossilfritt bränsle, senast till år 2015
   
2. Alla oljepannor måste bort, även detta till 2015
   
3. Vart fjärde fordon på stockholms gator måste försvinna
4. Uppvärmningsbehovet i samtliga fastigheter som finns i Stockholm, privata som offentligt ägda, måste minska med 25 procent på fem år

Kan någon förklara för mig hur detta kan anses vare sig möjligt eller önskvärt? Det talas ibland om "kall politik", inte minst när vänstern recenserar borgerliga åsikter, men här är ju kylan faktiskt ytterst påtaglig. Upp med handen, alla som känner för att minska uppvärmning av det egna hemmet med en fjärdedel, lägga tvåhundra tusen på en ny bil eller helt sluta köra bil.

Den gröna hysterin syftar till att driva oss tillbaka in i grottorna. Det måste alliansen påminna väljarna om. Varje dag fram till valet.

Malmö mot Vellinge - en kvasidebatt utan synligt slut

Ja, nu händer just det jag varnade för. Småpåvarna i Vellinge har med framgång lyckats provocera fram ett storgräl som inte på en enda punkt handlar om vår integrationspolitik utan om de tragiska konsekvenserna av den. Därmed är vi inte en centimeter närmare en konstruktiv lösning, eller ens en riktig debatt om vad som är problemet.

Av alla idiotiska inlägg är nog dagens insats på Expressens debattsida det värsta. I ett misslyckat försök att illustrera en obefintlig poäng skriver Jennie Silis om "problemet" med att Vellingebor jobbar i Malmö men skattar i sin hemkommun, vilket enligt henne är ett exempel på att Vellinga utsätter Malmö för "social turism" och "tar våra jobb".

Att Silis inte har ens en rudimentär uppfattning om hur ekonomi och arbetsmarknad fungerar må vara hänt. Men det oförsonliga tonläget och de irrationella argumenten är ett tecken på en debatt som, i brist på bättre ord, får sägas vara på väg åt helvete. På andra håll startas upprop för att "pissa i riktning mot Vellinge". Där befinner sig alltså debatten.

De gruppsykologiska effekterna är inte svåra att förutse. Vellinge kommun har drygt trettio tusen invånare. Av dessa var det något hundratal som dök på Attendos informationsmöte. Det är faktiskt inte någon enorm siffra. Ändå angrips nu hela kommunen, samtliga dess invånare, från flera håll. Det betyder att nästa möte mot flyktingar kommer att kunna få betydligt fler besökare.

Och fortfarande har ingen ställt den enda rimliga frågan; exakt vad är det som får Vellingepolitikerna att så hårdnackat värja sig mot några utländska tonåringar?

Jag är dödstrött på den svenska oförmågan att hantera invandringsdebatten. Den har blivit föga mer än en möjlighet för testuggarvänstern och allehanda invandrarhatare att peppa sina respektive stormtrupper mot varandra. De balanserade politikerna som borde gripa initiativet ägnar sig istället åt att tända ljus och skriva på garanterat ofarliga deklarationer om allas lika värde.

Både Malmö och Vellinge är tragiska konsekvenser av att migrationspolitiken kommit att utgå från en enriktad solidaritets- och rättighetsdoktrin istället för ömsesidig nytta. Vi hade kunnat fortsätta se invandringen som en tillväxtfaktor och ställa de krav på egenförsörsörjning och språkkunskap som faktiskt ställdes - av socialdemokratiska regeringar - fram till sjuttiotalet. Vi hade kunnat uppmuntra driftiga entreprenörer och slagit ned på den brottslighet och piss off-attityd som fått alla som kan lämna hyresområdena att göra just det.

Istället har vi bespottat och beskattat företagare, krystat fram socialpolitiska ursäkter för ligism och reducerat migrationsfrågan till att handla om huruvida det är gott med pizza. Problembilden anses vara de som arbetar och tjänar pengar medan förortsgäng har belönats med ytterligare fritidsgårdar.

Denna bak- och framvända politik har skapat sociala katastrofområden som Rosengård och isolerade Bullerby-reservat som Vellinge. När sedan konflikten ställs på sin spets reduceras alltsammans till att handla om vilken kommun som är god respektive ond - istället för om varför kommunerna har utvecklats som de gjort under det gångna kvartsseklet.

Detta är en av Sveriges viktigaste och mest brännande frågor. Den berör och får konsekvenser för skolpolitiken, rättspolitiken, socialpolitiken, finanspolitiken - ja, snart sagt för alla inrikespolitiska områden. Ändå har debatten fortfarande inte kommit igång. Det är helt och hållet obegripligt.