Jag är, som trogna läsare mycket väl vet, både intresserad av och engagerad i integrationsfrågor. Förklaringen är rätt enkel. Jag är oerhört kritisk till Sveriges migrationspolitik från slutet av sextiotalet och framåt. Men jag är samtidigt helt och fullt övertygad om att ett land med öppen ekonomi - som Sverige är och måste fortsätta vara - inte kan stänga sina gränser.
Hela Europa
dras med betydande nativitetsproblem. Flera länder, inte minst i Sydeuropa, lider av sjunkande födslotal. Detta skulle naturligtvis inte vara ett problem om Europa var en nattväktarstat. Men som bekant är så icke fallet. Vår trygghetsmodell, huvudsakligen i form av socialförsäkringssystemen, är beroende av att vi blir fler. De pensionerade är beroende av de arbetande. De sjuka är beroende av de friska, och så vidare.
Att nativiteten sjunker är i sig inte speciellt konstigt. Så sker alltid i takt med stigande välstånd. Det är inte enbart bristen på sexualupplysning och preventivmedel som ligger bakom de fattiga ländernas höga födslotal. Barn är i många länder den enda pensionsförsäkring som existerar, och eftersom barnadödligheten är hög gäller det att skaffa många.
Skillnaden är, något förenklat, att för oss handlar detta om makroekonomi. Men i fattiga länder handlar det om mikroekonomi, eller köksbordspolitik om man så vill.
Vi måste alltså, på ett eller annat sätt, se till att bli fler - eller ge upp vår välfärdsmodell. Det senare kan man naturligtvis förespråka, men varje realistisk bedömning visar att det inte är möjligt inom överskådlig tid.
Här vore det oerhört intressant att veta hur Sverigedemokraterna resonerar. Men eftersom de sällan eller aldrig talar om annat än "invandringsfrågan" svävar vi i okunskap om deras eventuella mirakelkurer.
Sveriges problem är, enligt min uppfattning, att Sverige kombinerar en socialdemokratisk arbetsmarknad med en liberal migrationspolitik. Enkelt uttryckt: allas rätt att misslyckas med att ta sig in på en genomreglerad arbetsmarknad, och uppbära diverse bidrag under tiden.
Det är alltså inte den liberala migrationspolitiken jag vänder mig emot, utan den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik, som även adopterats av Moderaterna och alliansen.
Här vore det oerhört intressant att veta hur Sverigedemokraterna resonerar, men eftersom de sällan eller aldrig ger sig in i komplicerade ekonomiska debatter får vi även här finna oss i att sväva i ovisshet. De tycks dock vara inne på samma arbetsmarknadsmodell, sannolikt i syfte att locka missnöjda S-väljare.
Jag menar att rasism och främlingsfientlighet inte bara är lika intellektuellt och moraliskt fel som alla andra former av kollektivism. Det är även ett säkert recept på ekonomisk stagnation. Jag hävdar att invandring mycket väl kan fungera, men att det förutsätter mer än öppna gränser.
Och
här är jag oerhört kritisk mot samtliga nuvarande riksdagspartier, inklusive mitt eget tidigare parti. De har gjort migration till en solidaritetsfråga, och har i praktiken medgivit att invandring är en börda som vi bör bära av våra hjärtans godhet. Inte en metod att locka innovatörer och entreprenörer till Sverige.
Med den ståndpunkten såddes fröet till vad som skulle bli Sverigedemokraterna - rörelsen för de som inte kände för att betala notan.
De ståndpunkter jag här redogjort för har gett mig en lång rad fiender. Sverigedemokraternas anonyma brigader av nätaktivister skäller ut mig i kommentarstrådarna för att jag inte vill mura igen gränserna. Samtidigt skäller vänsterdebattörer, som Ali Esbati, ut mig för att jag problematiserar integrationsfrågan och kräver att exmempelvis muslimer i Sverige accepterar svensk yttrandefrihet och jämställdhet, på samma sätt som kristna sedan länge tvingats göra.
Jag ser egentligen inte denna fiendskap som ett problem, ty jag har föga hopp om vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Däremot är jag uppriktigt oroad över de normala partiernas feghet i dessa frågor. Men det är inte i första hand invandringspolitiken som "inte får" diskuteras. Den svenska modellen är den verkligt heliga kon - och det verkliga problemet.
Sverige och EU står, som jag ser det, inför två alternativ:
- Slå vakt om de rådande välfärdssystemen så länge det över huvud taget är möjligt i syfte att skydda de som nu arbetar och lever här. Det kräver dock en avsevärd skärpning av migrationspolitiken, som i sin nuvarande form är en utgift.
- Utnyttja migrationens potential som tillväxtmotor, men ta risken att göra upp med de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska regleringar som gjort migrationen dysfunktionell.
Personligen förespråkar jag modell 2, men även modell 1 är mer realistisk än vår nuvarande kombination av det sämsta från dessa båda världar.
Etiketter: Arbetsmarknaden, Ekonomi, Integration, Sverigedemokraterna