Johan Ingerö

Screw you guys, I'm leaving home

2012-01-08T16:55:00.004+01:00

Än en gång har det blivit dags för lite välförtjänt semester. I år har jag och familjen dessutom kostat på oss hela två veckor i solen. Foppatofflorna, de grälla skjortorna och de dåliga deckarna är packade. Ungarna har i vanlig ordning lyckats trycka ned helt absurda saker i handbagaget (vad gör man egentligen med en fotboll på ett flygplan?) och frugan roar sig med att tömma minneskorten på bilder från vacations past.

Under de kommande veckorna blir det alltså inga ledare från mig. Ha det bra här hemma, och ta hand om ruskvädret åt mig!

Iowa!

2012-01-02T16:42:00.003+01:00

I morgon tisdag brakar det äntligen loss igen! Republikanerna håller nomineringsmöten (caucus) i Iowa, och siffrorna ser onekligen spännande ut. Jag diskuterar detta tillsammans med Katrine Kielos kl 06:40, i Gomorron Sverige.

Och för den som inte har läst in sig på kandidaterna vill jag blygsamt puffa för min lilla lathund på svenskans ledarblogg.

UPPDATERING: Inslaget finns nu på nätet.

Svart Jul och Tungt nytt år!

2011-12-24T09:54:00.002+01:00

Ännu ett år läggs nu till handlingarna. I likhet med det förra har det varit både omvälvande och intressant. Jag har för första gången någonsin varit helt självförsörjande genom arbete i eget företag och har dessutom fått chansen att ingå i landets bästa ledarredaktion. På den privata sidan har jag hunnit med att gifta mig och genomföra den där bilresan genom den amerikanska södern som jag drömt om i åratal.

Bloggandet har, genom mitt arbete på SvD, fått stå tillbaka under hösten. Men förhoppningsvis är ni åtminstone några som läser detta (och ser den fantastiska videon). Till er alla önskar jag God Jul och Gott Nytt År!

Apropå demonstranters och demonstrationers töntighet

2011-12-14T12:08:00.001+01:00

This you have to see! (Stor journalistcredd till Viktor Barth-Kron som lyckats filma utan att bryta ihop)

Låt oss tala ut om demonstrationsromantiken

2011-12-11T18:22:00.002+01:00

Två saker skedde igår som gav upphov till stor medial uppmärksamhet. Det ena var naturligtvis Nobelfesten, den årliga höjdpunkten i en händelsekedja som ur ren varumärkessynpunkt är Sveriges kanske viktigaste bidrag till världssamhället. (Om detta svulstiga uttryck tillåts mig.)

Det andra var att en hop hel- och halvnazister lät sina stövlar eka på Stockholmsgator, traditionsenligt ackompanjerade av en något större skara motdemonstranter, företrädesvis från ytterkantsvänstern.

Detta kommenterade jag på Twitter med följande formulering:

"Få saker är töntigare än demonstrationer. Gå på led och gasta i takt, liksom. Undra på att just bruna och röda gillar det."

Formuleringen gav upphov till en del ont blod, samt till ett par kanske inte alltför djupsinniga blogginlägg på temat "högern gillar inte när folket uttrycker sig fritt".

Där kan man väl först och främst invända att de största svenska demonstrationerna under mina 33 år på jorden riktades mot socialdemokratin, och i det ena fallet med klar liberal vinkel. Jag talar dels om demonstrationerna mot regeringens planer på att lägga ned Adolf Fredriks Musikskola ("De musikaliska eleverna kan väl gå i vanliga skolor och dela med sig av sin talang.") och dels om demonstrationerna mot löntagarfonder.

Men detta är inte min poäng. Den är tvärtom att oavsett syfte så är jag generellt skeptisk till just denna form av åsiktsyttring. De gånger jag i vuxen ålder har tvingat mig att delta i sådana (senast mot FRA-lagen, dessförinnan i frågor som rört Kuba och Eritrea) har jag känt mig obekväm. Jag trivs illa med att marschera i led och skandera andras politiska slagord.

Påståendet att jag i och med detta skulle ogilla samhällsengagemang är så enfaldigt att det nog krävs en gräsrotssosse för att komma på det. För tjugo år sedan engagerade jag mig mot förintelseförnekaren Robert Faurisson (detta var på den tiden vänstern och judehatarna bekämpade varandra istället för att idka "Israelkritik" tillsammans) och sedan dess har jag jobbat både ideellt och professionellt med opinionsbildning och politik.

Endast ett av dessa exempel läser ni just nu. Jag har sedan 2005 skrivit tusentals blogginlägg, i syfte att sprida mina åsikter till andra liksom för att få utlopp för egna tankar och känslor kring tingens ordning.

Detta att arbeta frivilligt med saker som engagerar är för övrigt något synnerligen utbrett i Sverige. Antalet frivilligarbetade timmar överträffar de största företagens alla anställdas sammanlagda arbetstid. Allt detta är förvisso inte politiskt, men det bidrar till både vårt och andras samhällen på ett konstruktivt sätt.

Låt oss jämföra det med våra kära demonstranter. Hur många travar exempelvis i väg på första maj? 50 000? 100 000? Låt oss dra till med en verkligt saftig siffra, en som vi alla vet överträffar verkligheten med råge: 900 000. Även om första majarna vore så många, så skulle de utgöra mindre än en tiondel av befolkningen. Enbart Moderaterna fick dubbelt så många röster i det senaste riksdagsvalet.

Demonstrationer berättar således inte ett dyft om eventuella folkopinioner. De berättar bara vilka som skriker högst och oftast. Och att röda och bruna är ohotade i dessa grenar vet vi ju. Det var vad min tweet handlade om.

Det ska naturligtvis tilläggas att detta inte gäller alla demonstrationer. De som nu demonstrerar mot fuskvalet i Ryssland, eller mot de styrande i arabvärlden, förtjänar respekt för sitt mod och engagemang. Men för dem är demonstrationen, den kollektiva muskelstyrkan, också den enda vägen. Medierna, även internet, är helt eller delvis blockerade för dem. De kan inte ostraffat starta partier/föreningar eller skriva insändare.

I Sverige finns dock betydligt rimligare sätt att hävda sig på. Och de som ändå väljer att behandla politik på samma sätt som vi mer normalfuntade behandlar fotboll förtjänar knappast den uppmärksamhet de får. Hur många var egentligen rasisterna igår? Något hundratal? Färre än slagskämparna vilken valborgsafton som helst.

Vilka jävla losers.

Jag gillar politisk debatt. Jag gillar att väga argument, analysera sakförhållanden och mäta min retoriska förmåga mot andras. Att följa kvasipolitiska cheerleaders med megafoner och stampa i takt med meningsfränder överlåter jag dock åt dem som fortfarande befinner sig på den nivån.

Texter, v 46

2011-11-20T14:22:00.002+01:00

I går skrev jag om oskicket med politikerpensioner, och om de före detta folkvalda som använder alla knep som finns för att maximera sina bidrag trots nya goda inkomster:

"Varför antas svenska politiker så ointressanta på arbetsmarknaden att de behöver försörjas i flera decennier efter att de lämnat de politiska toppositionerna?"

I fredags skrev jag om hur Frihetsgudinnan nu bokstavligen står till axlarna i skulder:

"I onsdags sprängde USA:s statsskuld femtonbiljoner-vallen. Den amerikanska staten är nu skyldig omvärlden femton tusen miljarder dollar. För de flesta av oss dödliga är den summan lika ogripbar som avstånden till andra himlakroppar. Därför florerar nu på nätet en mängd olika försök att åskådliggöra för allmänheten hur mycket pengar det egentligen handlar om."

I torsdags skrev jag om hur stockholmspolitikerna sladdar vidare i dubbdäcksfrågan:

"Stockholms trafik- och renhållningsnämnd, med borgarrådet Ulla Hamilton (M) i spetsen, har gett Trafikontoret i uppdrag att ta fram förslag på nya gator och områden som kan beläggas med dubbdäcksförbud. Uppenbarligen spelar det ingen roll att statens eget forskningsinstitut VTI har kommit fram till att dubbdäck är överlägsna när det gäller att förhindra sladd på is, och att färre dubbdäck kommer att leda till fler dödsolyckor."

I onsdags skrev jag om den avgående solnapolitikern Johanna Graf (S), och om att fler politiker borde ta paus från politiken då och då:

"Jag minns hur lätt det var att börja tala om partiet som ”vi”, och hur svårt det sedan var att börja säga ”det”. Kårandan är stark, och kräver inte sällan större lojalitet med partiet än med väljarna. För den som, i likhet med många toppolitiker, aldrig har arbetat med något annat riskerar partiet att bli den främsta lojaliteten. Fler politiker borde därför bryta innanförskapet, åtminstone tillfälligt."

I tisdags skrev jag att vi gärna kan sparka på Carema, men inte på valfriheten:

"När Konkurrensverket förra året granskade vårdvalsreformen blev slutsatsen övervägande positiv. En nära tjugoprocentig ökning av antalet vårdenheter, bättre öppettider och ett mer patientorienterat bemötande. Aftonbladet publicerade igår en lista över landets tjugo sämsta äldreboenden. Inte ett enda av dem är privat. Den som tror att monopoltidens vård var bättre kan inte ha upplevt den."

I måndags skrev jag om en rapport från Statens väg- och transportforskningsinstitut, i vilken framgår att rattfyllerister döms lindrigare än nyktra, när de skadar eller dödar människor:

"Att vålla någons död i nyktert tillstånd ger i snitt 470 dagar i fängelse. Att göra detsamma i kombination med rattfylleri ger 468 dagar, och bara 436 om rattfylleriet är grovt."

Texter, v 45

2011-11-14T08:31:00.002+01:00

Åsså var'e dags för veckans ledarsvep:

I går skrev jag om trätosystern Isobel Hadley-Kamptz nya bok Frihet och Fruktan. Tankar om Liberalism:

"Ironiskt nog fastnar Hadley-Kampz i delvis samma dilemma som den borgerlighet hon numera fnyser åt. Å ena sidan är hon en ivrig anhängare av allas rätt att rita sin egen livskarta. Å andra sidan begär hon långtgående offentliga ingrepp för att vi ska kunna göra just det. Här kombineras personlig självständighet med tankar om medborgarlön – som ett slags skolpeng, utbyggd för tillvarons alla eventualiteter.

Men frihet är komplicerat, och betydligt mer än bara en lång rättighetskatalog. Vi har självfallet rätt att inte kliva upp på morgonen, men gör det ändå eftersom vi måste försörja oss. Att betrakta detta som ”ofrihet” är inte mer rimligt än att låta skattebetalare ta smällen för storbankers riskabla affärer – något som Hadley-Kamptz med rätta ryter åt."

I lördags handlade det återigen om Juholt, med anledning av hans senaste bråk med SVT. Jag påstår att S-ledaren är just så fladdrig och klantig som han själv varnade för, och att han därför inte duger till statsministerkandidat:

"Disciplin är en egenskap som märks tydligast när den saknas. Partiledare måste samla det egna laget, greppa de sakpolitiska ämnena och forma budskap som lockar väljarna från andras partier till det egna. Jobbet ställer höga krav på ordning och reda. Den pedantiska noggrannhet med vilken Moderaterna har byggt sin berättelse om det nya arbetarpartiet kan tjäna som skolexempel på vad Fredrik Reinfeldt, men inte Juholt, har.

Håkan Juholt har inte drabbats av dålig press på grund av någon fientlighet hos våra medier, vilket det dagligen påstås på den socialdemokratiska webbportalen S-info. Liksom Sveriges övriga partiledare har han ungefär den mediebild han förtjänar. Det handlar inte om att journalisterna förföljer honom, utan om att han envisas med att ge dem nya saker att skriva om."

I torsdags analyserade jag Miljöpartiets alltmer framträdande roll i svensk politik:

"Den typiska MP-väljaren är kvinna, storstadsbo, äter fisk men desto mindre kött, ser hellre en rödgrön regering än en borgerlig, men har större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Håkan Juholt.Välutbildade storstadskvinnor som konsumerar medvetet är en väljargrupp som riksdagens partier, undantaget Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, är redo att simma genom kokande gröt för att nå.

De grönas potential som vågmästare, i kombination med denna väljarprofil, innebär att partiet på allvar har blivit X-faktorn i svensk politik."

I onsdags handlade det om det nästan rakt motsatta, nämligen Moderaternas nya bruksortssatning:

"Under 2000-talet har den politiska debatten huvudsakligen kretsat kring medieklassens frågor, och till detta är även Moderaterna medskyldiga. Men i avfolkningshotade bruksorter är det knappast kvotering av bolagsstyrelser som är den stora frågan, utan snarare hur den egna bygden alls ska överleva och på vilka villkor."

I tisdags kritiserade jag Skolverkets så kallade SALSA-modell, alltså det sätt på vilket verket beräknar hur stor andel av en skolas elever som bör nå upp till målen:

"Varför ska egentligen någon förälder skicka sitt barn till en skola där två tredjedelar av eleverna förväntas slås ut? Genom SALSA-modellen reduceras skolan till ett förvaringsutrymme, och utbildning till närvaroplikt. Efter skoltiden väntar samma arbetsmarknad på såväl Botkyrkas som Brommas barn, och då finns inga förmildrande SALSA-siffror."

Några texter...

2011-11-04T10:13:00.002+01:00

Har haft fullt upp med virus och annat kaos på senare tid, och har därför inte lagt upp några ledarsvep här. Tipsar om lite läsning nu i stället.

I dag skriver jag om Grekland och euron, och konstaterar att varken fortsatt medlemskap eller utträde är några särskilt attraktiva alternativ:

"Euron är betydligt starkare än vad en fritt flytande drachma skulle vara, vilket är ett problem för varje grek som vill sälja en vara eller tjänst på den internationella marknaden. För Greklands haltande exportnäringar, liksom för den viktiga turismen, skulle en svagare valuta kunna vara en lockande möjlighet. [...]

Men att återgå till ett eget valutasystem är inte heller på något vis enkelt. Såväl den grekiska staten som dess invånare har merparten av sina lån i euro, och euro är vad långivarna vill ha tillbaka."

Den 31 oktober skrev jag om ett nytt malariavaccin som har testats i stor skala, med hoppingivande resultat:

"De allra flesta av oss kommer aldrig att höra talas om de vetenskapsmän vars arbete nu riktas mot malaria och andra svåra sjukdomar. På samma sätt har förvånansvärt få människor hört talas om agronomen och fredspristagaren Norman Borlaug, vars odlingsteknik beräknas ha räddat en miljard människor undan svältdöden.

Ingen av dessa människor gör sig särskilt väl som stiliserat porträtt på tröjor, affischer eller skivomslag. Men det är deras revolutioner som förbättrar världen, och när de backas upp av stenrika filantrokapitalister som makarna Gates ökar deras revolutionära potential ytterligare."

Den 28 oktober påminde jag om att även Sverige har kört nära den ekonomiska kanten:

"Det statliga bolåneinstitutet SBAB var först på marknaden med att skrota de dyra topplånen och erbjuda bottenlån på upp till 95 procent av bostadens värde. De erbjöd till och med lån till handpenningen. Över detta var förre finansministern Bosse Ringholm lyrisk. Genom att slopa den högre räntenivån för bostadsrätter har SBAB 'framgångsrikt medverkat till att förbättra konkurrensen på en marknad som i övrigt kännetecknas av stelhet och tendenser till oligopol', anförde Ringholm 2007 i riksdagen."

Den 27 oktober funderade jag kring kändisbrottslingar, och de bokförlag som ger ut deras böcker:

"Det är möjligt att Arklövs, Svartenbrandts och Östbergs böcker är välskrivna och intressanta. Det är rentav möjligt att de kan lära oss ett och annat om det brottsliga psyket, eller för den delen om något helt annat. Men att heroisera och idyllisera dessa författare är att skymfa deras offer. Och även om de säger sig ångra sina brott så är det just dessa som fått förlagen att satsa pengar på dem."

Den 25 oktober skrev jag om arenafebern som plågar såväl Stockholm som andra delar av landet:

"Arenorna kommer att slå upp sina dörrar för vår generation. Räkningen, däremot, riskerar att bli en fråga för nästa. AIK, som kommer att utnyttja Swedbank Arena som hemmaplan, täcker med sin hyra endast tre procent av intäkterna. Resten riskerar att bli ägarnas, däribland Solnas skattebetalares, huvudvärk.

Dessutom är det inte enbart bygget som kostar, utan även driften. Globen, exempelvis, har sedan invigningen 1989 aldrig gått med vinst. Även publikrekordåret 2007 skrevs den slutliga förlusten till 68 miljoner kronor. Totalt har skattebetalarna i Stockholm skickat över en miljard kronor till Globen, enbart för att täta de ekonomiska hålen."

Den 22 oktober kritiserade jag den nya skatt på fondsparande som regeringen nu inför:

"Vid årsskiftet inför dock regeringen en ny sorts förmögenhetsskatt, som dessutom har den märkliga egenheten att den inte riktas mot förmögna. Denna gång är det sparandet i fonder som ska beskattas. Inte bara vid försäljning utan årligen, genom en fast andel av fondens värde. [...]

Ett av Alliansens argument mot den nu avskaffade fastighetsskatten var att den togs ut på rent teoretiska intäkter. Husägaren märker inte av någon värdeökning före den dag då huset säljs, påpekade exempelvis Kristdemokraterna. Där har regeringen även ett argument mot sin nya skatt."

Den 17 oktober skrev jag en kort kommentar till den kompromiss som blev Folkpartiets nya skattepolitik, i samband med partiets landsmöte:

"Lite urvattnat och lite räddhågset, men på det stora hela ganska bra. Folkpartiet har nu en skattepolitik som matchar resten av partiet."

Paus för akut gullighet!

2011-10-19T20:02:00.003+02:00

Som trogna läsare vet har undertecknad ett långt och suspekt förflutet som både utövare och konsument av extrem hårdrock, det som brukar benämnas death/black metal.

Som så många andra av de som var med då, i början och mitten av 1990-talet, har jag vuxit upp, hängt patronbältet på hyllan, klippt håret och blivit svennig farsa som jobbar kontorstid och ägnar helgerna åt knatteturneringar. Men emellanåt åker de gamla hjältarna in i cd-spelaren. Och det undgår naturligtvis inte ungarna.

I dag hittade jag en Youtube-video som gör mig alldeles varm i hjärtat. En treårig kille någonstans i Centraleuropa vars föräldrar uppenbarligen fortfarande lyssnar på Dissection, ett kontroversiellt band som hörde till subgenrens stilbildare för 15-20 år sedan.

Det blir fan inte bättre, eller sötare, än så här:

Texter, v 41

2011-10-16T08:17:00.002+02:00

Det har varit en rätt intensiv vecka på jobbet, givetvis med stor tyngdpunkt på alla turer runt, om och med Håkan Juholt.

I dag skriver jag dock om något helt annat, nämligen förbudet mot dubbdäck i flera innerstadsområden:

"Även utöver det märkligt inåtvända innerstadsperspektivet – alla som kör i städerna bor inte där, och utanför stadskärnorna är dubbar ofta en nödvändighet – är förbudet alltså uppenbart farligt.
Åtskilliga företag som bedriver yrkestrafik över större områden, exempelvis inom taxinäringen, har tvingats sluta med dubbdäck. Dessutom har regeringen tidigarelagt dubbdäckens slutdatum från 30 till 15 april, trots att risken för nysnö i april är en realitet på flera håll i landet."

I fredags skrev jag om den näringsfattiga skolmaten, och dess eventuella effekter på skolresultaten:

"En mer intressant fråga är dock varför fruktstunden alls behövs, och svaret återfinns ofta i skolans matsal. Minimjölk eller lättmjölk till dryck. Vaselinliknande smörsurrogat av Lätt & Lagom-typ på mackorna. Maträtter fullproppade med snabba kolhydrater, såsom gorbypiroger, ugnspannkakor (med sylt, givetvis) och pulvermos.
Senast ett par timmar efter måltiden brukar de första ”jag är huuungrig” kunna höras i klassrum och korridorer. Och det är där fruktstunden kommer in i bilden. Lunchens sockerkick har gått över, och ersätts omgående med en ny."

I torsdags kommenterade jag Juholts insats i partiledardebatten:

"Inför onsdagens partiledardebatt hade han sämsta tänkbara utgångsläge: Han befinner sig mitt i sitt politiska livs hårdaste storm, är ifrågasatt internt och har en förundersökning om bedrägeri hängande över sig.
Det märktes dock inte igår. Tvärtom hann han med att både räcka fram ett erbjudande till regeringen om breda uppgörelser, och att anklaga Fredrik Reinfeldt för att vara omoralisk och sko sig på sin egen politik."

Onsdagens text handlade också om Juholt:

"I det tomrum av tystnad som byggts upp kring den skadeskjutne oppositionsledaren är det nu fritt fram för spekulation. Spelbolagen bjuder odds på Juholts framtid, och på Twitter efterlyser en reporter tips om var S-ledaren befinner sig."

Liksom tisdagens, i vilken jag, flera dagar före VU-mötet, förklarade varför Juholt inte gärna kundes petas:

"Även det socialdemokratiska partiet har försatts i en rävsax. Men skulle kanske kunna tro att det enklaste vore att snabbt byta ut Juholt, om han nu anses för nedsolkad för att tåla jämförelser med Fredrik Reinfeldt. Problemet är dock att partiet, med alla dess inbördes motstridiga viljor och falanger, i praktiken hålls ihop med kirurgtejp.
Valet av Håkan Juholt till partiordförande var kulmen på en lång, bitter och i allt väsentligt dold process i vilken olika partidistrikt, sidoorganisationer och särintressen inom rörelsen stred om makt och inflytande. Ännu ett uppslitande ledarval, så snart inpå det förra skulle kunna riva det, faktiskt, en gång statsbärande partiet i bitar."

I måndags handlade det om något helt annat, nämligen Lärarförbundets kommunranking:

"Av de tio kommuner som betalar högst löner till sina lärare, är ingen med på topp femtio i totalrankingen. En titt på lärarnas hälsoläge, som också rankas, visar inget som helst samband mellan detta och elevernas studieresultat. Inte heller tycks mängden pengar som läggs på skolan ha någon avgörande inverkan. Sundbyberg, enligt Lärarförbundet den kommun som lägger näst mest pengar på skolan, intar en föga hedrande 268-placering på listan.
Ingen av de tio kommuner som spenderar mest, hamnar på motsvarande position i rankingen. [...] Nu kan man självfallet inte använda statistik på det här sättet. Villkoren är helt annorlunda i Södertälje än i Arvidsjaur, som enligt Lärarförbundet är Sveriges bästa skolkommun. Och vad lönerna beträffar så är levnadsomkostnaderna i stad respektive glesbygd så olika att jämförelsen helt enkelt inte är relevant."

Texter, v 40

2011-10-09T17:29:00.002+02:00

Dags igen för ett litet svep genom veckans texter.

I onsdags kunde jag berätta att EU bekostar reklamannonser åt RyanAir:

"Jag har inget att invända mot att folk flyger iväg på semester, jag gör det tvärtom gärna själv. Men att betala redan framgångsrika företag för att kittla våra spanska charternerver är knappast en huvuduppgift för en union med flera närmast konkursmässiga medlemmar."

I torsdags kommenterade jag den skuggbudget som Socialdemokraterna, efter väldigt mycket om och men, lyckades haspla fram:

"Märkligast är dock att Socialdemokraterna över huvud taget ser detta enorma behov av skattehöjningar. Sveriges finansiella situation är stabil, omvärlden är det inte. Den ekonomisk-politiska turbulensen i Europa och USA kan mycket väl få kraftiga konsekvenser för oss under åren som kommer. Att i det läget ens överväga åtgärder som dämpar svensk konsumtion och tillväxt framstår milt uttryckt som ogenomtänkt."

I fredags återvände jag till de amerikanska primärvalen, med särskilt tonvikt på Mitt Romney, som efter diverse misstag från Rick Perry nu är tillbaka i förarsätet:

"Mitt Romney har dock den fördelen att han med största sannolikhet är den republikan Barack Obama minst gärna vill möta. I ett politiskt klimat som alltmer präglas av partiernas önskan att sätta extremiststämplar på varandra, är han en opraktisk motståndare. I en valrörelse som helt kommer präglas av det ekonomiska läget är han med sin långa och framgångsrika affärsbakgrund en automatisk auktoritet. Inför en väljarkår som är utled på maktkamperna i Washington är hans relativt korta liv i politiken en tillgång."

Därutöver måste jag få flagga lite för min personliga favorit i ledarbloggen under veckan som gått, nämligen texten om att Socialdemokraterna fyllt sin budgetlunta med en massa tomma sidor, i syfte att få den att framstå som lika tjock och tung som regeringens proposition.

Den historien blir ju inte heller mindre underhållande, givet vad som i dagarna har framkommit om S-ledarens personliga vandel.

Texter, v 39

2011-10-02T10:55:00.003+02:00

Det blev en del texter även denna vecka, varav tre som utifrån lite olika vinklar behandlar Socialdemokraterna.

I går skrev jag om Håkan Juholts ekonomisk-politiska dubbelspe l. Vänsterretorik och mittenpolitik i oskön kombination:

"I sak är det naturligtvis klokt av Juholt att inte vilja gå bärsärkagång med statens checkhäfte. Men att först anklaga regeringen för att ha ”slagit sönder a-kassan” eller ”rivit itu välfärden” och därefter presentera en i huvudsak likartad politik är inte ansvarsfullt, i synnerhet inte gentemot väljarna. Det är ohederligt – politiskt, ekonomiskt och intellektuellt – att hävda att gränsen mellan civilisation och barbari går vid några tior i plånboken eller vid ett kommatecken i skattetabellen."

Dessförinnan behandlade jag Facebook, och den alltmer detaljerade information som torgförs där:

"Facebook, som för några år sedan var en plats där man återfann gamla klasskompisar eller snabbkommunicerade lunchplaner, har successivt förvandlats till ett underrättelseorgan som talar om var vi befinner oss och tillsamans med vem, vilka våra släktingar är och vilken skiva vi för ögonblicket avnjuter på Spotify."

Det blev även en betraktelse av Socialdemokratins utveckling från framtidsrörelse till missnöjesparti:

"Ändå finns en politisk logik i en eventuell S-sväng mot mer av allmän missnöjespolitik. I de senaste valen har partiet krympt i det Sverige som växer, och vuxit i det Sverige som krymper. På 1950-talet såg partiet byggnadsarbetarna som en symbol för framåtskridande, för bygget av folkhemmet. I dag ses de mer som en utsatt och hotad yrkesgrupp som måste skyddas från oschyst utländsk konkurrens.

Det finns en ängslighet i dagens socialdemokrati, och en för partiet rätt otypisk oförmåga att bottna i tidens frågor. Ambitionen tycks vara att stå som garant mot en osäker och närmast oönskad framtid."

Jag retade även upp mig över Håkan Juholts gästspel som kulturskribent i Sydsvenskan:

"Juholts halsbrytande jämförelser avslöjar dock främst en annan sorts fattigdom, nämligen fattigdomen hos den som levt så länge i partipolitiken att han inte längre förmår skilja verklig vardag från politisk plattityd."

Dessutom har jag intervjuats i Göteborgs-Posten om Danmarks nya fettskatt, och risken att vi får något liknande:

"Många gräver bokstavligen sin egen grav med kniv och gaffel, men en fettskatt får dem inte att sluta med det. Samhällets ansvar handlar snarare om att via skolan till exempel, få barn att röra på sig mer, och sedan ta med sig den vanan."

Texter, v 38

2011-09-24T13:39:00.004+02:00

I dag skriver jag om Per Ahlmark, med anledning av hans nyutkomna memoarer.

"Det är som intellektuell, snarare än som politiker, Per Ahlmark har gjort avtryck. Och för många av oss något yngre, så är det inte 1970- utan 90-talet som är Ahlmarks decennium. I Vänstern och tyranniet (Timbro 1994) sammanfattade han tjugofem års krypande inför totalitära idéströmningar, och utlöste en våldsam debatt. I Det öppna såret (Timbro 1997) redogjorde han för demokratins betydelse för fred och välstånd och visade att dess överlägsenhet inte bara är moralisk utan även empirisk."

I förrgår bevistade jag ett s-seminarium om det ekonomiska läget, och konstaterade i torsdagens tidning att Tommy Waidelich försöker utmanar Anders Borg som powerpoint-politiker:

"Beväpnad med en powerpoint-presentation gick Waidelich till attack mot den enligt honom alltför gynnsamma bilden av Sveriges ekonomi. Matchningen på arbetsmarknaden fungerar dåligt, decennier av otillräckliga infrastruktursatsningar dämpar tillväxttakten och hushållens skuldkvot är rekordhög. Rätt i sak, visserligen. Men utan konkreta åtgärdsförslag inte speciellt intressant."

I onsdags skrev jag om riksdagens budgetdebatt:

"Nu, tjugo år efter att Carl Bildt myntade uttrycket, verkar den enda vägens politik mer etablerad än någonsin. Trots fler partier än någonsin i Sveriges Riksdag, har finansministerns utmanare blivit färre."

Jag levererade även, tillsammans med Katrine Kielos, Katarina Larsson och Göran Greider, en direktkommentar till debatten.

Texter, v 37

2011-09-18T17:53:00.004+02:00

I dag skriver jag om hur Naturskyddsföreningen lyckades blåsa upp en mediestorm angående kvicksilver i Hammarby Sjöstad:

"Det finns emellertid ett par aber. Studien bygger på ett prov i en lägenhet, ett inte rakt igenom vetenskapligt underlag. Det enda värde som sticker ut är metylkvicksilvrets, och det uppgår till mindre än en hundradel av gränsvärdet för ett tolererbart dagsintag."

I går skrev jag en lite längre betraktelse om Kristdemokraternas problem, och fick en hel del positiv respons från olika kristdemokrater:

"Vilka verklighetens folk-paket har KD presenterat? På vilket sätt är barns uppväxtvillkor egentligen ett isolerat sakområde? Mer specifikt, hur ska väljarna kunna veta vad KD vill göra, se att de gör det, och därefter belöna dem för att de har gjort det? Svaret på dessa frågor är även svaret på varför KD går åt skogen.

Ingen konsekvens. Ingen kommunikation utåt om vad partiets företrädare jobbar med på dagarna, och absolut ingen helhetsberättelse om vilket samhälle de strävar mot. Inget av det som gjorde Nya moderaterna till ett framgångskoncept."

I torsdags gladdes jag åt att Sveriges pensionärer nu erkänns som myndiga:

"Rätten att ta sig en snaps eller ett glas vin på restaurang inträder vid 18 års ålder – och upphör vid flytt till äldreboende. Så har det åtminstone varit fram tills nu. Gamla människor, som kanske under ett helt vuxenliv har tagit en ”lille en” till sillen, har på sin ålders senhöst förnekats denna njutning.

Orsaken är en stelbent utskänkningslagstiftning som hindrat äldreboenden att servera alkohol i matsalen. Men nu ska lagen äntligen ändras. Regeringspartierna har efter vederbörlig utredning kommit fram till att även de äldsta är att betrakta som vuxna."

I onsdags tittade jag på lite amerikansk fattigdomsstatistik, och drog slutsatsen att fattigdom inte kan betalas bort:

"Den 8 januari 1964 lanserade USA:s dåvarande president Lyndon Johnson sitt Krig mot Fattigdomen. Johnson, själv uppvuxen under mycket knappa förhållanden i det lilla samhället Stonewall i Texas, var fast besluten att ge alla amerikaner ett gott liv och möjlighet till såväl personlig som ekonomisk utveckling.

Krig visade sig dock vara fel väg. När programmen sjösattes hade fattigdomen (som i USA beräknas utifrån absolut köpkraft) redan fallit under lång tid. 1950 omfattade den över 30 procent av befolkningen. 1964 under 20. Men Johnsonregeringens försök att betala bort fattigdomen ledde tvärtom till att den bet sig fast. Nedgången bröts bara några år efter Johnsons optimistiska krigsförklaring."

I tisdags kommenterade jag en färsk undersökning som visar att Anders Borg nu är populärare än Fredrik Reinfeldt:

"Finansministerns roll i svensk politik har ofta varit otacksam: hålla i plånboken och strama emot när regeringskollegorna ber om pengar till mer eller mindre behjärtansvärda ändamål. Men under Borg – och under de gångna årens ekonomiska turbulens – har den bilden skiftat färg."

Mindre imponerad var jag, när jag i måndags kommenterade huvuddragen i höstens budget:

"Den budget som nu presenteras är fjärran från vänsterns expansiva New Deal-politik, men inte heller specifikt borgerlig. Här vankas billigare restaurangmat (New Meal?) och subventioner till grisnäringen (New Squeal?) i ett lapptäcke av kompromisser. Men ingenting som kan ersätta jobbskatteavdragets politiska eller ekonomiska betydelse. Så kan det knappast fortsätta i tre år till. En regering måste kunna regera, och tåla att utmanas."

Lite webbtjatter...

2011-09-15T14:27:00.002+02:00

I dag klockan 15:00 chattar jag och kollegan/konkurrenten Anders Lindberg med Aftonbladets läsare om det politiska läget. Fråga på, den som vill!

Ledartexter och ett trefaldig tragedijubileum

2011-09-11T14:50:00.003+02:00

Det blev visst några texter på ledarsidan även denna vecka.

I går kommenterade jag Obamas jobbtal, som jag menar var politiskt väldigt smart men mer tveksamt ur ekonomisk synvinkel. I fredags noterade jag att regeringen nu medger att Datalagringsdirektivet är onödigt. I onsdags skrev jag om förra Kommunal-bossen Ylva Thörns idé om utökad facklig-politisk samverkan.

Däremot har jag inte skrivit något om tioårsdagen av al-Qaidas attacker i USA. På Twitter och i olika medier har folk utbytt minnen av vad de gjorde, befann sig och så vidare när attackerna skedde. I vanliga fall skulle jag inte haka på den grejen, eftersom det känns som att det som skedde där var, well, något större än frågan om vilket café man råkade hänga på i Stockholm.

Men datumet har faktiskt en väldigt personlig betydelse för mig, en som gör att det inte känns förmätet att hoppa på tåget.

Den elfte september 2001 skulle jag precis bli pappa för första gången. Det var en fråga om dagar. Den dagen, efter att jag fått reda på vad som hänt i New York, verkade det ett tag som att mitt föräldraliv skulle inledas just då. Och min tanke var i första hand "Nej snälla, inte i dag. Inte just i dag."

Så blev det nu inte, och för det har jag alltid varit väldigt tacksam. En dag som jag främst förknippar med tragedier (utöver 9/11 även militärkuppen i Chile 1973 och Anna Lindhs död 2003) vill jag helst inte även förknippa med något av mina barns födelse.

Utöver detta finns naturligtvis extrema mängder material för politiska debatter om vad som skedde före, under och efter det akuta krigstillstånd som rådde den där hösten. Men det pallar jag inte med just nu. Den här dagen tillhör, eller borde åtminstone tillhöra, offren.

Shit happens - wear boots

2011-09-05T19:05:00.006+02:00

Fokus-reportern Torbjörn Nilsson har knåpat ihop en synnerligen läsvärd artikel om Anders Borg och dennes syn på ekonomin, där det absolut mest väsentliga är detta:

"[V]ad säger oss Anders Borgs noggrant utmejslade, finslipade och under lång tid konsekvent inhamrade väder-metaforer? Jo, att det inte går att styra ekonomin. Vädret finns oavsett människan. Det är kaotiskt och amoraliskt; på samma gång hänsynslöst och frikostigt. Det ger och det tar. Det följer en kosmisk logik vars hemligheter ligger långt utom räckhåll för dödliga.

Men det går att göra hyfsat vederhäftiga femdygnsprognoser, eller åtminstone endygnsprognoser. En finansministers roll blir i den logiken att hålla utkik efter lågt flygande svalor och vid behov bygga skyddsvallar. Och sedan, när väderomslaget är nära, uppmana väljarna att klä sig rätt. Svenskarna har ju redan lärt sig på dagis att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder."

Detta är oerhört träffande. I någon mening har Sverige haft två sorters finansministrar: de som intresserat sig för budget och de som varit upptagna med ekonomi. Där Bosse Ringholm i någon mening kan ses som skolexemplet på det förra, har Borg ägnat i princip hela sin gärning åt det senare.

Denna syn på ekonomin stämmer dessutom väl överens med min egen, låt vara hemskolade, tankebana. Visserligen har jag vid flera tillfällen sedan Alliansens första valseger suckat över Borgs försiktighet, och inte minst hans bristande reformvilja när det gäller arbetsmarknadsregler.

Men när det gäller den närmast autistiska synen på behovet av budgetbalans tycker jag att han är klockren. Stimulansmodellen har misslyckats rejält förr, och då var ekonomin ändå inte lika diversifierad som nu. Tanken att dagens ekonomiska svängningar (eller eventuella åtgärder mot dem) går att tajma så väl som krävs, borde om inte annat de senaste tre årens skeenden ha tagit livet av.

Däremot kan man se till att man har en slant på sparkontot, och inte alltför ohanterliga skulder. Kan denna politik kosta i form av något långsammare återhämtning eller något högre arbetslöshet? Ja, det är troligt. Men alternativet, fullt synligt i såväl USA som flera sydeuropeiska stater, är betydligt mer skrämmande.

Återstår då att klä sig för vädret, snarare än fäktas mot något så stort och komplicerat som världens ekonomiska pendelslag. För en gångs skull tycker jag faktiskt att vi här behöver en dos Jante. Det förefaller fåfängt att tro oss själva om någon större förmåga att planera och påverka allt som sker runt om oss.

Så, läs hela Fokus-artikeln nu!

Det finns inte någon kalorifri lunch

2011-08-31T09:51:00.005+02:00

För exakt tio år sedan var jag en vältränad ung man. Dels hade jag tränat regelbundet sedan lågstadiet – Aikido, boxning och styrketräning. Dessutom hade jag arbetat 5-6 år inom vård och barnomsorg, vilket innebar mycket promenader, bandy, basket, simning med mera.

Sedan dess har det gått utför med fysiken. Jag fick två barn, vilket minskade både min tid och ork att träna. Jag bytte de fysiska arbetena mot kontorsjobb, och tjänar numera tillräckligt bra för att underhålla mina osunda ovanor.

Svårare än så är inte förklaringen till att jag har gått från 60 stenhårda kilon till 80 myspluffsiga dito. För mycket näring och för lite motion ger fler kilon, vad diverse bantningsguruer än må hävda. Om detta skriver jag i dag på svenskans ledarsida.

PS. I övrigt bör alla läsa Per Gudmundsons avslöjande om hur den palestinska myndigheten betalar högre löner till fängslade terrorister än till sina egna regeringstjänstemän – och hur vårt bistånd finansierar detta.

Tänkte bara påminna...

2011-08-23T16:40:00.003+02:00

...om att jag utöver ledarskrivandet även bloggar hos svenskan. Kika gärna in!

Dagens ledare handlar för övrigt om Håkan Juholts sommartal, som jag menar har vissa likheter med vad som kommit att kallas Blue Labour – alltså en i ekonomiska frågor mer uttalat vänstervriden, men på samma gång värdekonservativ socialdemokrati.

Jag var inne på detta redan tidigt i våras, och hittills har facit inte sagt emot mig på någon punkt. Juholt har kört på med sin Socialdemokrati Classic, och hivat ut Mona Sahlins identitetspolitik. Som jag skriver i ledaren: mer inriktat på män i blåställ än på kvinnor i slöja.

Därmed är Juholt alltjämt ett större hot mot Jimmie Åkesson än mot Fredrik Reinfeldt. Invandringskritiska sosseväljare flydde undan Sahlin, men kan mycket väl återvända till Juholt.

Däremot är det svårare att se hur Juholt ska ta tillbaka medelklassväljarna. Den väljargruppen är oerhört komplex, och någon mirakelkur finns knappast. Men det jag sett av inofficiella mätningar efter sommaren tyder på att S fortsätter rasa i Stockholm.

I vilket fall är det intressanta tider vi lever i...

Hajar och andra prylar

2011-08-21T08:45:00.003+02:00

I dag skriver jag om ett för svenskans ledarsida något udda ämne:

"På den amerikanska östkusten, där de stora rovhajarna i praktiken är utrotade, har mängden rockor exploderat eftersom ingen längre äter upp dem. Det har i sin tur lett till att de musslor och skaldjur, som rockorna äter, nu helt håller på att försvinna. Eftersom musslor och skaldjur hör till havens städpersonal, kan masslakten av rovhajar (i dagsläget omkring 75 miljoner individer per år, och på uppåtgående) visa sig bli en katastrof för vattenkvalitén.

Det verkligt beklämmande är att detta urspårade rovfiske i hög utsträckning är skattefinansierat. Världsnaturfonden beräknar att så mycket som en fjärdedel av fiskeindustrins vinster består av subventioner."

Tidigare i veckan har jag även skrivit om Socialdemokraternas ovilja att binda upp sig inför nästa val, samt om centerledningens u-sväng i familjepolitiken.

The supernauts

2011-08-20T20:57:00.005+02:00

Jag skäller ju en del på public service, så det känns rimligt att hylla dem när de faktiskt visar riktigt bra grejer.

Jag vet inte om det beror på att skivan nu är så gammal att den börjar räknas som finkultur, men förra året gjordes en dokumentär om inspelningen av Black Sabbaths Paranoid från 1970. Den dokumentären visades i kväll. Utöver intressanta genomgångar av rent musikaliska aspekterna av detta fantastiska band, diskuterades även hur de bedömdes av den tidens medier.

En sociologiprofessor noterade att bandet under sjuttiotalet i princip inte fick några positiva recensioner. Professorn (ledsen, men jag var för tagen av programmet för att notera hennes namn) menade att bandmedlemmarnas bakgrund i Birminghams fattiga industrikvarter gav dem ett sound och en stil som recensenterna helt enkelt inte begrep, trots att miljontals människor uppenbarligen älskade den.

Det ligger nog rätt mycket i det. Black Sabbath utgjorde en slags brygga mellan flower power-kulturen och arbetarklassen. Men i stället för att flumma runt om kosmisk kärlek, behandlade de ämnen som speglade den tidens verklighet - krig, skinheads och så vidare. De ingav inte någon känsla av hopp, utan av mörker. Vilket passade tidsandan perfekt.

På så vis kunde bandet lägga grunden för en genre som nu har levt i över fyrtio år, utan att kulturfolket fattade vad som hände. Det finns intressanta politiska paralleller i den historien.

Själv var jag inte född när Paranoid släpptes - jag var minus åtta år vid tillfället. Mitt första möte med Black Sabbath ägde rum för ganska exakt tjugo år sedan, i höstterminen i sjuan. Vid det laget var Paranoid redan drygt tjugo år gammal, och stämplad som klassiker. Men för mig var bandet oerhört omvälvande, och passade dessutom perfekt in i det tidiga nittiotalets musikscen.

Effekten verkar inte ha avtagit. Dagens tonåriga hårdrockare har precis samma Black Sabbath-märken på sina jackor som vi (och generationen före oss) hade. Till skillnad från rätt mycket av de gångna decenniernas topplistetrams, är Black Sabbaths musik uppenbart tidlös. Det kommer nog alltid finnas folk som känner igen sig i den. De uppfann inte dessa känslor, men de var bättre än alla samtida artister på att tonsätta dem.

Ni som vet vad jag snackar om här måste helt enkelt titta på dokumentären, som glädjande nog finns på SVT Play.

En kortis

2011-08-17T09:54:00.003+02:00

I dag har jag en liten blänkare om brottspåföljder och 2/3-frigivning på ledarsidan. Därmed har jag, på två dagar, hunnit med två av mina absoluta favoritämnen.

Frågan är bara vad jag ska skriva om nu...

I rymden kan ingen höra dig slösa

2011-08-16T13:53:00.003+02:00

Två snabba:

Nobelprisvinnaren i ekonomi, tillika vänsterdarlingen numero uno, Paul Krugman har en plan. Genom att redan nu rusta för en framtida intergalaktisk invasion(!) kan vi få fart på världsekonomin inom loppet av cirka arton månader.

Inte fullt lika spektakulärt, men nästan lika kul, är den här artikeln i New York Times. Den bärande tesen är att Rick Perry inte kan creddas för Texas starka ekonomiska utveckling - eftersom han inte har lagt sig i ekonomin särskilt mycket. Tänk, vilket årtionde som helst kanske de upptäcker ett samband.

First offense

2011-08-16T12:55:00.005+02:00

Jag hade faktiskt inte planerat det så, men min debutledare i SvD råkar handla om Rick Perry:

"Efter närmare trettio år i delstatspolitiken, varav drygt tio som guvernör, har [Perry] samlat på sig erfarenhet och kunskap. Men han har samtidigt sluppit kompromissa in sig i mitten, förmodligen eftersom han har saknat utpräglat vänsterliberala motståndare. Om han kan samla de drygt fyrtio procent som räknar sig till högern, behöver han bara övertyga en knapp tredjedel av mittenväljarna för att besegra Obama."

Läs gärna resten!

Tillbaka till pappret

2011-08-14T15:36:00.005+02:00

Jag har haft en helt fantastisk sommar, faktiskt en av de bästa i mitt liv. Inte sedan jag var barn har jag haft en så lång semester, med så mycket avkoppling. Dessutom kunde jag äntligen göra den där långa bilresan genom den amerikanska södern, som jag drömt om i många år - och som många av er vet, så passade jag och min sambo sedan sex år på att gifta oss medan vi var där.

Sommaren kunde knappast ha blivit bättre än så.

Men nu är det slutsemestrat för den här gången. Jag har erbjudits och tackat ja till ett halvår på Svenska Dagbladets ledarsida, och det halvåret inleds i morgon. Det känns både roligt, hedrande och spännande att få bli en del av det laget.

Utöver själva ledarsidan kommer jag även att arbeta med redaktionsbloggen. Exakt hur allt detta kommer att påverka denna blogg vet jag inte ännu. Möjligen kommer jag använda den för att kommentera den amerikanska politiken, eller andra ämnen som inte känns klockrena för SvD. Det är också möjligt att jag inte kommer att skriva så mycket alls här.

Allt detta får tiden utvisa, men jag hoppas förstås att ni fortsätter läsa vad jag skriver, på ledarsidan och förstås även på Twitter!

FLASH: domstol sänker ObamaCare

2011-08-12T19:59:00.009+02:00

Fick just detta i mailboxen:

"A federal appeals court panel on Friday struck down the requirement in President Barack Obama’s health care overhaul package that virtually all Americans must carry health insurance or face penalties. The divided three-judge panel of the 11th Circuit Court of Appeals struck down the so-called individual mandate, siding with 26 states that had sued to block the law. But the panel didn’t go as far as a lower court that had invalidated the entire overhaul as unconstitutional.

The states and other critics argued the law violates people’s rights, while the Justice Department countered that the legislative branch was exercising a 'quintessential' power. The decision, penned by Chief Judge Joel Dubina and Circuit Judge Frank Hull, found that 'the individual mandate contained in the Act exceeds Congress’s enumerated commerce power.'
'What Congress cannot do under the Commerce Clause is mandate that individuals enter into contracts with private insurance companies for the purchase of an expensive product from the time they are born until the time they die', the opinion said."

Drygt hälften av USA:s delstater står alltså bakom stämningen, och menar att kongressen inte har rätt att tvinga folk att teckna en sjukförsäkring, vilket är vad ObamaCare bygger på. Tidigare har en lägre domstol förklarat hela sjukvårdspaketet konstitutionsvidrigt. Appalationsdomstolen går inte lika långt, men för Barack Obama och kongressdemokraterna är detta ändå ett tungt nederlag.

Nå, sista ordet är definitivt inte sagt. Men utslaget är intressant, eftersom det så tydligt motsäger Demokraternas uppfattning om den federala regeringens befogenheter. För övrigt vore det inte helt fel om även Sverige hade en författningsdomstol, som civiliserade länder brukar ha...

Se även Politico, New York Times och Wall Street Journal.

UPPDATERING:

Jag har försökt gå in på domstolens hemsida för att få tag i hela utlåtandet, men sidan tycks ha kraschat. Gissningsvis fick den lite mer trafik än vanligt. Nåväl, följande stycke tycker jag är intressant:

"This economic mandate represents a wholly novel and potentially unbounded assertion of congressional authority: the ability to compel Americans to purchase an expensive health insurance product they have elected not to buy, and to make them re-purchase that insurance product every month for their entire lives."

Detta är pudelns problamatiska kärna. Rent principiellt är det liktydigt med att kongressen slår fast att arbetslösheten sjunker om folks pendlingsmöjligheter ökar, och därur drar slutsatsen att regeringen bör tvinga folk att köpa bil. (I och för sig ett dåligt exempel när det gäller USA, men ni förstår säkert vad jag menar.)

Vad domstolen nu säger är att regeringen inte har rätt att tvinga folk att bli kunder hos privata företag. Det är en både viktig och välkommen begränsning av statens makt. För övrigt borde även vår regering fundera ett varv kring detta, med tanke på att de vill göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk.

UPPDATERING 2:

Vita huset är av lätt insedda skäl inte nöjda med utslaget. Presidentens rådgivare Stephanie Cutter slår tillbaka på administrationens officiella blogg:

"The individual responsibility provision – the main part of the law at issue in these cases – is constitutional. Those who claim this provision exceeds Congress’ power to regulate interstate commerce are incorrect. Individuals who choose to go without health insurance are making an economic decision that affects all of us – when people without insurance obtain health care they cannot pay for, those with insurance and taxpayers are often left to pick up the tab." [Min fetstil]

Just det där argumentet utgör i princip grunden för all rimlig kritik mot välfärdsstaten. Det som börjar som positiva rättigheter (sjukvård, utbildning etc) som individer begär av staten, slår förr eller senare tillbaka i form av skyldigheter åt andra hållet.

Enkelt uttryckt, om samhället betalar för vår föräldraledighet, så kommer det förr eller senare att lägga sig i hur vi väljer att ta ut den. Om samhället betalar för vår cancervård, så kommer det förr eller senare att lagstifta om huruvida vi får röka på krogen. När samhället finansierar kultur och nyheter, så ger det samhället makt över vilken kultur, och vilka nyheter, vi får tillgång till.

Jag är inte någon renlärig nyliberal, och jag anser att vissa saker både kan och bör skötas gemensamt. Men vi måste inse att varje nytt gemensamt åtagande kan vändas mot oss, så som Stephanie Cutter gör.

Kamp mot den genuskoloniala världsordningen

2011-08-12T17:26:00.006+02:00

Jag tror att vi har en ny stormästare i töntvänsterbingo här. Ida Therén skriver i ETC om "den nya bröllopstrenden", och lyckas pricka in alla klassiker. Nyliberalism. USA. Kärnfamiljsidealet. Privilegierad majoritet. Heterosexuell norm.

Någonsin undrat vad o-verklighetens folk är för något? Klicka på länken.

Debatt i Iowa

2011-08-12T10:29:00.010+02:00

I natt möttes de republikanska presidentkandidaterna (nåja, de flesta av dem) i en debatt i Ames, Iowa. Det hela var tänkt som en slags slutdebatt inför den omröstning (straw poll) som hålls i Ames i morgon lördag. Omröstningen är ofta en stark indikator inför de formella nomineringsmöten som hålls i delstaten, och därför satsar många kandidater hårt på att slå igenom där.

Debatten var betydligt tuffare än den som hölls för ett par månader sedan, och som snarast var jämförbar med försäsongsträning. Det märks att det börjar bli allvar nu.

Mitt Romney hade, i egenskap av frontrunner, den tuffaste utmaningen. Han var tvungen att både se statsmannamässig ut, och samtidigt försvara sin ledning. Han klarade det rätt bra, efter omständigheterna. Han höll sig till fakta, och lät sig inte luras in i någon pajkastning - som när Tim Pawlenty vitsade lite om hans personliga förmögenhet. Men jag har en känsla av att stödet för honom mest handlar om att han anses kunna tävla med Obama. Och han är och förblir en torrboll. Betyg: 2+ av 5

Tim Pawlenty har inte haft det lätt. Trots idogt kampanjande, och ett solitt konservativt track record under sin tid som guvernör i Minnesota, verkar han inte kunna få partifolket att tända. Jag har inte sett någon mätning som ger honom mer än högst 4-5 procents stöd. Men i natt var han på hugget, med tydliga punchlines och mycket substans. Men kommer det räcka? Nej, jag har svårt att se något genombrott runt hörnet för hans del. Betyg: 3+ av 5

Michelle Bachmann, som i likhet med Pawlenty är från Minnesota, gjorde sämre ifrån sig nu än i förra debatten. Stämningen mellan henne och Pawlenty var allt annat än hjärtlig, och i mitt tycke var han mer övertygande än henne under deras ilskna meningsutbyte. Detta var för övrigt den mest underhållande delen av hela debatten. Betyg: 3 av 5

Ron Paul är en vassare debattör nu än för fyra år sedan, då han ofta framstod som förvirrad och osammanhängande i samband med utfrågningar och debatter. Att han har de mest entusiastiska - läs: fanatiska - fansen råder det heller inga tvivel om. Men han är och förblir en ren temperaturhöjare, som i bästa fall kan påverka vilka ämnen som lyfts. Exempelvis har Newt Gingrich börjat lyfta frågeställningar om riksbanken, vilket knappast hade skett om inte Paul hade slitit så hårt med frågan. Betyg: 3 av 5

Newt Gingrich skiljer sig numera rätt mycket från den högljudda agitator som många av oss minns från nittiotalet, då han var representanthusets talman. Snarare påminner han om en folkhögskolelärare, som tålmodigt ger bakgrundsbeskrivningar innan han förklarar vad som behöver göras. Det ger visserligen ett sympatiskt intryck, men räcker knappast under de förhållanden som nu präglar den amerikanska politiken. I den mån han kommer bli ihågkommen från nattens debatt, så beror det mest på hans lilla gräl med debattledningen, som han (med viss rätt) menade ställde "Musse Pigg-frågor" om strulet inom hans kampanjstab. Betyg 2+ av 5

Rick Santorum är sedan länge etablerad som den mest kompromisslösa rösten i fråga om homoäktenskap och aborter. I natt försökte han bredda sig, genom att ge sig in i längre replikskiften om allt från ekonomi till kriget mot terrorismen. Dusten mellan honom och Ron Paul om det senare får nog sägas vara den näst mest underhållande delen av nattens debatt, efter Pawlenty vs. Bachmann. Santorum ligger dock långt ner i mätningarna, och vinner han inte i Iowa är han nästan garanterat ute ur leken - vilket jag för övrigt skulle välkomna. Betyg: 3 av 5

Herman Cain, tidigare vd för Godfather Pizza, är den mest osannolika av kandidaterna, men gjorde i mitt tycke en strålande insats i nattens debatt. Han ger ett tryggt och sakligt intryck, och vet hur man dompterar en publik. Hans mest uppenbara svaghet, att han aldrig innehaft ett folkvalt ämbete, försökte han med viss framgång vända till en fördel. Cain drog faktiskt ner några av de kraftfullare applåderna. Men hans hittillsvarande insatser till trots, man ska nog inte inleda en politisk karriär med att kandidera till president. Betyg: 4+ av 5

Jon Huntsman, som rent ideologiskt är en av de kandidater jag gillar mest, får nog sägas vara debattens stora torsk. Han gav ett direkt svagt intryck, tyvärr. Gissningsvis kommer han inte bli särskilt långvarig i denna kampanj, men kan möjligen komma i fråga som vicekandidat. Betyg: 1 av 5

Hela debatten finns på Youtube, med start här.

UPPDATERING: Läs även Mathias Sundin!

UPPDATERING 2: The Fix har också rankat vinnare och förlorare, och gör ungefär samma bedömning som jag. Dock håller jag inte alls med om att två timmars debatt är för långt. Det handlar om den fria världens ledare, och måste få ta sin tid.

UPPDATERING 3: Ordväxlingen mellan Pawlenty och Bachmann finns nu på Youtube.

Fem skäl för Perry

2011-08-11T16:38:00.005+02:00

2006 förutsåg Kevin McCullough att Barack Obama skulle bli USA:s nästa president. Nu säger han samma sak igen, fast om Texas guvernör Rick Perry - som inte ens offentliggjort någon faktiskt kampanj ännu. McCullough radar upp fem omständigheter som talar för Perry (här måste jag erkänna att jag är särskilt förtjust i nummer 4. "Don't go af'r ma daaawg!")

Själv tror jag att han skulle ha samma problem som Mitt Romney, fast tvärtom. Romney kan nog konkurrera med Obama i själva finalen, men kan få problem med den hårdkokta partikärna som avgör vem som hamnar där. Perry är mer i linje med primärvalsväljarna, men frågan är om resten av landet är redo att "Vote Texas" igen.

Nå, jag hoppas att Perry ger sig in i kampanjen på allvar. Jag är inte överförtjust i det nuvarande kandidatfältet, och ser gärna att det breddas.

UPPDATERING:

CNN har gjort en mätning bland republikanska samt oberoende väljare, om vem de helst vill ska utmana Obama nästa år. Rick Perry stöds av 15 procent, trots att han formellt inte kandiderar ännu. Det är bara två procentenheter mindre än Mitt Romney, som har kampanjat, byggt organisation och samlat in pengar i evigheter. Mätningen ger även 12 procent vardera till Rudy Giuliani och Sarah Palin (som inte heller har annonserat några formella kandidaturer) samt till Ron Paul.

Detta är naturligtvis tidiga siffror, som dessutom inte är knutna till några specifika delstater. Men de antyder onekligen att väldigt mycket kan komma att hända under det kommande halvåret.

UPPDATERING 2:

Dallas Morning News har en intressant artikel om Perrys uppväxt och bakgrund, liksom brittiska The Telegraph.

Några lästips

2011-08-11T09:46:00.005+02:00

Nu har SVT Debatt publicerat min artikel om Lars Ohlys avgång. Den handlar om vad han har betytt - för de borgerliga.

I övrigt kan nämnas att LO:s Ulla Lindqvist har komponerat en egen version av Grotescos "Bögarnas fel": Att organisationen under hennes tid i ledningen har tappat en halv miljon medlemmar beror på - regeringen.

Dagens höjdpunkt är dock Carlos Rojas, de fåniga uttalandenas egen Michael Phelps, som ger sin syn på hur många timmar man bör arbeta, och hur det var förr:

"Back in the days så jobbade lantbrukarna så mycket som de behövde. De plöjde det som gick att plöja, mjölkade det som gick att mjölka och lagade eller byggde det som behövde byggas. Och när de var färdiga, så chillade de."

London calling

2011-08-11T08:49:00.005+02:00

Det sägs naturligtvis väldigt mycket just nu om kravallerna i London, och om vad de kan tänkas bero på. I stort sett håller sig de flesta till sina invanda förklaringsmönster, vilket i och för sig inte är så konstigt. Anser man att våld mot grannar och grannars egendom är en naturlig reaktion på låg utfallsjämlikhet så är det väl rimligt att bortförklara vad som nu sker med just detta.

En som dock förvånar mig är Johan Norberg, som skriver i Metro om händelserna:

"Inför upplopp som de brittiska har högern och vänstern alltid standardförklaringar i beredskap. Högern talar om hänsynslösa gäng som endast förstår de hårda batongernas språk. Vänstern invänder att det i många fall rör sig om undanskuffade ungdomar på glid, som bränner ned lokaler för att de inte har någon lokal."

Detta anser jag som sagt inte vara speciellt konstigt. Själva vitsen med förklaringsmodeller är att de går att tillämpa hyfsat brett. Det är dock inte detta som förvånar mig, utan det faktum att hans text är så substanslös - och Johan är i normala fall allt annat än substanslös. Men läs bara detta:

"Vi måste förstås kämpa mot utanförskapet politiskt och mot skadegörelse polisiärt. Men det räcker inte. I alla tider har vi då och då sett upplopp och plundring, i rika och fattiga länder, i hög- och lågkonjunktur. I slutet av 1980-talets rekordår associerade vi ”kravaller” till Kungsan i Stockholm. Den starkaste motkraften kommer alltid att vara den enskilda betraktaren som vågar säga nej och därmed bryter masshypnosen och tvingar alla att fråga sig vad de egentligen håller på med."

Det där påminner närmast om vad man brukar kunna läsa i Metro. En problemformulering följd av...ingenting.

Jag har fått lite kritik på Twitter för min bristande sympati med dem som sitter fast i Englands slumområden. Och sant är att jag inte har ett uns av sympati för de gäng som nu passar på att råna, stjäla, misshandla, och slå sönder andra människor eller deras affärer och ägodelar. Inte ett uns.

Huvuddelen av dem som drabbas bor dock i precis samma områden, är minst lika fattiga (snarast fattigare, eftersom de inte stjäl) och lika hårt drabbade av landets dåliga ekonomi. Jag har sympati för dem, eftersom de vid sidan av allt det övriga nu även drabbas av en vrålande pöbels brott.

Men utan att själv ha besökt just dessa områden, så törs jag ändå gissa att de inte är unika. Ta exempelvis Harlem, som i ett halvt decennium endast omtalades som epicentrum för gängkriminalitet, men som under de gångna tjugo åren har rest sig till oanade höjder. Den intensiva brottsbekämpningen var inte den enda framgångsfaktorn, men helt klart en av de viktigaste.

Harlem drabbades av samma snällist-logik som London. Nolltoleransen mot brott var fel eftersom den i första hand riktades mot svarta, menade Greenwich Village-vänstern, utan att för en sekund reflektera över att även brottsoffren var svarta. De ansåg sig vara toleranta, men avslöjade att de själva hade lättare att betrakta svarta som förövare än som förövares villebråd.

Därför måste vi börja betrakta dessa konflikter med total färgblindhet, och sluta se dålig ekonomi som en orsak att begå brott. I själva verket är det tvärtom. När gängen tilläts härja fritt i New York, så tog ekonomin stryk eftersom folk inte ville gå runt med pengar eller över huvud taget lämna sina bostäder efter middagstid. När gängen trycktes tillbaka, kunde folk gå ut och shoppa, ekonomin växa till sig och arbetstillfällena bli fler. Något liknande, fast i miniatyr, har observerats i Landskrona, där affärslokaler som länge stod tomma nu har fyllts på igen.

Att från ett säkert avstånd tycka synd om arga ungdomar med tomma plånböcker känns säkert bra i magen. Men det löser inga problem. Det viktigaste i London är nu att politikerna tar hand om hålen i den brittiska ekonomin - och att poliserna tar hand om brottslingarna.

Det är förutsättningarna för allt annat.

Exit Ohly

2011-08-09T18:34:00.002+02:00

Jag kommer inte att skriva något ingående om Lars Ohlys avgång här, av det enkla skäl att jag i morgon skriver på SVT Debatt i samma ämne. Jag lämnar er i stället med följande...

Mark Hatfield 1922 - 2011

2011-08-08T09:05:00.006+02:00

Det är så ironiskt att det nästan är skrattretande, men i går avled den republikanske före detta guvernören och senatorn från Oregon, Mark Hatfield.

Hatfield var under sin långa tid i senaten en av partiets mest egensinniga företrädare. Tyvärr visade det sig inte sällan i hans syn på budget och ekonomi. I mitten av åttiotalet blockerade han framgångsrikt ett förslag om att ge presidenten ett så kallat line item veto. Tio år senare röstade han, som enda republikanska senator, nej till ett författningstillägg om budgetbalans. Hans röst avgjorde frågan, i och med att den hindrade majoriteten från att uppnå de erforderliga två tredjedelarna.

Demokraterna tyckte därför bra om Hatfield. Tack vare dessa insatser kunde både Hatfield och hans ständige kollega i det mäktiga men våldsamt slösaktiga bevillningsutskottet, demokraten Robert Byrd, fortsätta att baxa hem tonvis med valfläsk till de egna delstaterna. Man kan inte gå långt i någon av deras delstater utan att hitta byggnader som döpts efter dem.

Normalt ligger det inte för mig att såga människor vars kroppar knappt hunnit kallna. Men för Mark Hatfield, och med anledning av det akuta läget i den amerikanska ekonomin, är jag beredd att göra ett undantag. Få senatorer symboliserar bättre än Byrd och Hatfield de många problemen i Washington.

Dessa två personer, som båda tjänstgjorde som politiker i över femtio år, levde på sin förmåga att byta tjänster. Både med sina finansiärer och med andra politiker. Naturligtvis ville de för liv och pina inte ha några budgetregler. Dyra underskott och obefintlig kostnadskontroll var dessa herrars politiska livsluft.

Det som nu sker i USA är alltså kulmen på en problematik som byggt upp under mycket lång tid, snarare än poppat upp ur marken i samband med tea party-gruppernas genomslag i valet 2010. Utan politiker som Byrd och Hatfield hade det vare sig funnits, eller behövts, någon tea party-rörelse.

Skattesänkningar kostar inte

2011-08-07T13:52:00.006+02:00

Sedan Sverigedemokraterna slog fast att de inte vill se något femte jobbskatteavdrag, och därmed i realiteten skapade en majoritet i riksdagen mot detsamma, så har det spekulerats i hur regeringen tänker hantera detta. Nu ser det tyvärr ut som att det blir en reträtt, om än med hänvisning till världsekonomin.

Jan Björklund, som i dag håller sitt traditionella sommartal i Marstrand, vill "inte säga bu eller bä" idag, men mycket tyder ändå på att Folkpartiet backar. Liknande tongångar har dessutom hörts från andra alliansföreträdare.

Det som verkligen retar mig är dock FP-ledarens ordval:

"När det gäller de stora åtgärderna som finns i valmanifestet, till exempel skattesänkningarna, som kostar väldigt mycket mer, så är ju det bedömningar som vi får göra nu framemot slutet av augusti, huruvida det finns utrymme för detta eller inte."

Jag har respekt för åsikten vi inte kan sänka skatter, liksom för den som helt enkelt inte vill. Där handlar det om olika bedömningar och åsikter. Men jag har noll och ingen sympati för den som säger att skattesänkningar kostar, i synnerhet om vederbörande kallar sig liberal.

Om jag låter bli att köpa en påse Gott & Blandat för 18,50 så har jag just låtit bli. Jag har inte betalat 18,50 för bättre tandhälsa eller smalare midja. Men det är just vad många politiker, tyvärr även Jan Björklund, försöker lura i mig. Visst kan man anse att detta i grunden bara handlar om semantik, men det var just skiftet i perspektiv - från statens pengar till människors pengar - som fick åtminstone mig att så helhjärtat arbeta för borgerliga valsegrar.

Jag har även svårt att förstå den rent sakliga bedömningen. Utöver de amerikanska och japanska ekonomierna är även stora delar av Europa just nu under vattenytan. Sverige åtnjuter dock lyxen av en välskött statskassa. Det borde vi utnyttja, genom att ytterligare släppa fram den kreativitet som ryms i marknadsdynamiken. Vi har inte haft en verkligt genomgripande skattereform på tjugo år. Varför inte påbörja det arbetet nu, förslagsvis tillsammans med Miljöpartiet?

När det gäller den rent taktiska bedömningen, som jag förmodar väger tyngst för Björklund, så handlar den gissningsvis om att regeringen inte vill åka på ännu en prestigeförlust i riksdagen. Men om oppositionspartierna vill kringgå budgetreglerna och stoppa skattesänkningen, varför inte låta dem göra det? De kommer i vilket fall inte att kunna enas kring utgifterna, vilket visar futiliteten i deras manöver.

Oppositionspartierna vill inte låta folk behålla mer av sina pengar, trots att de själva saknar något entydigt svar på vad staten ska använda pengarna till. Den omständigheten förtjänar att visas upp för väljarna.

Déjà Vu

2011-08-07T10:34:00.007+02:00

Peter Wolodarski skriver i dag på DN:s ledarsida om tillståndet i USA, och hur det går "när tokhögern bestämmer".

"Problemet är att budgetuppgörelsen kom väldigt sent och knappast var trovärdig. Den innehöll exempelvis inte något kortsiktigt eller långsiktigt beslut om att höja skatterna, trots att de flesta seriösa ekonomer påpekat att det behövs mer intäkter för att täcka hålen i statskassan.
Det republikanska partiet har förvandlat skattefrågan till en religiös trossats. Du skall aldrig någonsin höja en enda skatt, lyder deras motto. Samtidigt är skatternas andel av BNP i dag lägre än på Ronald Reagans tid och bland de lägsta i den rika världen, enligt beräkningar som Financial Times kolumnist Martin Wolf nyligen redovisade.
När USA behöver pragmatism drabbas landet i stället av rabiata ideologer, som redan åsamkat världens supermakt stor skada."

Vinkeln är inte på något vis unik. Åtskilliga liberala och moderata krafter i USA är inne på samma linje: om inte teparty-falangen hade varit så hårdnackad, hade uppgörelsen kommit snabbare, och kunnat innehålla vissa nödvändiga skattehöjningar.

Carl Melin, tidigare opinionsstrateg på Socialdemokraternas partihögkvarter, berömmer på Twitter Wolodarskis ledare, och drar sedan till med retorikbokens äldsta trick: hylla motståndarens föregångare:

"Reagan, Bush Sr och [Bob] Dole hade aldrig blivit nominerade idag. De var alldeles för villiga att sätta landet främst."

Man vet att Reagans tid är avlägsen när vänstern börjar sakna den. När sammer Reagan på sextiotalet gav sig in i politiken, när han på sjuttiotalet började längta till vita huset, och när han på åttiotalet satt där, var tonläget från vänstern minst sagt annorlunda.

Över huvud taget är det slående hur likt 2010-talet är sjuttiotalets mitt. Då som nu var USA utmattat efter tio års krig - då i Vietnam, nu i Afghanistan och Irak. Då som nu skedde en radikalisering i båda partierna, med ökad polarisering som följd. Då som nu gick ekonomin på knäna, och många trodde/tror att USA:s tid som ledande världsmakt var över.

Reagans första seriösa försök att bli president (jag räknar inte hans lama och motvilliga kandidatur 1968) skedde 1975-76. Då satt partikamraten Gerald Ford i vita huset, efter att ha ersatt först vicepresidenten Spiro Agnew och kort därefter även Richard Nixon. Ford räknades som en moderat republikan, och hade partitopparnas stöd. Reagan ansågs företräda den vildögda högerfalangen, vars ideologiska svansföring sågs som oförenlig med det ansvar som regerande innebär.

Kampen blev mycket jämn, men när dammet lagt sig stod ändå Ford som segrare. Som en eftergift till Reagan-flygeln ersattes dock den vänsterlutande vicepresidenten Nelson Rockefeller av en betydligt mer konservativ herre, senator Bob Dole. Under konventet tog även partiplattformen flera steg åt höger. Något liknande skedde hos Demokraterna, som efter de båda valkatastroferna 1968 och 1972 nominerade (den i jämförelse med Humphrey och McGovern konservative) Jimmy Carter till president.

Poängen med detta är att politiken i viss mån liknar pendelrörelser. Det som nu sker är inte unikt. Vi vet naturligtvis inte vem, om ens någon, som blir tepartyts Reagan. Men det slentrianmässiga avfärdandet är inte bara ytligt, utan även historielöst.

Jag håller inte för uteslutet att det vi nu ser är upplägget för en ny fas av statsskepticism i USA. För bara ett år sedan talade knappt någon om besparingar. Nu verkar den gamla frågan om författningstillägg om budgetbalans - knappast rekord i politisk sexighet - bli het inför nästa val.

Naturligtvis står vi inte inför någon slags revolution - sådana inträffar sällan i demokratiska stater. Men kanske bevittnar vi något som i framtiden kommer ses som ett formativt skede. Det förtjänar, liksom Reagan på sin tid, helt klart mer än trötta analyser om "tokhögern".

UPPDATERING:

Peter Wolodarskis ledare är dock ett fullkomligt under av sans och balans, jämfört med det infantila utbrott som Per T Ohlsson i dag låter publicera i Sydsvenskan. Här får vi bland annat veta att tepartyt har bildats som en reaktion mot att presidenten är svart (själv kommer jag osökt att tänka på teparty-aktivisten jag träffade i Texas för någon månad sedan) och att detta även är skälet till varför republikanerna inte ville höja skuldtaket.

UPPDATERING 2:

Den som efterlyser något mer djuplodande rörande de gångna månadernas händelser i Washington, bör absolut läsa detta reportage i Washington Post.

Stilstudie på S-info

2011-08-04T12:10:00.003+02:00

USA får utgiftstak?

2011-08-01T12:23:00.006+02:00

Efter att ha snabbtittat på den uppgörelse som i natt träffades mellan de tyngsta maktspelarna i Washington DC, lutar jag åt att jag gillar huvuddragen.

Visst, en hel del är fortfarande oklart. Exempelvis är jag ännu inte helt på det klara med huruvida nedskärningarna görs i planerade utgifter eller i faktiska sådana. Demokraterna försökte ju inledningsvis sälja det redan fattade beslutet om tillbakadragande från Irak som en besparing, vilket naturligtvis är budgettekniskt orimligt. Möjligen innehåller den här uppgörelsen liknande finter.

Men det jag verkligen gillar är att USA nu har fått ett prejudikat som säger att en höjning av lånetaket ska balanseras med motsvarande nedskärningar. Demokraterna har ju klagat högljutt över detta, enligt dem, extrema krav, och hänvisat till att de föregående sjuttiofyra(!) höjningarna inte villkorats på detta vis.

Öh nej, just det.

Men nu har alltså Demokraterna tvingats ge med sig, och om detta blir praxis så innebär det i praktiken att USA äntligen får ett slags utgiftstak, precis som Sverige och väldigt många andra länder. Här kan det även vara värt att ge en eloge till teparty-rörelsen. Deras hårdnackade linje har gett den republikanska kongressledningen svängrum i dusterna med presidenten. Genom att flytta ytterkanten har de även lyckats flytta mittpunkten.

Därför hoppas jag att rörelsen nu ställer upp bakom John Boehner och Mitch McConnell. Annars lär dess framgång bli en engångsföreteelse.

Ett annat frågetecken gäller Demokraternas motsvarighet till tedrickarna, nämligen den vänsterytter som återfinns inom exempelvis den svarta ledamotsgruppen. Från det hållet klagas det rejält över uppgörelsen, och Barack Obama verkar inte heller anstränga sig för att sälja den. Politico noterar att han såg mer äcklad än glad (more disgusted than delighted) ut när han presenterade den för journalisterna.

Spelet är med andra ord inte över än. Men i och med att de båda ledningarna ändå har presterat en så tydlig viljeriktning kan vi nog utgå ifrån att de respektive partiernas piskor kommer vina över dem som trots allt fortsätter bråka.

UPPDATERING:

Senaste nytt från presidentkandidatsfronten: Mitt Romney har kommit ut som motståndare till uppgörelsen. Han gör något slags försök att skylla den på Obama, och samtidigt skona de republikaner vars fingertryck också sitter på papperet. Personligen är jag inte säker på att denna hans senaste åsikt (Romney är synnerligen kompetent, men också synnerligen vinglig) är särskilt klok.

Mindre förvånande är att Michelle Bachmann avser rösta nej. Jon Huntsman stöder uppgörelsen, och Tim Pawlenty har ännu inte uttalat sig.

Världens undergång uppskjuten

2011-08-01T06:59:00.003+02:00

Veckor av stenhårt ekonomisk chicken race i Washington DC är över, för den här gången. Demokraterna (vita huset och senaten) och republikanerna (representanthuset) har lyckats hamra ut en överenskommelse om lånetak och utgifter.

Jag har, av naturliga skäl, inte hunnit sätta mig in i detaljerna, och ett hett tips är att inte förlita sig på svenska mediers rapportering om detta ärende. Men Washington Post har en mycket pedagogisk översikt av vad det hela innebär.

UPPDATERING:

Washington Post rapporterar även i övrigt föredömligt om nattens uppgörelse. Marc A Thiessen skriver bra och pedagogiskt om tea party-rörelsens roll i budgetspelet, och Chris Cillizza utnämner vinnare och förlorare.

Money, money, money

2011-07-31T10:08:00.003+02:00

I dag skriver jag i Sydsvenskan om de amerikanska budgetbråken. Kan i sammanhanget även tipsa om vad Michael D Tanner skriver.

Dags att klippa Obamas kreditkort

2011-07-28T09:37:00.009+02:00

I morgonsändningarna rapporterar SVT från Washington, där utsikterna att undvika en akut budgetkris blir alltmer avlägsna. Att läget är allvarligt är det inte någon tvekan om, och det finns åtskilligt att invända mot den konfrontativa stil som har präglat huvudstadspolitiken under de gångna årtiondena.

Men SVT:s sammanfattning av det egna reportaget är närmast omöjligt att ta på allvar:

"Om fem dagar tar USA:s pengar slut och man riskerar en ekonomisk kris om man inte lyckas enas om att öka möjligheterna för landet att låna pengar. Trots det fortsätter dom mest extrema republikanerna att lägga fram förslag som är omöjliga acceptera för demokraterna."

Tydligen är det alltså Republikanernas ansvar att lägga fram ett förslag som Demokraterna kan rösta på.

Här kan man tillägga att underskotten förvärrades kraftigt mellan 2009 och 2011, alltså då Demokraterna var fria att föra sin egen ekonomiska politik. Barack Obama och Nancy Pelosi ignorerade protesterna mot de astronomiska sjukvårds- och stimulanspaketen. Men nu anser de alltså att det är Republikanerna som ska rädda Obamas studentkårsadministration.

En annan detalj som konsekvent förtigs av medierna är att kongressen har röstat för att höja skuldtaket hela tio gånger - bara sedan 2001. Varje gång har förespråkarna argumenterat som nu: "Vi måste tillsammans ta fram en mer långsiktigt hållbar lösning, men först måste vi betala det vi sagt att vi ska betala."

Problemet är att de aldrig tar de där långsiktiga besluten. I stället har de konsekvent hittat på nya utgifter, och sedan höjt skuldgränsen igen. Och igen, och igen. Republikanerna är definitivt inte utan skuld här, men Demokraterna är sju resor värre. Enbart sjukvårdspaketet kan enligt vissa beräkningar komma att kosta sex biljoner dollar (Sex. Tusen. Miljarder. Dollar.) under en tioårsperiod.

Att fortsätta höja lånetaket kommer helt enkelt inte att fungera. USA måste betala sina räkningar - med egna pengar - eller klippa sina kreditkort. Man kan inte betala Visa-räkningen med Mastercard, och sedan Mastercard med Amex. Inte hur länge som helst.

PS. De siffror som detta handlar om är naturligtvis nästan omöjliga att ta till sig. Den här sajten har dock en mycket pedagogisk visualisering...

UPPDATERING:

Läs även Mathias Sundin om mediebevakningen.

Nakenchock

2011-07-27T15:14:00.011+02:00

Det där med nakenhet är knepiga saker. Eller har blivit, åtminstone.

Jag minns inte att det höjdes särskilt många ögonbryn över sådana ting när jag var barn/tonåring. Inte minst vi svenskar var ju vana vid att filmer kunde innehålla nakenhet, utan tillhörande dramatik. Ronja och Birk som springer sida vid sida i vattenbrynet, killarnas omklädningsrum i Dårfinkar & Dönickar, Elvis Karlssons sommardopp tillsammans med farfar, osv osv.

Det fanns på den tiden en ej uttalad, men ändå rätt uppenbar, gräns mellan sexuell respektive icke-sexuell nakenhet.

Någon gång i slutet av nittiotalet började denna gräns suddas ut. Signifikant i denna process var att detta inte initierades från några högerkristna grupper, som i USA, utan från dess förmenta motsats. Exempelvis var det Gudrun Schyman och hennes band av vänsterfeminister som upphöjde "kritik mot H&M-affischer" till jultradition.

Jag kom att tänka på allt detta när jag i dag läste i Resumé att omslaget till Nirvanas genombrottsskiva Nevermind har tagits bort från bandets Facebook-sida. Tydligen strider den berömda bilden, föreställande en naken bebis som simmar mot en dollarsedel, mot Facebooks policy rörande "fotografier som är ett angrepp på en person eller grupp, eller som innehåller nakenhet, droganvändning, våld eller andra överträdelser av reglerna för användning".

Nu är det knappast första gången ett skivomslag råkar i trubbel. Scorpions orsakade viss kalabalik, när de 1976 gav ut skivan Virgin Killer, med ett omslag som inget bolag i dag skulle våga släppa igenom.

På flera håll vägrade återförsäljare befatta sig med produkten, varför skivan i flera länder fick ett annat omslag i form av en harmlös gruppbild på bandet.

Personligen kan jag väl tycka att Virgin Killer tänjde något på gränsen, men Nevermind-bebisen kan inte rimligen betraktas som pornografisk nakenhet. När så ändå sker, visar det att motståndet mot pedofili har tillåtits kväva saker som borde vara fullt naturliga - som badande småbarn.

Vi håller med andra ord på att hamna just där vi inte vill hamna. I det välmenande syftet att skydda barn från att bli sexobjekt, har vi börjat skyla dem på ett sätt som förvandlar dem till just sexobjekt. Hur många kan på fullt allvar säga att de känner sig trygga med den utvecklingen?

Demokrati under modernisering

2011-07-26T08:11:00.003+02:00

Min senaste krönika i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda handlar om det centerpartistiska "primärval" som har utlysts av partiets valberedning.

"Struntprat och låtsad motvilja hör alltså till standardförfarandet när Sveriges partier väljer ledare. Därför är Centerpartiets nya modell, med tre kandidater som i förväg har sagt ja och som nu ska resa runt i centerlandet och kampanja för sig själva, något av en revolution. Makten håller på att flyttats från valberedningen, och från ett fåtal skickliga insiders, till partiets medlemmar. Nästan som i de amerikanska primärvalen."

Läs gärna hela!

Ännu en Texasgubbe...?

2011-07-25T23:21:00.005+02:00

Det här inlägget har några veckor på nacken, men jag hittade det först nu.

Det är alltså bloggen Amerikanska nyhetsanalyser som skriver om ekonomin i Texas, och hur den skulle kunna gynna guvernör Rick Perry om han väljer att ställa upp i presidentvalet. I Texas har 732 800 arbeten i privat sektor skapats under den gångna tioårsperioden. Under samma period har Kalifornien förlorat 623,700 och Michigan 619,200.

Bloggen refererar även en artikel i Newsweek, i vilken framgår att hamburgerkedjan Carl's Jr tänker öppna 300 restauranger i Texas detta år men ingen i hemstaten Kalifornien. Även huvudkontoret kan komma att flytta till "The Lone Star State". Skälet är att det tar två år att få verksamhetstillstånd i Kalifornien, mot 45 dagar i Texas.

Allt detta är naturligtvis långt mer komplicerat än att det kan beskrivas på några bloggrader. Ändå känner jag igen bilden från min resa i USA tidigare i sommar. Av de åtta delstater jag besökte var de flesta i uppenbart risigt skick. Värst var nog staden Pine Bluff i Arkansas. Jag stannade för att besöka en galleria, och fylla på vätskeförrådet. Väl inne i gallerian hojtade ett glassförsäljare att jag lika gärna kunde vända tillbaka, eftersom alla utom ett par affärer hade gått omkull.

Överlag såg jag under resans gång alla klassiska tecken på djup lågkonjunktur. Många affärslokaler stod tomma, överallt pågick reor och utförsäljningar. Den enda verkliga tillväxtbranschen tycktes vara de pantbutiker som lockade med "bra priser på tandguld".

Undantaget var Texas, som tvärtom såg ut att befinna sig i en boom. Även lite mindre städer, som Waco, var fulla av aktivitet. I storstäderna Dallas, Austin och Houston såg jag inga som helst tecken på recession. Mathias Sundin påpekar för övrigt i sin blogg att hälften av de jobb som har skapats i USA under Obamas förstå två år vid makten har skapats i just Texas.

Detta kan inte förklaras med slumpens spel. Orsaken är uppenbart strukturell.

En viktig skiljelinje mellan de olika delstaterna går mellan de tjugo som är "right to work-stater" och de trettio som inte är det. Right to work-lagstiftning innebär att den som söker ett arbete inte kan tvingas att teckna fackligt medlemskap eller betala fackföreningsavgift. I övriga trettio kan detta påtvingas arbetskraften.

Samtliga sydstater, liksom ett antal i Mellanvästern och Västern, är right to work-stater. Samtliga nordstater, och samtliga stater på västkusten, är det inte.

Dock går även stora delar av södern på knäna, och vi kan därför inte hävda att enbart right to work-lagar räcker för att få fart på ekonomin. Men Texas har även i övrigt färre regleringar och lägre skatter.

I exempelvis det fattiga Alabama (där Demokraternas järngrepp om delstatskongressen bröts först förra året, efter 136 år) är skatterna betydligt högre. Räknar man med de otaliga konsumtionsskatterna (på bland annat mat och mediciner) så är Alabama en av de delstater som beskattar låginkomsttagare allra hårdast. I Texas finns däremot inte någon inkomstskatt alls.

Sammantaget finns alltså ett antal förklaringar till de framgångar som Texas rönt på senare år, både i förhållande till grannstaterna och till landet i övrigt. Detta skulle i sin tur kunna tala för att Rick Perry kan bli aktuell inför valet nästa år, inte minst med tanke på att den ekonomiska debatten inte lär klinga av i brådrappet.

Norge i mina tankar

2011-07-24T18:15:00.005+02:00

Det känns närmast omöjligt att skriva något klokt, eller ens sammanhängande, om de fasansfulla händelserna i Norge. Men att inte skriva något alls är inte ett alternativ, så jag gör ett försök.

Under fredagskvällen och natten ägnade jag, som så många andra, mig åt att följa alla tillgängliga nyhetsuppdateringar på tv och på nätet, samt försäkra mig om att släktingar och vänner i Oslo var oskadda. Som de flesta andra trodde jag först att det handlade om ännu en islamistisk attack. Men när de första uppgifterna började komma om skottlossning på AUF-lägret, insåg jag att det måste ligga något annat bakom. Islamisterna har sina egna mönster och motiv, och detta passade inte alls in i bilden.

Först och främst är det naturligtvis osannolikt att islamister skulle iscensätta en så gigantisk operation mot nordisk socialdemokrati. Deras syfte är ju att skrämma bort västmakterna från länder som Afghanistan och Irak, alternativt skada Israel. Att då slakta ungdomar som, i de allra allra flesta fall, är djupt kritiska mot USA och Israel förefaller absurt.

Därutöver så kännetecknas de allra flesta islamistdåd av sin blindhet. Jihadisterna spränger saker, och bryr sig inte om hur många förbipasserande som stryker med. Men den riktade massaker som ägde rum på Utöya är helt enkelt inte deras stil.

Därför är det rent ut sagt pinsamt att så många medier så snabbt valde islamistvinkeln. Senast vid sju- eller halvåttatiden på kvällen borde det ha varit uppenbart att motivet var ett annat, och exempelvis DN har alla möjligheter i världen att skjuta sin deadline långt senare än så.

Lika bedrövlig är den skadeglädje som genast utbröt på olika håll i Opinionssverige. Kent Ekeroth, en av Sverigedemokraternas mest skamlösa raskrigare, twittrade omedelbart "Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?" följt av "Nej jag kommer inte kalla er islamofober...".

Från aktivisten Jesper Nilsson, hemmahörande hos vänsterextrema Dagens Konflikt, lät det inte mycket bättre. Efter att mördarens identitet och bakgrund blivit känd skrev han "Idag äcklas jag över högerns försök att släta ut sin medverkar till det retoriska klimat som underbygger dåd som i Oslo. Skäms!!!", följd av "Han hade typ exakt samma ideologiska grund som gudmundson!" och "ABB [Anders Behring Breivik - min anm.] ansåg sig själv vara liberal i ekonomiskpolitiska frågor. En del av laissez faire-liberala klicken i Frp. [Fremskrittspartiet - min anm.]"

Jag kan inte läsa in något annat hos dessa båda extremister än ren skadeglädje över vad de rätt eller fel tolkar som ett stöd för sina respektive åsikter - även när argumentationen har betalats med människoliv. I vanliga fall hade jag blivit förbannad. Nu blev jag mest ledsen.

Det måste finnas en gräns för hur mycket saker och ting kan politiseras. Dagen efter mordet på Anna Lindh stod jag utanför riksdagen och kramade om gråtande bekanta från SSU. Det handlade inte om ideologi, utan om att den händelsen var jobbig för de flesta politiskt engagerade, oavsett partifärg. Att enas i en sådan stund är mänskligt.

Jag har varken information eller kunskap nog att bedöma den rent kliniska aspekten av Anders Behring Breivik. Men jag törs ändå gissa att vi här har att göra med en osannolikt störd människa. Detta förmildrar givetvis inte min bild av honom. Tvärtom har jag flera gånger under det gångna dygnen svurit över Norges löjligt låga maxstraff - 21 år, med regelmässig frigivning efter 12-15 år. [Edit: en norsk läsare har uppmärksammat mig på att det finns en teoretisk möjlighet till livstidsstraff.] Men det innebär samtidigt att den politiska aspekten inte bör överdrivas.

Jag gissar, utan att veta säkert, att den norska mördaren har rätt mycket gemensamt med gärningsmannen bakom skolskjutningen i finska Jokela - trots deras påtagligt olika politiska idéer. Deras extrema psyken, snarare än deras så kallade politiska program, blev den tändande gnistan. De liknar inte organiserade nazister, kommunister eller islamister, utan påminner snarare om Timothy McVeigh eller Ted Kaczynski. Det är också så de måste förstås och hanteras.

Tyvärr går det inte att helt skydda ett samhälle mot den sortens extrema galningar, och i det här fallet har det lett till ett av de värsta blodbaden i Nordens historia. Den rimliga reaktionen på detta är att sörja, minnas och hedra offren - och därefter se till att de perverterade tankar som bär skulden får minsta möjliga påverkan på vårt samhälle.

Men att använda detta som utgångspunkt för politisk debatt är att göra dessa dårar till viljes, att tillmäta dem en politisk betydelse som de inte förtjänar - vare sig moraliskt eller intellektuellt.

Tids nog lär vi återgå till våra vanliga debatter om skatter, integration, försvar, socialförsäkringar, valutasamarbeten och annat. Men just precis nu bjuder faktiskt vanlig anständighet ett något mer ödmjukt tonläge, och kanske rent av fikapaus i den politiska poängplockarfabriken.

"I så fall ger vi pengarna till judarna i stället"

2011-07-22T12:56:00.006+02:00

Debattören Merit Wager har skrivit en extremt viktig och tragisk, men samtidigt talande, krönika i Gotlands Allehanda. Ämnet är den romska minoriteten, eller snarare regeringens hantering av den.

När den tidigare FP-ledaren/diplomaten/heltidsvälgöraren Maria Leissner släppte sin utredning om romers situation i Sverige, blev jag inte särskilt imponerad av resultatet. Den präglades av det där typiskt överklassliberala "nu ska vi tycka synd om"-tänkandet som tyvärr är så vanligt i Folkpartiet.

Även de konkreta förslagen var typiskt finliberala. En sanningskommission, en vitbok, ett statligt sekretariat. Vad som helst som innebär fler välbetalda uppdrag till finliberaler, och just ingenting som påverkar dem som det hela påstås vara till för.

Och sure enough, kort efter att utredningen släpptes, framfördes förödande kritik mot Leissners arbete, och inte från vem som helst utan från den romska debattören Allan Schwartz. Naturligtvis svarade Leissner aldrig på kritiken. Däremot prickades hon av JO för sin vägran att lämna ut vissa offentliga handlingar.

Likafullt håller flera av Leissners förslag nu på att bli verklighet. Staten ska få sitt romska sekretariat och sin vitbok (som för övrigt ska skrivas av Katri Linna, sparkad f.d DO). Regeringen har dock fått problem, eftersom romerna själva inte vill spela med.

"Romerna har under flera år företrätts av Maria Leissner (FP) och ett antal andra svenskar genom den nu nedlagda Romska delegationen. Där har också funnits romer, men inte i ledningen. Delegationen har sysslat med diskussioner, samråd, utredningar, resor etcetera. [...]
Romerna vill ha konkret och praktisk hjälp - som att lära sig läsa en kalender och göra studiebesök på dagis, sådant som är självklarheter för majoritetsbefolkningen - inte en Sanningskommission, inte ett Romskt sekretariat med svensk ledning (Maria Leissner) som ska fortsätta diskutera, samråda och skriva fina deklarationer i 20 år framåt till en kostnad av omkring 80 miljoner kronor per år. [...]
Tre romer berättar om hur de, vid ett möte hos integrationsministerns statssekreterare den 30 april, upplyste honom om att de starkt motsätter sig sekretariatet. De påpekade också att de inte på ett demokratiskt sätt fått välja sina egna företrädare. Vidare uttryckte de oro över att referensgruppen, där några romer suttit, varken hade haft rösträtt, förslagsrätt eller påverkansrätt. [...]
När statssekreterare Jasenko Selimovic inte fick det bifall regeringen ville ha gällande inrättandet av sitt sekretariat sade han, enligt de tre romerna, att han aldrig varit med om att någon grupp har tackat nej till pengar och inte vill ta emot en insats för cirka 80 miljoner kronor per år. Och att om romerna inte vill ta emot regeringens stöd via en etablering av ett Sekretariat för romska frågor, så kan den komma att satsa på judar i stället och 'därmed är er åsikt irrelevant'."

Det är fall som detta som har lagt grunden för min djupa avsky mot "integrationspolitik". Det handlar inte om att uppnå resultat, eller ens om att identifiera faktiska problem, utan om inkomster till byråkrater och goodwill till självutnämnda världsförbättrare.

Och ve dem som inte vill bli klappad på huvudet, som inte vill låta sig företrädas av vit välmenande överklass, och som betackar sig för att spela statistroller i obegripliga föreställningar om gamla tiders synder.

Nu har 13 600 romer skrivit under en protestlista, mot nedlåtande tankar på nya kvasimyndigheter och mot Leissners välgörenhetsbasar till utredning. Men integrationsministerns politik ligger fast. Romerna ska företrädas, gissningsvis av hans egna avdankade gamla partikamrater.

Längre än så har vi tydligen inte kommit sedan steriliseringarnas tidevarv.

Läs krönikan i sin helhet!

UPPDATERING:

Nu har integrationsministerns statssekreterare Jasenko Selimovic svarat, och han ger inte Wager rätt på en enda punkt. Ord står än så länge mot ord. Jag ska försöka se vart detta var vägen och därefter återkomma.

Rockhöger i Neo

2011-07-19T17:05:00.005+02:00

Ingen som har vuxit upp i Hårdrockssverige kan ha missat Anders Tengner, den närmast legendariska musikjournalisten från Okej, Rocket och Metallmagasinet.

Mitt eget starkaste minne av honom är från en Van Halen-konsert i Globen 1993. Efter en hel dags köande hade jag för första gången lyckats hamna allra längst fram på ett stort gig. Det blev en något blandad succé. Jag hade ännu inte lärt mig hur man överlever i en mosh pit, och nästan alla runt omkring var typ tio år äldre. Jag blev ganska omgående rejält kvaddad.

Mellan kravallstängslet och scenen stod Anders och fotograferade. Jag lyckades nappa tag i hans hästsvans och ge den några desperata ryck. Anders vände sig om, såg hur det var fatt och vinkade till sig ett par scenvakter, som lyckades lyfta mig över stängslet - varpå sångaren Sammy Hagar kom fram och gav mig en uppmuntrande high five-klapp. Ett par år senare blev jag god vän med Anders yngre bror, som var - och är - en slitvarg i Sveriges black metal-underground.

Nå, det var inte meningen att börja vältra sig i nostalgi här. Men detta, och mycket mer, är vad som dyker upp i mitt huvud när jag hör namnet Anders Tengner. Att det kommer till mig nu, beror på att senaste numret av Neo innehåller en intervju med honom. Och även om jag kan känna ett styng av avundsjuka över att det blev Mattias Svensson och inte jag som fick göra den, så är läsningen ljuvlig. Några intervjusvar förtjänas att återges.

Om USA:

"Jag gillar stora bilar, att skjuta pistol, handla på outlets och käka på sköna diners. Och jag gillar amerikaner, väldigt lättsamma och trevliga människor. Jag gillar amerikanska filmer och tv-serier. Allt jag gillar kommer från Amerika. Hela min uppväxt var Amerika min drömplats."

Om de svenska politiken:

"Jag har alltid röstat borgerligt. På alla partier faktiskt, men Kristdemokraterna var en stödröst. Mest på Moderaterna, men eftersom jag är en extrem motståndare till EU, med federal stat, byråkrati och skit, är det svårt att vara helhjärtat moderat."

Om dusterna med Sveriges egen variant av Moral Majority under åttiotalet:

"Det var ju rena inkvisitionen, gubbar och tanter, små barn och Staffan Hildebrand som ungdomarnas företrädare. Att det fick vara så partiskt i SVT."

Än en gång slås jag av hur mycket den borgerliga sidan hade kunnat tjäna på att vara lite, lite mer rockhöger. Vänstern lyckades på något sätt marknadsföra sig som det pekfingerhyttande, reglerande och bekymrat ansvarsfulla alternativet - och samtidigt som den sida som bejakade frihetstörstande och antiauktoritär ungdomskultur. En imponerande uppvisning i politisk akrobatik, som dock enbart lyckades eftersom konkurrenterna i den motsatta ringhörnan aldrig ens begrep att matchen var igång.

Anyway, se till att köpa detta nummer, för det är riktigt bra.

Och apropå EU...

2011-07-15T08:41:00.003+02:00

...så har den moderata riksdagsledamoten Karl Sigfrid bloggat om det senaste. Parlamentets kulturutskott har beslutat att EU-flaggan ska vara med på de olika landslagens tröjor.

"Det Europaparlamentet röstar om är ett svar på EU-kommissionens vitbok 'Utveckling av idrottens europeiska dimension'. Nästa steg i processen är att EU-kommissionen, som uttalat sig positivt om att tvinga alla landslag att bära EU:s färger, utformar ett skarpt förslag som både Europaparlamentet och medlemsstaterna har att ta ställning till.

[...] Det dokument som Europaparlamentet nu ska anta innehåller även förslag om att EU-flaggan ska hissas vid alla större idrottsevenemang och om att EU ska inrätta en Europeisk idrottsdag."

Be afraid. Be very afraid.

Hannan hos Timbro

2011-07-14T20:13:00.005+02:00

Det skulle bli ett intimt samtal, inför några få olyckliga själar som råkade befinna sig i Stockholm mitt under semesterveckorna. Men när den brittiska Europaparlamentarikern Daniel Hannan gästade Timbro för att prata EU och bailouts, fylldes föreläsningssalen till sista stolsplats.

Som rätt många andra svenska "politicos" upptäckte jag Hannan när hans lysande totalsågning av Gordon Brown letade sig ut på Youtube (drygt 2,8 miljoner visningar hittills) och sedan dess har han blivit en av ytterst få icke-svenska MEP:ar som någon svensk alls har hört talas om.

Som så många brittiska politiker, och till skillnad från de flesta svenska kollegor, är Hannan en enastående talare. Utan så mycket som en enda nedtecknad stolpe höll han en retoriskt fulländad inledning innan publikfrågorna tog vid.

Det finns i dag, på ett helt annat sätt än för några år sedan, en växande efterfrågan på borgerlig EU-kritik. Eller åtminstone borgerlig problematisering. Eller vad som helst som inte är ännu en folkpartistisk valaffisch som förkunnar "Ja till Euron". Och Hannan levde upp till förväntningarna.

Det kanske mest pregnanta var nog Hannans betoning av den stora och växande klyftan mellan EU-ländernas väljare, respektive folkvalda, när det gäller synen på EU. Bland annan hänvisade han till två färska brittiska mätningar som visar att den grupp som vill lämna EU nu i Storbritannien är nästan dubbelt så stor som de som vill fördjupa samarbetet. Men denna uppfattning delas endast av tre underhusledamöter.

Själv vill jag inte att Sverige lämnar EU, utan nöjer mig med att EU:s storlek och räckvidd bantas kraftigt. Men jag är oroad över det närmast sensationella brist på genomslag som folkliga opinioner hittills har haft i bygget av den federala superstaten. Därför var Hannans framträdande så viktigt, och så stimulerande.

På en punkt tycker jag dock att Hannan gjorde det för lätt för sig. Enligt honom har USA inte samma typ av problem, eftersom landet har en betydligt starkare maktdelning än vad som är fallet i EU. Jag menar dock att USA, under Obama, håller på att utvecklas i samma riktning.

Betänk följande: förra året passerades en ny milstolpe i den amerikanska ekonomin. För första gången någonsin får landets kommuner nu mer pengar från den federala regeringen än från sina respektive skattebetalare. Alla som vet något alls om sambanden mellan beskattning och representation, inser rimligen att detta inte är negativt - utan snarare något som kan liknas vid en ekonomisk-politisk naturkatastrof.

USA och EU håller, delvis men inte enbart beroende på finanskrisen, på att bli något som inte längre angår vanligt folk. I stället skyfflas fantasisummor mellan olika byråkratiska nivåer, och de nya lojalitetsband som uppstår knyts då mellan dessa, snarare än mellan de valda och deras väljare.

Jag brukar inte hemfalla åt alarmism, men över detta är jag uppriktigt sagt mycket, mycket orolig.

Skattefinansierat hat

2011-07-13T08:07:00.002+02:00

Per Gudmundson avslöjar i dag en offentlig utgift av det mindre trevliga slaget:

"Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin. Där är några av budskapen på den ambitiösa webbsajten muslim.se som syftar till att 'på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer'.
Illa nog, kan tyckas, men det blir värre: Verksamheten har fått statliga bidrag för att fostra ungdomar demokratiskt, arbeta för jämställdhet och motverka rasism."

Läs hela!

För övrigt...

2011-07-12T15:07:00.004+02:00

... måste alla läsa Jackie Jakubowskis DN-artikel om Ship to Gaza.

"I väntan på att de grekiska myndigheterna skulle låta deras båt lämna hamnen gjorde Stefan Jonsson, Henning Mankell och andra svenska kryssningspassagerare på ”Frihetsflottan” en utflykt till Akropolis. Framför ingången till Athenas tempel korkade de upp en vinflaska och lät den gå runt. 'Det ljumma kretensiska vinet smakar riktigt gott', rapporterar en solbränd Stefan Jonsson (DN 8 juli). Det låter mysigt.
Samtidigt som de svenska 'aktivisterna' njöt av utsikten anlände ett annat fartyg från Europa till Alexandria, lastat med 30 ton medicin, rullstolar, barnmat och tolv ambulanser. Det är ett europeiskt projekt, 'Miles of Smiles', som står bakom aktionen. Det transporterar lasten från hamnen i Alexandria via El Arish till gränsövergången i Rafah mellan Egypten och Gaza. Inom några dagar får invånarna i Gaza tillgång till de efterlängtade varorna. Det är ett effektivt samarbete mellan ett sextiotal europeiska NGO:s, Egypten och myndigheterna i Gaza.
Inga presskonferenser med ditflugna 'aktivister' från Sverige, inga överspända brandtal eller självupptagna deklarationer – i stället konkret hjälp till den palestinska befolkningen."

Jag kan inte påstå att jag har följt Ship to Gaza-jippot särskilt flitigt, men jag har noterat att en av de mest aktiva på Twitter är vänsterpartisten tillika riksdagspensionären Kalle Larsson, 41. I likhet med samtliga av de vänsterpartister som lämnade riksdagen 2010, saknar Larsson i dag annan försörjning än sin politikerfallskärm. Men det hindrar honom alltså inte från att åka på kravallcharter med en lång rad andra usual suspects.

Nåväl, läs resten av Jackubowskis artikel nu.

"Brist på moral i arbetsrätten"

2011-07-12T08:37:00.002+02:00

I en både ovanlig och mycket läsvärd sorts debattartikel skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, om bristen på rimlig moral i den svenska arbetsrättslagstiftningen. Bauhn påpekar hur anställda på äldreboenden, som gjort sig skyldiga till övergrepp mot de boende, inte har kunnat avskedas, samtidigt som betydligt lindrigare övergrepp inom skolans värld ofelbart leder till avskedanden.

Det är rätt ovanligt att framstående debattörer placerar enskildheter i ett större sammanhang, och jag anser att det behöver bli vanligare. Jag brukar själv göra det när jag diskuterar rättspolitik, såsom i mitt återkommande exempel med tre års fängelse för en dödlig barnmisshandel mot nio års fängelse för haschsmuggling.

Vitsen med detta är att det visar på de stora skillnaderna mellan väljarnas värderingar och faktiska lagar. Ingen rimlig människa tycker att det är värre att smuggla hasch än att sparka ihjäl dagisbarn, och ingen tycker att det är värre att örfila en skolelev som hotat sin lärare med ett verktyg än att tvinga ner spyor i halsen på en gammal människa.

Men våra lagstiftare anser uppenbarligen det, och då vore det intressant att få veta varför.

Juholt och hotet utifrån

2011-07-11T15:35:00.004+02:00

I Almedalen hävdade Håkan Juholt att "54 av 54" granskade företag ägnar sig åt organiserad lönedumpning. Detta nämnde han inte av omsorg om den invandrade arbetskraften, utan i ett försök att stoppa arbetskraftsinvandrarna.

När jag i mars funderade fritt kring vad Juholts inträde i partiledarkretsen kunde innebära, konkluderade jag att han skulle bli ett större problem för Jimmie Åkesson än för Fredrik Reinfeldt. Ett antal saker har hänt under de gångna dygnen som talar för att jag hade rätt.

Dels alltså den ovan nämnda, och delvis lögnaktiga, hotbild som han målar upp av invandrare som snor våra jobb genom att jobba för svältlöner. Dessutom visar en färsk Demoskopmätning att det är just unga, lågutbildade män på landsbygden som har störst förtroende för Juholt. Det är en grupp som under Mona Sahlins partiledartid sökte sig till Sverigedemokraterna, men som nu tycks vara på väg tillbaka.

Detta är ett skifte som alliansen nog gör bäst i att studera ordentligt. Där Mona Sahlin försökte mobilisera invandrarväljare, satsar Juholt i stället på de svenskar som anser sig ha mest att frukta från utländsk konkurrens. Den strategin stämmer även med resten av det tal som Juholt höll i Visby. Det bästa är om samhället står helt stilla, för då hinner alla med, tycktes han mena.

Åren då Reinfeldt stod mot Sahlin var nog på många sätt en anomali i svensk politisk historia. Då kom radikalismen från vänster, och konservatismen från höger. Normalt är det tvärtom, som när de båda huvudkombattanterna hette Göran Persson och Bo Lundgren.

Det här blir intressant.

Fair and Balanced

2011-07-11T12:08:00.002+02:00

Efter tre veckor i USA var det faktiskt rätt skönt att komma hem. Efter några dagar med svenska medier längtar jag tillbaka igen. TT/DN har en pärla om de amerikanska budgetbråken:

"Republikanerna, som har makten i kongressens representanthus och därmed kan blockera Vita husets budget, söker strid med Obama. I en populistisk gest och en flirt med den reaktionära Tea party-rörelsen säger man nej till nya skatter."

Texten har även använts av SVT.

Sammanfattningar, titt- och lästips

2011-07-11T10:17:00.005+02:00

Visby har under nästan hela veckan plågats av diverse överbelastningar av 3G-nätet, vilket gjort det hart när omöjligt att blogga. Det är främst under sena kvällar nätet har varit tillgängligt, och vid det laget har jag varit för trött för att skriva. Det har alltså varit dåligt med uppdateringar från min sida, trots att det har hänt väldigt mycket intressant under veckan.

En väldigt, väldigt kort sammanfattning är att Maud Olofssons avskedstal var väldigt starkt och bra. Jimmie Åkessons debut blev en - på tok för lång - gäspning. Jan Björklund och Göran Hägglund var innehållsmässigt helt okej, men visade samtidigt att de inte har någon klar uppfattning om vilka väljare de vill nå, eller hur detta ska gå till.

Håkan Juholt, å sin sida, lät meddela att hela samhällsbygget ska utgå från löntagarnas perspektiv. Alla svenska företagare, vare sig de driver globala konglomerat, kämpande fåmansbolag eller enskilda firmor, har därmed av Juholt fått ett längre långfinger än vad någon S-ledare sedan Palme har visat upp.

Den som tvivlar på att han faktiskt sa just så, kan klicka här. Yttrandet finns precis i början.

I övrigt får jag nog säga att Axess har haft de intressantaste och mest tankeprovocerande seminarierna. Min diskussion med Alexander Bard och Petra Östergren, om narkotika och prostitution, finns här. Därutöver vill jag flagga för diskussionen om vänsterpolitiseringen av Svenska Kyrkan, med bland andra Thomas Idergard och Peter Wejderud.

Avslutningsvis kan konstateras att Lisa Bjurwald har gjort ytterligare ett försök att göra research. I en diskussion hos Fores slog hon fast att "människor i Bjuv aldrig har sett en muslim, det är 100 procent vitt, alla ser ut som jag". Då det råkar finnas en muslimsk förening i Bjuv, får påståendet helt enkelt adderas till den ständigt växande listan av bjurwaldismer.

Hela diskussionen, som hölls under rubriken Liberal nationalism och nationell identitet, kan och bör ses här. För övrigt skriver Peter Santesson långt och lysande om tonläget i den svenska integrationsdebatten. Inlägget, som skrevs kort efter Fores-debatten, hör till sommarens absoluta måste-texter.

Felmarginal

2011-07-06T22:29:00.001+02:00

Tidningen NU frågar (ej online) fyra politiker om vi behöver ett femte jobbskatteavdrag. En av de tillfrågade är Anton Abele, som svarar

"Det tycker jag absolut att vi behöver! Ett femte jobbskatteavdrag kommer att ge mycket större marginaleffekter för fler än om vi avskaffar värnskatten."

USA i svenska medier, del 98463836739856746

2011-07-06T07:41:00.004+02:00

I skrivande stund har SVT Text (sid: 132) en notis om budgetssamtalen mellan Barack Obama och Republikanerna i kongressen:

"USA:s president Barack Obama bjuder in representanter för både demokrater och republikaner till Vita huset för USA har nått gränsen för hur mycket pengar landet får låna och riskerar att inte kunna betala räkningarna i augusti om inte kongressen godkänner ett nytt budgetavtal. Han avfärdar kortsiktiga lösningar som att bara höja lånetaket, vilket han liknar vid att sparka en tomburk framför sig, skriver Reuters. Taket är nu 14,3 biljoner dollar."

Här får man intrycket att det är Republikanerna som vill höja lånetaket, medan Demokraterna avfärdar detta som en kortsiktig lösning. Vilket är en smula intressant då det alltså förhåller sig precis tvärtom.

SVT hänvisar till Reuters, men i den brittiska nyhetsbyråns text hittar jag inte något som stöder SVT:s vinkel. En ytterligare titt visar att SVT bygger sin notis på en TT-text.

Att följa amerikansk politik via svenska medier är ofta en skrattretande upplevelse.

Almedalen: Vänsterpartiet

2011-07-05T21:56:00.006+02:00

Någon gång i begynnelsen suckade den stackars dyngbaggen tungt och sa, "Okej, om ingen annan tänker äta skit så får väl jag göra det då!". Sedan dess har det lilla djuret misslyckats å det grövsta med att kvalificera sig till några popularitetstävlingar i den biologiska hierarkin.

Lars Ohly var i kväll inne på en liknande linje, när han talade i Almedalen. Enligt Ohly måste någon köra ned Palestinaretorik i halsen på oförstående väljare. Någon måste ta ställning för folks rätt att slippa råda över sin föräldraledighet. Någon måste ta strid för en human flyktingpolitik (i ett läge där en borgerlig regering har infört fri sjukvård för papperslösa flyktingar, bör tilläggas.)

Och eftersom ingen annan tycks vara angelägen att sticka in huvudet i den politisk-mediala schavotten, måste Vänsterpartiet göra det. Möjligen var det inte början på partiets stora återtåg vi bevittnade i kväll.

Helt ärligt undrar jag vad vänsterledaren pysslar med. Han må ha ett oändligt antal åsikter som skiljer sig från mina. Men jag har aldrig betvivlat att han är politiskt slug, på det där streetsmarta sättet. I tv-sända en-mot-en-intervjuer kan han stundtals var oerhört skicklig. Men kvällens tal var, både i innehåll och framförande, helt obegripligt.

Att Ohly gillar sin position är uppenbart. Han lät sig visserligen trugas i över ett år innan han, med illa spelad motvilja, gick med på att axla partiledarmanteln. Men sju år och en rad fullständigt misslyckade riksdags- och EU-val senare, tycks han ungefär lika benägen att avgå frivilligt som Gaddafi.

Uppenbarligen kommer han att utmanas om partiledarposten inför nästa kongress. Dels av Jonas Sjöstedt, och kanske även av Ulla Andersson. Det surras även om att införa en delad partiledarmodell, liknande Miljöpartiets. Man kunde kanske annars tycka att Ulla Hoffman och Ingrid Burman, den hjälplösa duo som vikarierade som partiledare under året mellan Schyman och Ohly, borde tjäna som läxa för partiet. But nooo...

Helt klart är det inte enbart ledarfrågan som ställer till det för Vänsterpartiet. Det mår som bäst när Socialdemokraterna regerar - och tvingas fatta impopulära beslut som skickar missnöjesväljare i dess riktning. Nu är regeringen borgerlig, och allmänvänstern flockas kring det mer stabila av de två vänsterpartierna.

Men även S har ju haft en flerårigt svag formkurva, och Vänsterpartiet borde ha kunnat rycka åt sig initiativet. Men så har inte skett, och jag ser ingen annan anledning än att de allra, allra flesta väljare helt enkelt inte tror på vad Vänsterpartiet har att berätta. När jag lyssnade till Ohly i kväll var det inte heller svårt att förstå varför. Inga konkreta förslag. Inga riktiga tankegångar. Bara grånande, döende plakatkommunism.

Nu tror jag i och för sig inte att Vänsterpartiet åker ur riksdagen 2014. Men det är svårt att se hur partiet skulle kunna hitta en roll som är relevant för mer än högst något halvdussin procentenheter av väljarkåren. De frågor partiet driver (Palestina, statistikfeminism) existerar helt enkelt inte i de presumtiva väljarnas vardag.

Ohlys egen förklaring till kräftgången, "väljarna har gått på illusionen om att regeringspolitiken är bra för arbetare", övertygar inte. Politiker som skyller uteblivna framgångar på väljarna är i regel redan körda.

Det är bara dag 3 här, men förmodligen har vi redan sett Almedalsveckans mest missriktade tal.

UPPDATERING: Läs även Katrine Kielos!

Almedalen

2011-07-04T14:26:00.002+02:00

Åter i Sverige efter fantastiskt resa. Men det blir inte särskilt mycket vila. Familjen har ett dygn på sig att hantera jetlag, tvätta ett halvdussin maskiner, packa om väskorna och röja loss till Alice Cooper på grönan, innan det är dags att svintidigt i morgon bitti ge sig av till Visby och Almedalen.

Mitt schema är dock rätt soft i år. Aftonbladet kör 12:00 varje dag ett lunchsamtal om partiet för dagen. Jag medverkar onsdag, torsdag och fredag tillsammans med min proffstyckarkollega Jonas Morian, Aftonbladets Lena Mellin samt retorikexperten Elaine Bergqvist.

På torsdagen medverkar jag även hos Axess, och diskuterar legalisering av droger och prostition tillsammans med Petra Östergren och Alexander Bard. Samtalet äger rum på Klosterlängan vid S:ta Karins kyrkoruin, mellan 17.00 och 18.00.

Ses!

Happy Fourth!

2011-07-04T12:40:00.000+02:00

Bland gudinnor och räkor i Texas

2011-07-01T08:24:00.010+02:00

Sedan onsdag eftermiddag befinner jag mig i Texas, och det är inte alldeles lätt att sammanfatta intrycken. Men jag ska göra ett försök. För knappt tio timmar sedan kom jag till huvudstaden Austin, och sedan dess har jag sett och hört en del som förtjänar att bebloggas.

Det började omedelbart när vi kom till staden. Utanför delstatskongressen stötte jag på kvinnan på bilden ovan, som alltså är en Tea party-aktivist och bedriver någon slags enmanskampanj för Ron Paul, som hon enligt egen utsago älskar. I fyrtio graders hetta stod hon där, i frihetsgudinneställning, i syfte att samla förbipasserande till The Cause.

Hon var otroligt vänlig och trevlig, och blev väldigt glad över att en ung man (hon konstaterade att hon var gammal nog att vara min mor) ägnade flera veckor åt att bila genom hennes land. Ännu gladare blev hon när jag berättade att jag sedan tonåren följer amerikansk politik med stort intresse.

Men när vi kom in på frågan om homosexuellas rättigheter (jag nämnde detta som ett område där jag inte är överens med Republikanerna) blev både hennes röst och blick stenhård. Hon var helt övertygad om att äktenskap mellan homosexuella kommer att korrumpera och förvirra barnen, och på sikt hela samhället. Hon varnade mig även för dataspelet The Sims, som hon menar uppmuntrar bisexualitet. Men, och här blev hon på mindre än en sekund åter len som honung, "I say this out of love".

Något måste även sägas om själva kongressbyggnaden, som nog är den vackraste av de jag sett under resan. I South Carolina, Mississippi och Arkansas var delstatskongressen stängd för besökare, då det inte pågick någon session. Men i Texas är delstatskongressen alltid öppen, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Detta med det sympatiska argumentet "den tillhör folket".

Jag vandrade omkring inne i byggnaden en stund, och tittade på representanthusets och senatens respektive plenisalar. Jag passade även på att kika in i talmannens konferensrum, och låna hans talarstol. Jag måste medge att jag trivdes rätt bra där.

När jag senare begav mig ut för att titta på nattlivet gjorde jag en intressant upptäckt. Kvarteren runt mitt hotell (centralt beläget nära kongressbyggnaden) är väldigt lugna och fridfulla. Men bara fem minuters promenad bort hamnade jag på Sjätte gatan, som är stadens partycenter. Mängder av krogar dånade på med musik av alla möjliga sorter - jag hade vid ett tillfälle Jimi Hendrix i höger öra, stenhård techno i vänster, och tuggummi-pop framifrån.

Det var rena festivalstämningen, på en helt vanlig torsdag. Men dånet och vimlet till trots var det inte på något vis otrevligt. Folk betedde sig överlag vänligt och respektfullt mot varandra, och dessutom stod flera poliser utposterade - även om de mest ägnade sig åt att hjälpa unga festprissar med att ta gruppfotografier. Om Stockholm någon enstaka gång kunde vara lika trevligt skulle jag nog tycka bättre om stan.

Även på gatorna samsades musiker av varierande kvalitet. En äldre herre i uteliggar-outfit satt och trummade på en plasthink. Det var måhända inte det mest rytmiska jag hört, men vad han saknade i musikalitet tog han igen med entusiasm. Hur han orkade hålla det tempot - även nattetid är det uppemot 35 grader varmt - lär jag aldrig få klarhet i.

Än mer paff blev jag tjugotalet meter längre bort, när jag stötte på en grupp ungdomar som spelade någon slags reggae-liknande musik. Det tog nog en sekund eller två innan jag insåg vad som var så märkligt, nämligen att de sjöng på svenska! Det var (tydligen) en svensk outfit vid namn Kvartetten Raekan, som är ute på någon slags spontan turné, och råkat hamna i Austin samma dag som Yours Truly.

Innan vi åkte hit var vi i Dallas, där jag under inresan och trots frugans protester kände mig nödgad att repeat-nynna på den gamla tv-seriens signaturmelodi. Det kändes av någon anledning helt rätt, i det läget.

I övre tonåren var jag väldigt intresserad av Kennedy-mordet, och de efterföljande utredningarna, och läste därför ett antal böcker i ämnet. Därför var det en mycket märklig känsla när vi rullade in vid korsningen mellan Houston och Elm, där det famösa bokförrådet alltjämt står kvar. Och att vandra längs med gatan där, och på Grassy Knoll, var en mycket starkare upplevelse än vad jag hade räknat med.

Ännu starkare blev det inne i den före detta bokförrådsbyggnaden. Sjätte våningen, där Lee Harvey Oswald anses ha stått och skjutit mot bilkortegen, är i dag ett väldigt genomarbetat museum. Känslan när jag rent fysiskt stod vid fönstret och tittade ut över den plats som jag sett i så många filmer, dokumentärer och böcker är väldigt svår att beskriva.

Det slog oss hur storartat detta är jämfört med den arma metallplatta som markerar platsen för Palmemordet. Det Kennedy-museum som byggts på sjätte våningen behandlar inte bara själva mordet, utan även de efterföljande utredningarna samt naturligtvis Kennedys valkampanj och presidentskap under åren 1960 - 1963. Något liknande är inte vi i närheten av.

En ekonomisk fråga? Njae, snarare handlar det nog om intresse. Bill Clintons presidentmuseum i Little Rock, som vi besökte för några dagar sedan, är en imponerande byggnad som tillsammans med själva utställningen kostade 130 miljoner dollar att färdigställa. Men de pengarna samlades in via privata donatorer, och många av dem som arbetar på biblioteket gör det ideellt.

Det handlar om folk som har vanliga jobb, familjer och hem att ta hand om, men som ändå lägger någon dag i veckan på att guida besökare eller hålla efter lokalerna. Av inget annat skäl än att de gillar Clinton, och är stolta över att den egna bygdens son lyckades ta sig hela vägen till Vita huset.

Detsamma gäller för övrigt på många andra sevärdheter vi bevistat, såsom Medborgarrättsinstitutet i Montgomery, Alabama. Alla jag pratade med där arbetar ideellt. Dessutom var inträdet frivilligt, liksom på det närliggande konstmuseum som vi också besökte. I den miljön slog det mig hur löjlig den svenska gnälldebatten om inträdet på våra museer faktiskt är.

Nå, det var inte min avsikt att detta skulle bli ett inrikespolitiskt inlägg, men kontrasterna hoppar liksom på mig hela tiden. En sällsam känsla, som jag även upplevt tidigare i USA, är den tillhörighet och värdegemenskap som jag känner här. Jag tycker oerhört mycket om många saker i Sverige, men kan ofta känna mig främmande för mycket i den svenska attityden till saker och ting.

Det har varit skönt att, om så bara för några veckor, känna mig hemma på ett lite annat sätt än vad jag gör när jag är hemma. Om ni fattar grejen. Nåväl, på söndag är det dags att flyga tillbaka till Sverige, och därefter väntar Almedalen och en del annat smått och gott.

Ses!

Straffsex och dödshot

2011-06-30T06:02:00.005+02:00

Lek med tanken att en relativt namnkunnig manlig debattör från högersidan i det svenska medielandskapet - Johan Hakelius, Roland Poirier Martinsson eller jag själv - skulle producera en "politisk satir" i form av en porngrafisk novell, med oss själva i huvudrollen. Låtsas vidare att kvinnan i sagda novell var en framstående kvinnlig vänsterpolitiker - som Veronica Palm, Åsa Romson eller Josefin Brink.

Hur tror ni att detta hade tagits emot? Min gissning är att vi skulle bli flådda levande av det politiska och mediala etablissemanget. Tilltaget skulle bli föremål för upprörd debatt i Sveriges Radio, kvällspressen skulle serieproducera krigsrubriker om "sexattacker", branschtidningar som Dagens Media och Resumé skulle be hälften av landets alla PR-konsulter uttala sig om vidden av vår idioti. Vi skulle dessutom, med mycket stor sannolikhet, inte längre erbjudas något utrymme i radio, tv eller tidningar.

Vi skulle helt enkelt vara medialt döda, och detta öde skulle dessutom vara välförtjänt.

Men hur skulle det vara om rollerna var omvända? Praktiskt nog behöver vi inte spekulera. Norska Dagbladet uppmärksammar den svenska journalisten/författaren Mustafa Can, som har skrivit en mycket grov porrnovell, med sig själv och den norska oppositionsledaren Siv Jensen i huvudrollerna.

Mustafa Can är inte någon genomsnittlig haveristbloggare. Han har belönats med Stora Journalistpriset och med Publicistklubbens Guldpennan. Han har även förärats titeln "Årets skaraborgare" samt - om någon händelsevis trodde något annat - sommarpratat i P1.

Därför är det kanske inte så konstigt att det nu talas så tyst om hans skriftliga våldtäkt på en faktisk existerande person. Hela Mediesverige har ju redan sorterat in honom under kategorin "fantastiskt nyskapande skribent som skriver hyllningar till sin mamma", snarare än som ett sexistiskt jävla ärkesvin som spyr ur sig vidrigheter om kvinnliga politiker han råkar ogilla.

Det enda undantag jag upptäckt är Åsa Linderborg, som i Aftonbladet gör upp med Cans tilltag. All heder åt Linderborg. Men hennes egen redaktionskollega, Martin Aagård, skriver samtidigt på Twitter att Can är "ett geni".

Det lustiga är att Aagård för ett par veckor sedan skrev - även då på Twitter - att jag "kränkte hans fru" (Natalia Kazmierska, för den som inte har koll på Söderadeln) när jag sågade hennes artikel om "barnfattigdom". Detta trots att jag sågade just hennes text och hennes utgångspunkter, snarare än utsatte henne för sexuella kränkningar.

Men Aagård hade kanske föredragit att jag skrivit exakt den text som Can har skrivit om Jensen, fast med mitt och Kazmierskas namn? Det hade kanske varit "genialt" det också, i motsats till "kränkande"? Nej, självfallet inte. Ty dessa regler, dessa feministiska ramsor om manlig härskarteknik och kvinnlig underordning, avser endast att skydda de systrar som har rätt åsikter.

Därför förväntas vi hantera Mona Sahlin och Gudrun Schyman med silkesvantar, medan vi kan skriva precis vad som helst om Jensen, eller för den delen Margaret Thatcher och Sarah Palin.

För övrigt noterar jag, medan jag från andra sidan Atlanten skummar igenom feeds på Twitter och Facebook, att JK inte har några problem med dödshot mot Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Eftersom hotet är "satir" behöver det inte tas på allvar, menar JK som därmed lanserar ett intressant juridiskt prejudikat.

Imagine my fucking surprise.

När Kawa Zolfagary, tidigare riksdagskandidat för Vänsterpartiet, instämmer i dödshoten mot Gudmundson orkar inte ens den egna partiledningen kommentera det. När Dror Feiler, även han tidigare riksdagskandidat för Vänsterpartiet, saboterar andra partiers möten mitt under brinnande valrörelse, leder det endast till symbolisk kritik.

Vad vi ser här, i form av Cans skändning av Siv Jensen, Aagårds beundrande applåder i kombination med fridlysning av den egna hustrun, språkbruket mot Gudmundson och Feilers agerande under valrörelser, är nämligen ett mönster. Såhär arbetar en icke föraktlig del av den svenska vänstern. Hot, sabotage och sexuella kränkningar är i deras värld inte fel i sig, utan måste bedömas utifrån måltavlan.

Det gäller att minnas detta, nästa gång vi står emot dessa personer i offentlig debatt. För det är inte demokrater vi här har att göra med.

#dixieroadtrip, del 3

2011-06-29T05:29:00.003+02:00

Jag har inte skrivit på flera dagar, vilket beror på att jag har njutit av min semester. Dels har jag tillbringat rätt många timmar bakom ratten, dels har jag ägnat det mesta av min energi åt att insupa miljön i de många städer vi har besökt under vår sydstatsroadtrip.

En intressant sak med denna resa är att de platser vi besöker känns både hemtama och nya. Jag har ju läst, bokstavligt talat, hyllmeter om södern och dess historia - men aldrig förr besökt den. Det leder till att städerna känns både hemtama och nya på samma gång, vilket ger en sällsam effekt som inte liknar något jag upplevt under mina tidigare resor.

För närvarande befinner jag mig i Hot Springs, Arkansas. Det var aldrig meningen att vi skulle åka hit, men den förra natten tillbringade vi i delstatens huvudstad Little Rock, där även Bill Clintons presidentbibliotek ligger. På biblioteket pratade jag med en vakt om mina intryck av södern so far (Atlanta och New Orleans är häftiga städer, men jag skulle inte vilja bo där eftersom jag föredrar de mindre städerna) när han sa att jag måste se Hot Springs.

Han hade rätt. Staden är i storlek jämförbar med Landskrona eller Värmdö, men fokuserar hårt på turism. Sedan 20-talet lever den på sina heta källor, vilka har gett den en möjlighet att marknadsföra sig som spa-ort. Följaktligen bor vi nu på ett fantastiskt hotell från 20-talet, med tillhörande spa. I morgon ska jag ta ett hälsobad och få massage (vilket behövs efter cirka 300 mils bilkörning) innan vi drar vidare.

Men det kommer bli en svår separation, för jag älskar verkligen den här staden.

Sedan jag bloggade sist har vi avverkat Alabama, Mississippi och Louisiana. I synnerhet Mississippi förtjänar att nämnas närmare. Där lever nämligen inbördeskrigets anda vidare, på ett sätt som jag inte riktigt hade räknat med. Alla sydstater har visserligen gott om krigsmonument och liknande, men i Mississippi känns den tiden mycket närmare än i någon annan stat.

I den lilla kuststaden Biloxi passade vi på att besöka Jefferson Davis (konfederationens president under inbördeskriget) presidentbibliotek, och det var en mycket märklig upplevelse. Personalen var mycket vänlig och tillmötesgående, men det var samtidigt uppenbart att de såg som sin uppgift att fortsätta bedriva inbördeskriget (eller The War Between the States, som folk i södern föredrar att kalla det).

Överallt i södern kan man köpa sydstatsflaggor, men i de flesta fall känns de inte mer politiska än de genomsnittliga dalahästen. Men Mississippi är ett undantag. Bibliotekets souvenirshop innehöll så många böcker om söderns syn på kriget och så mycket sydstatsmemorabilia attdet var uppenbart att innebörden var politisk. Av någon anledning har just denna stat väldigt svårt att acceptera krigets utgång och officiella historieskrivning.

Samtidigt måste det påpekas att dessa stater har en betydligt större förståelse för de negativa sidorna av sin egen historia än någon europeisk stat, med undantag för Tyskland. Överallt finns minnesmärken och museer som hedrar medborgarrättsrörelsens heroiska kamp för svartas rättigheter. Som exempel från vår egen resrutt kan nämnas Little Rock Central High och marschen mellan Selma och Montgomery i Alabama.

Det är naturligtvis helt omöjligt att sammanfatta alla intryck och upplevelser från denna fantastiska resa. Men de städer jag verkligen vill flagga för (för eventuella läsare som väljer att göra en liknande resa) är Savannah (Georgia), Charleston (South Carolina), Mobile (Alabama), Jackson och Biloxi (Mississippi) och Hot Springs (Arkansas).

Sammanfattningsvis kan sägas att jag har haft mitt livs drömresa under de gångna veckorna, och att jag ser fram emot de kommande dagarnas resa genom Arkansas och Texas, innan vi når Houstons flygplats, från vilken vi kommer att resa hem.

För oss historiskt och politiskt intresserade har jag svårt att tänka mig en bättre semester.

Prioriteringar

2011-06-21T04:56:00.004+02:00

Ibland hatar jag att ha rätt.

När min gamle vän från FP-tiden, Johnny Munkhammar, sökte medlemskap i Moderaterna var jag inte helt positiv. Jag såg Johnny som en intellektuell förebild som dock mådde bäst av att stå på egna ben. När han sedan annonserade sin kampanj för att nå riksdagen blev jag väl inte stort gladare. Jag konstaterade då att

"Jag skulle absolut kunna tänka mig att kryssa Johnny och kommer kanske att göra det om det blir aktuellt. Jag är bara inte säker på om det blir han som påverkar partiet eller om det blir partiet som påverkar honom."

Kort därefter skrev jag, efter att ha besökt hans första kampanjmöte att

"Jag är dock helt säker på att han får svårt att driva sin linje. Riksdagen opererar efter helt andra regler än den empiri som Johnny normalt förlitar sig på."

Detta skrevs alltså våren 2009. Nu är det 2011, och Johnny har tillbringat mindre än ett år i riksdagen. Döm därför om min förvåning (och besvikelse) när han i Dagens Industri sågar kravet på att slopa värnskatten, till på köpet med argumentet att det är viktigare att prioritera fler jobbskatteavdrag. Detta från mannen som har skrivit flera böcker om behovet av genomgripande skattereformer i både Sverige och Europa.

Visserligen gillar jag jobbskatteavdraget. Men att ställa det emot ett avskaffande av värnskatten är obegripligt. Den senare infördes för tjugo år sedan av närmast symboliska skäl, i ett läge när Sveriges ekonomi liknade dagens grekiska, för att göra det möjligt för Socialdemokraterna att stödja kraftiga nedskärningar i den statliga sektorn. Men den har aldrig varit statsfinansiellt relevant.

Att denna skadliga skatt alls finns kvar beror på att ingen vill ta den politiska risken att "sänka skatten för de rika". Men det var just den typen av politiska ( i motsats till empiriska) argument som Johnny Munkhammar brukade bekämpa. Han brukade tycka att fakta slog politik, att verkligheten var viktigare än spelplanen. Hans attraktionskraft på mig och andra bestod i hans förmåga att stå över det politiska käbblet, till förmån för det rent sakliga.

Jag är ingen politisk duvunge. Jag inser att det är både politiskt och praktiskt omöjligt att som riksdagsledamot frondera i varenda fråga där man inte delar partilinjen. Men att rösta för saker man inte tror på, men som den egna gruppen ändå har kommit fram till, är en sak. Att själv artikulera en helt felaktig partilinje är något annat.

Det verkligt gräsliga i Johnnys artikel är att han, med sedvanlig noggrannhet, listar alla argument mot värnskatten, innan han landar i att frågan "inte är prioriterad". Han ställer värnskatten mot jobbavdraget, som om det inte vore möjligt att hitta motsvarande besparingar till denna löjligt marginella intäkt. Efter min tid som SlösO hade jag gärna gett honom några exempel på motsatsen.

Men nu har Johnny valt att ta klivet från ekonomisk debattör till fullfjädrad politiker, och därmed är han inte längre det som en gång gjorde honom till en intressant och internationellt framgångsrik debattör och förebild. Och därmed blev det också exakt som jag fruktade, i mina drygt två år gamla texter. Det blev Nya Moderaterna som förändrade Johnny, snarare än tvärtom.

Det är aldrig roligt att såga en meningsfrände, än mindre en vän. Tyvärr blev det i dag helt nödvändigt för mig att göra just det. Jag är helt enkelt grymt besviken.

Installation: Chokladrödvinshögern

2011-06-20T23:19:00.004+02:00

Nu är vi i Montgomery Alabama. Frugan köper kylskåpsmagneter och jag diverse, ska vi kalla dem märkliga, drycker. De flesta av böckerna är dock medtagna hemifrån.

Gemensam skattebas med post-sultansk ekonomi?

2011-06-19T14:47:00.004+02:00

Även här i USA är Grekland hett stoff just nu, och för en gångs skull har jag svårt att hitta någon verklig skillnad mellan amerikanska och svenska mediers analys av läget.

I SvD uttalar sig nationalekonomen Yannis Stournaras, och han skräder inte orden.

"Vi präglas fortfarande av vårt ottomanska arv. Vi har en ekonomi och ett samhälle som skulle kunna betecknas som ”post-sultanskt”. I detta frodas medelmåttan och brist på respekt för regler. [ ... ] Vi greker är dessutom världsmästare på att uppfinna undantag."

Jag är inte närmare bekant med grekisk ekonomisk vardag, men agerandet från stora delar av folket under de gångna åren ger en fingervisning om att Stournaras har en poäng. Demonstranterna påminner om någon som har plockat ut sina besparingar och tagit banklån för att köpa en Cadillac, kraschat den och därefter går ut och demonstrerar för att han plötsligt är pank, skuldsatt och utan bil.

Även Expressen har en pedagogisk och bra genomgång av det grekiska läget, och pekar på hur korruption, kompispolitik och ekonomiskt lättsinne satt den ena spiken efter den andra i Greklands ekonomiska likkista.

Från EU-håll har nu de politiska slutsatserna börjat hagla. Budgetkommissionären Janusz Lewandowski tycker att det är hög tid att EU börjar ta ut egna skatter. Det betyder alltså att exempelvis Sverige och exempelvis Grekland i framtiden inte bara får gemensamma utgifter, utan även gemensamma intäkter.

Naturligtvis hävdar Lewandowski att det inte handlar om något ökat totalskattetryck, och att inkomster inte berörs. Men alla som har minsta grepp om ekonomisk-politisk historia vet att karln talar mot bättre vetande. Jag har skrivit om detta förr, med utgångspunkt i den amerikanska ekonomin:

"Sedan andra världskriget har den federala delen av den amerikanska ekonomin genomgått en våldsam expansion. 1940 utgjorde de federala intäkterna ungefär en halv procent av BNP, och i dag ligger de på omkring 20 procent.
[ ... ]
1930 tog USA:s federala regering ut en skatt på 6 procent på inkomster över 10 000 dollar. För inkomster över 250 000 dollar var skatten 25 procent. Men redan 1952 hade motsvarande siffror kilat iväg till 42 respektive 92 procent!"

Om inte EU ska gå samma väg, och om vi inte ska bilda gemensam skattebas med vad som de facto liknar u-länder, så måste Sverige återfå en potent borgerlig EU-kritik. Vi kan liksom inte förlita oss på Vänsterpartiet, som för övrigt vill stryka Greklands skulder och på så sätt ge frikort till fortsatt korruption och vanskötsel.

Lite proffstyckande...

2011-06-17T22:06:00.002+02:00

... blev det ändå, trots semestern, med anledning av Maud Olofssons avgång. Jag tog mig även friheten att diskutera efterträdarfrågan. Hela texten finns här.

Medan jag ändå sitter här, kan jag passa på att berätta att vi hittills har tillbringat merparten av resan i Georgia och South Carolina. I dessa båda delstater vill jag främst göra reklam för Savannah respektive Charleston, två helt fantastiska städer med otroligt vackra och historietunga kvarter, och med utmärkta restauranger.

Vi har även gjort kortare nedslag i flera små avkrokar, som Edgefield, Young Harris och Thomson. Småbyar som ytterst sällan ges någon egentlig uppmärksamhet, men som alla är intressanta på sitt sätt. Nu är vi dock tillbaka i storstadstillvaron, i form av jättestaden Atlanta. Vi blir väl här till i morgon eller övermorgon, beroende på vad vi känner för. Därefter drar vi västerut, mot Alabama och städer som Birmingham och Montgomery.

Simma lugnt!

Republikanska primärkval

2011-06-15T04:18:00.008+02:00

Som jag skrev i den förra bloggposten: två personer imponerade på mig i gårdagens republikanska primärvalsdebatt. Massachusetts tidigare guvernör Mitt Romney, och kongressledamoten (och ordföranden i representanthusets tea party-grupp) Michelle Bachmann gjorde mycket, mycket bra ifrån sig.

Mitt Romney har jagats för att han som guvernör undertecknade den lag som införde en delstatlig sjukvårdsreform som delvis påminner om den som Barack Obama har drivit igenom. Tim Pawlenty, tidigare guvernör i Minnesota och populär i konservativa kretsar, har attackerat Romney, och pratat om "Obamneycare". Men när han ombads utveckla detta fegade han ur, och förklarade att han bara utgick från Obama, som har sagt att han utgick från Romneys plan när han arbetade med sitt eget sjukvårdspaket.

Mitt intryck var att Pawlenty inte kunde stå för sina hårda ord ansikte mot ansikte, och den bilden delas av allt att döma av många amerikanska journalister. Romney svarade dessutom skickligt på angreppet: "Om president Obama nu utgick från min modell, varför ringde han inte bara upp mig och frågade vad som fungerade, och vad som inte gjorde det? Jag hade gärna berättat det för honom."

Romney såg ut som en president under hela debatten, medan Pawlenty mest liknade en sur kverulant. Ingenting i den amerikanska rapporteringen talar för att Pawlenty stärkte sina aktier i går.

Michelle Bachmann stärkte däremot sin portfölj, och växer allt mer in i den roll som många tyckare här redan har givit henne; en intelligent Sarah Palin. Jag har mycket svårt att tro att hon räcker till för att vinna nomineringen, och jag tror mer och mer på Romney. Men Bachmann är stark inom just de väljarsegment som inte riktigt litar på Romney, och därför ser jag det inte som osannolikt att det blir Romney/Bachmann som får äran att fäktas med Obama/Biden nästa år.

Men från min utsikt i hjärtat av det republikanska USA, är det samtidigt uppenbart att det är 75-årige Ron Paul från Texas som är hetast bland gräsrotsrepublikanerna. Hans ansikte är bokstavligt talat överallt. Till och med på toaletten inne i Savannahs galleria var han närvarande, i form av ett Ron Paul 2014-märke på badrumsdörren.

Tidigare i dag gick jag förbi en trädgårdsmästare som lyssnade på radio medan han arbetade, och även där avhandlades Paul. Speakern var dock inne på samma linje som jag själv. Ron Pauls största problem är inte hans ålder, utan hans supportrar. De är fanatiska och lever i sin egen värld, på ett sätt som för tankarna till sjuttiotalets bokstavsvänster.

Men Paul är ändå oväntat stark, och detta visar två tendenser inom den republikanska väljarkåren. Dels finns en alltmer utbredd trötthet gentemot krig och andra utrikespolitiska äventyr. Dels litar de inte på att varken demokrater eller mainstream-republikaner kan stoppa den överbudspolitik som orsakat landets dramatiska budgetunderskott.

Ron Paul kommer självfallet aldrig att bli president. Men liksom Barry Goldwater på sextiotalet, kan han komma att lägga grunden för något nytt. Och han gjorde mycket väl ifrån sig under gårdagens debatt, faktiskt mycket bättre än någon gång under hans tidigare presidentkampanjer. Bara det faktum att övriga kandidater nu tvingas svara på vad de anser om en återgång till guldstandarden, säger något om hans genomslagskraft.

En annan mycket intressant figur är New Jerseys guvernör Chris Christie. Christie har tidigare sagt sig inte vara intresserad av att delta i kampanjen. Men genom sitt genomslag i diverse medier har han ändå blivit ett hett namn. I kväll intervjuades han i CNN. Jag tittade på inslaget från en hotellbar i Savannah, och tyckte att han gjorde mycket bra ifrån sig. Christie har ett personligt tilltal, genomtänkte åsikter och en väldigt folklig framtoning. Delar av CNN-inslagen kan ses här.

Däremot går det fortsatt åt skogen för den tidigare talmannen och partihjälten Newt Gingrich, som nu granskas för diverse märkliga kampanjbidrag. Gårdagens debatt gav intrycket att han är en föredetting på jakt efter fler rubriker.

Det är långt kvar till valen, men spänningen stiger...

#dixieroadtrip, del 2

2011-06-14T21:44:00.005+02:00

Efter ett par dygn på amerikansk mark börjar jag nästan, nästan, vänja mig vid hettan. Vi har kört upp längs Floridas östkust, med paus för bad på Daytona Beach, och kom i går eftermiddag in i Georgia, som inte utan orsak har kallats spännet i det amerikanska bibelbältet.

Den gångna natten tillbringades i en liten by vid namn Kingsland, som får sägas vara ett utmärkt exempel på nackdelarna med kreditekonomi. Kingslands befolkning växte med 35 procent (till ungefär 14 000) under 2000-talets första decennium, fram till att den ekonomiska krisen smällde till för ett par år sedan. Och det syns, inte minst på alla bostadslängor som började byggas och nu står halvfärdiga.

Kingsland är även i övrigt rätt typiskt för södern. Av befolkningen är drygt sextio procent vita, och drygt trettio svarta. Dessa siffror råkar sammanfalla ganska exakt med väljarstödet för John McCain respektive Barack Obama i det senaste valet (och även med Bush - Kerry 2004).

I ett desperat försök att få fart på det lokala näringslivet har staden infört en så kallat SPLOST, alltså en tillfällig lokal moms vars intäkter är bundna till specifika lokala investeringar. Försöket har dock misslyckats, enligt lokaltidningen. Endast en tredjedel av de förväntade intäkterna har kommit in.

Konsumtionen är med andra ord kraftigt vingklippt, med dramatiska följder för den lokala ekonomin. Kombinationen av detta och en närbelägen skogsbrand, som orsakade ett regn av aska, innebar att staden framstod som en varmare variant av Silent Hill.

Bättre fart var det i närliggande Brunswick, som uppenbarligen inte har varit lika beroende av kreditbubblan. Där tycks ekonomin ha näsan ovanför vattnet. Men även där var den sydstatsmässiga, och för en svensk tämligen exotiska, Faith, Flag & Firearms-mentaliteten väldigt påtaglig.

Nu befinner jag mig i Savannah, en av Georgias mer kända städer. Av vad jag har sett hittills är staden otroligt vacker, med tydliga spår av 1800-talets arkitektur och stadsplanering. Förmodligen bir jag kvar här i några dagar, för det tycks finnas en hel del att se.

(För övrigt satt jag uppe sent i går kväll och tittade på Republikanernas presidentvalsdebatt. Hinner inte skriva något uttömmande om den just nu, men återkommer kanske i ämnet. I korthet var det två personer som imponerade på mig, nämligen Mitt Romney och kongressledamoten Michelle Bachmann, som är en av tepartyrörelsens fixstjärnor. Romney/Bachmann framstår i mina ögon som en inte helt otänkbar ticket i nästa val.

Däremot gjorde den tidigare talmannen Newt Gingrich och förre Minnesotaguvernören Tim Pawlenty oväntat släta figurer i debatten. Men mer om detta någon annan gång.)

Nå, nu måste jag hasta vidare, och försöka lokalisera Forrest Gumps busstation.

#dixieroadtrip

2011-06-11T19:44:00.005+02:00

Nu säger jag ajöss till Sverige på ett tag. I morgon sticker jag till USA, där jag kommer att tillbringa de närmaste tre veckorna. Det blir en roadtrip genom södern, med början i Miami, Florida, och slut i Houston, Texas. Exakt vad som kommer hända däremellan vet jag inte, vilket också är lite av tanken med resan.

Vad detta innebär för bloggandet vet jag inte riktigt heller. En och annan uppdatering blir det säkert, men förmodligen inte om svensk politik. Min semester omfattar nämligen även kvällstidningarnas "fattiga" familjer, Håkan Juholts försvarspolitiska flipperspel och knasbollarna på S-info.

Därutöver blir det säkert även lite twittrande, under samma hashtag som i rubriken här ovan. Ni som inte redan följer mig kan, om ni så önskar, göra det här.

Ha det bra så länge!

Förfallet fortsätter i Nya Superduperkalla Sverige©

2011-06-09T19:14:00.005+02:00

Det förra inlägget blev, visade det sig, inte det enda i detta ämne. I Aftonbladet har Natalia Kazmierska ett sjukt skakande reportage om en verkligt förtryckt folkgrupp: tredjeringarna.

"Det ska vara den symboliska dagen när man lämnar barndomen. För många är studentfirandet bara kulmen på en fattig uppväxt."

Därefter får vi träffa Veronica, som köpt sin studentmössa på tre månaders avbetalning. Vi får naturligtvis inte veta vad hennes mössa har kostat, men de billiga varianterna säljs rimligen inte på avbetalning. Enligt artikeln kostar mössorna 400 - 1500 kronor, och tydligen finns även mössor med kalvskinnsdetaljer och inbyggd kamera. Jag är inte säker, men något säger mig att man kan komma något billigare undan.

Vidare vet Kazmierska berätta att en studentmottagning kostar "upp till" 10 000 kronor. Själv har jag aldrig gått på en mottagning - och jag har gått på många - som hamnat ens i närheten av detta. Men så bor jag ju inte heller i Kazmierskas kvarter.

Hela prislistan är för övrigt smått fantastisk. Enligt artikeln konstituerar följande en fullt normal
student:

Studentmössa 400–1 500 kr
Studentskiva cirka 350 kr
Champagnefrukost 350 kr
Studentflak 500–1 000 kr
Examenskläder & skor 600–3 000 kr
Mottagning upp till 10 000 kr

Dricker glinen Cristal på sina studentfrukostar nuförtiden!?

Jag tvivlar inte en sekund på att det finns familjer som tycker att ovanstående är en fullt rimlig prislapp på lille Kalles G+ i gymnasiesvenska. Men bör det för den sakens skulle vara måttstock för landets alla studentmottagningar? Enligt Kazmierska är svaret uppenbarligen ja, och förtrycket slutar inte där:

"Studentskivorna hålls på fina krogar med inhyrd dj och 350-kronorsmiddagar. Bara att få hoppa till euro-hits på lastbilsflaket kan gå på en tusenlapp."

Skulle vi kunna pausa här ett tag, i ett försök att dra oss till minnes vad det egentligen är vi diskuterar? Studenterna har just fått 12 års fria studier, med tillhörande studie- och bostadsbidrag till familjehushållet. De har alltså inte just lyckats rymma från Gulag.

Om studenten nu är, med Kazimerskas ord, "den symboliska dagen när man lämnar barndomen" så kanske det vore rimligt att inte bete sig som en unge som ska ha allt. (Och, vid närmare eftertanke, borde det möjligen finnas bättre sätt att manifestera sitt nyvunna vuxenskap än att stå på ett flak och skrika "ÖÖÖÖÖÖÖÖHH!!!")

Men det kanske mest sorgliga med Kazmierskas artikel är att hon, mitt i all sin brat-besvikelse, faktiskt har en ensam stackars poäng. Nämligen denna:

"En lärare på en gymnasieskola i Stockholm berättar om elever som gråter för att ingen möter dem på skolgården när andra hyllas med plakat och gosedjur."

Det är onekligen hjärtskärande. Att vara övergiven på en i övrigt festlig dag gör ont i vem som helst, oberoende av plånbok. Men denna ensamma poäng försvinner, eftersom Kazmierska i övrigt ägnar all energi - sin egen och läsarnas - åt sina prinsessproblem.

Och det är fattigt.

Medan glassen smälter i solen

2011-06-09T15:32:00.006+02:00

Ni som hängt med ett tag minns säkert mina utfall mot de återkommande kvällstidningsdreven om "barnfattigdom", i synnerhet när de halkar in på temat "tonårsmamma med fyra ungar och inplanerad Gambia-semester har inte råd med föräldrafika".

Jag tänkte försöka låta bli att upprepa mig alltför mycket, och har därför hållit mig utanför den återige uppblossade fattigdebatten. Men i dag läste jag en text som tyvärr har gjort det omöjligt. Jag måste helt enkelt tillbaka till temat. Aftonbladet skriver om en kille vid namn Viking, och hans kommande sommarlov hemma i Vällingby.

Notera att det inte främst är Viking, eller ens hans föräldrar, jag reagerar mot här. Snarare är det journalisten Kristina Edblom som lyckas ta ett jättekliv över samtliga anständighetsgränser. Man får känslan av att artikeln har skrivits av en ärrad krigskorre som har glömt bort att byta textmallar efter hemkomsten.

Några formuleringar:

"Glassen vi köpt med oss till barnen smälter snabbt i solen. Vi sitter på gården mellan husen i Vällingby."

"Viking är ett av de 220 000 barn som växer upp i en fattig familj i Sverige. Mamma och pappa är arbetslösa och familjens främsta inkomst sedan flera år är ett hårt prövat socialbidrag."

"För Viking är Playstation, Gröna Lund och fotbollsskor ungefär lika viktigt som mjölk, en aktiv fritid och hela kläder. Det är lätt att glömma när vi pratar om fattiga barn i Sverige 2011."

Herregud!

"Låt barnen komma till mig..."

2011-06-09T13:46:00.004+02:00

Gabriel Wikström, ordförandekandidat i SSU, kräver i Svenska Dagbladet att förskolan ska göras obligatorisk från tre års ålder. Föräldrar ska, oavsett alla andra omständigheter, tvingas lämna ifrån sig sina barn till kommunen.

Wikström förtjänar dock något slags eloge för att han inte sticker under stol med vad hans syfte är:

"[A]tt en tidigare skolplikt skulle vara en inskränkning av föräldrarnas valfrihet, är faktiskt en del av syftet med reformen."

Ännu ett exempel på hur det som föds som en present från välfärdsstaten efter hand växer upp till ett krav, en lag, en order om ovillkorlig anpassning till härskarnas ordning.

Swedish red

2011-06-09T08:23:00.002+02:00

Dagens obligatoriska läsning är Peter Kadhammars episka sågning av Håkan Juholts tydliga otydlighet i Libyenfrågan:

"Socialdemokraternas ledare upprepade gång på gång att han hade stått fast vid partiets ståndpunkt som var … Ja, vad ståndpunkten var begrep ingen, inte ens Socialdemokraterna själva. Men Juholt stod fast. Stadigt förankrad i ett gungfly pekar han med hela handen, åt höger och vänster, framåt och bakåt, och han gör det utan att tveka.

[ ... ]

Man kan vara tydlig på olika sätt. I Monty Python-sketchen om den döda papegojan förnekar Michael Palin att den döda fågeln är död. Han är väldigt tydlig på den punkten. Michael Palin står fast. När John Cleese – mannen med den döda papegojan – förstår att Palin står fast ska han lämna affären i tron att den likstela fågeln bara sover."

Läs!

Lite proffstyckande...

2011-06-08T17:32:00.002+02:00

... om risken för whiplash-skador, med anledning av Socialdemokraterna och Libyen.

De arbetslösa experterna

2011-06-08T09:08:00.002+02:00

Jag brukar inte nedlåta mig till att kommentera de ofta väldigt småaktiga nyhetsinslagen om politikerlöner eller liknande. Tvärtom har jag ibland kritiserat medier för att skriva mer om representationsnotor på någon tusenlapp, än om slöseri i miljardklassen.

Men så är det inte heller själva utgiften som retar mig, när jag nu ser SVT:s granskning av hur många före detta riksdagsledamöter som lever på lagstiftarnas egen socialbyrå. I stället förundras jag över att människor som i många år har haft det, på papperet, mycket kvalificerade jobbet att stifta lagar över huvud taget kan ha svårt att hitta nya jobb efter riksdagskarriären.

Jag inser att det ibland kan finnas svårigheter. Till exempel kan en ingenjör, som varit borta från sitt yrkesfält i tio-femton år, ha hamnat en bra bit efter den tekniska utvecklingen. Men å andra sidan har ju samma ingenjör rimligen samlat på sig tonvis med relevant kompetens under åren i riksdagen.

Eller så har han inte gjort det, och då måste vi fråga oss varför.

Det finns naturligtvis exempel på avhoppade riksdagsledamöter som lyckats omvandla sin politiska bakgrund till en merit, såsom de båda miljöpartisterna Åsa Domeij och Claes Roxberg (i dag med toppjobb på Axfood respektive Skanska). Men förfärande många misslyckas helt. En som uttalar sig för SVT är Karin Svensson Smith, som suttit 12 år i riksdagen för först V och därefter MP:

"Jag har sökt lönearbeten. Jag tycker det borde finnas, men det har inte blivit några sådana än. Sedan tycker jag det är lite problematiskt att vandra mellan företag och politik. Jag har verkat för att det ska finnas en karenstid."

Hon tycker alltså att "det borde finnas" jobb för henne, även om hon inte har hittat något, och säger samtidigt att politiker behöver tillbringa en tid i karantän. De båda påståendena är oförenliga, och därför inte trovärdiga.

En mer sannolik förklaring lyder: Karin Svensson Smith får i dag 44 000 i månaden av riksdagen. Den summan räcker mer än väl för ett bekvämt liv, och överstiger sannolikt även hennes faktiska marknadsvärde. Så varför jobba?

Lustigt nog utgör detta ett empiriskt bevis för att regeringen har rätt, och oppositionen fel, i fråga om arbete kontra bidrag. Vänsterlinjen stadgar ju att alla vill arbeta, att ingen vill gå sysslolös, och att regeringspolitikens betoning på incitament inte påverkar sysselsättningen. I det sammanhanget är det en smula pregnant att 100 procent av de vänsterpartister som lämnade riksdagen i höstas fortfarande, ett drygt halvår senare, fortfarande lever på sina fallskärmar.

Tyvärr är det nog så att de flesta riksdagsledamöter upplever ett kraftigt lönelyft när de blir heltidspolitiker, och att de helt enkelt inte är intresserade av att återgå till sin ursprungliga levnadsnivå när sagan väl är slut.

Det är både begripligt och mänskligt. Men kanske borde det föranleda någon slags slutsats om vad det egentligen är för folk som placeras på partiernas valsedlar?

Från Cheney till Gandhi och tillbaka igen

2011-06-08T07:47:00.004+02:00

Senaste nytt från planeten socialdemokrat: partiet som först krävde, sedan motsatte sig, sedan ville avbryta och nu kan tänka sig att fortsätta insatsen i Libyen, vill nu även skicka trupp till Syrien och Sudan. Den som till äventyrs har funderat på hur det skulle se ut om Dick Cheney och Ghandi bildade ett gemensamt parti, har med andra ord sitt livs chans just nu.

Men skämt åsido. Detta hattande reser än en gång frågan om huruvida Håkan Juholt är fit for command. Enligt honom har hans parti nu övergivit sitt krav på att plocka hem samtliga svenska flygplan eftersom regeringen nu har börjat lyssna på honom.

Hans säkerhetspolitiska bedömningar, som alltså ytterst gäller huruvida svenska soldater ska riskera livet i krig, förefaller alltså hänga på huruvida han får sitta med vid vuxenbordet. Det är inte seriöst. Militära beslut kan inte bygga på kaosteori och korridormygel. De måste vara förankrade i en fast politisk doktrin.

Hittills tyder mycket lite tyder på att Håkan Juholt är statsministermaterial. Såhär beter man sig helt enkelt inte.

Stilstudie på S-info

2011-06-06T18:45:00.002+02:00

Lite proffstyckande...

2011-06-06T10:29:00.002+02:00

... och i dag går vi utanför vårt traditionella expertområde, och skriver om nationaldagen.

"Mona Sahlin sa en gång, i en intervju för tidningen Euroturk, att hon inte har någon uppfattning om vad som är svensk kultur. [ ... ] Fredrik Reinfeldt, å sin sida, förkunnade efter ett möte i stadsdelen Ronna i Södertälje, att ursvenskt är bara barbariet. Kanske är det därför inte så märkligt att nationaldagen är ny som helgdag, medan vi för länge sedan har accepterat föreställningen att hela landet måste ta helg för att en handfull socialdemokratiska partifunktionärer vill slentriandemonstrera på 1 maj."

Läs gärna hela!

Dit vänstern inte skickar båtar

2011-06-05T19:04:00.003+02:00

Jag håller på med en del knyta-ihop-säcken-inför-sommaren-grejer, och därför blir det inte jättemycket skrivet just nu. Men medan ni väntar, läs Per T Ohlssons krönika om Nordkorea. När man har läst den kommer man på sig med att skämmas för den svenska nyhetsvärderingen, trots att man själv är helt oskyldig.

"Det finns ingen grymmare plats på planeten. Ingen annanstans är repressionen så total och slutenheten så kvävande. Men på senare år har det börjat sippra ut information inifrån landet som är så koncis och detaljerad att det inte kan råda någon tvekan om att regimen i Pyongyang är världens mest kriminella.
Här hålls 24 miljoner invånare nedtryckta av ett system som inte erkänner några som helst rättigheter eller någon som helst mänsklig värdighet. Hundratusentals människor sitter inspärrade i koncentrationsläger, där de arbetas och plågas till döds.

Ändå är det Gaza som beskrivs som världens största fängelse. Ändå är det den amerikanska Guantánamobasen som regelmässigt liknas vid Gulag."

Läs. Hela.

Rapport från rapportdebatt

2011-05-31T18:06:00.004+02:00

Det blev ett intressant lunchsamtal på Timbro i dag. Upprinnelsen till det hela var en rapport som skrivits av nationalekonomen Jenny von Bahr. Rapporten går igenom de insatser som gjorts för att lotsa in invandrare på den svenska arbetsmarknaden, och konstaterar att det flesta åtgärder har varit tämligen ineffektiva.

Jag och Ardalan Shekarabi (S) hade kallats in för att kommentera rapporten. Min slutsats var tämligen enkel: von Bahr har rätt när hon säger att höga ingångslöner stänger ute många invandrare från arbetsmarknaden. Skälet är att många enklare yrken, som dessa annars skulle kunnat få, helt enkelt har prisats ut från det svenska utbudet.

Men jag påpekade även att detta enbart är den ekonomiska sidan av saken. Politiken följer inte samma logik som ekonomin. I samma ögonblick som en svensk regering lägger invandring i ena vågskålen och sänkta lägstalöner i den andra, så kommer fler svenskar välja bort invandringen - och vallfärda till det enda riksdagsparti som går till val på att täppa till gränserna.

I klartext (om än aldrig i politisk retorik) är det alltså inte svårare än att våra politiker accepterar ett visst mått av utanförskap, hellre än att betala det politiska priset för att släppa in lågproduktiva invandrare på arbetsmarknaden.

Därefter vidtog en intressant och stundtals het debatt. Främst mellan Ardalan och mig, men även från publikhåll. Den som vill se samtalet kan göra så på Bambuser. Bilden är väl inte precis HD, men ljudet är alldeles utmärkt.

Lite reklam ...

2011-05-30T18:00:00.002+02:00

Bidrag – vägen till arbete?

Alla är överens om att det är ett stort problem att arbetslösheten bland utlandsfödda är så hög. Utlandsföddas sysselsättningsgrad uppgår till 61,8 procent, långt under den övriga befolkningens nivå på 76,5 procent. Särskilt lågt ligger utlandsfödda kvinnors sysselsättningsgrad på 56,5 procent.

Vad kan man göra för att åtgärda det?

WSP Analys och Strategi har på uppdrag av Timbro genomfört en utvärdering av den svenska integrationspolitiken. Syftet har varit att besvara frågan om den förda politiken är tillräcklig för att på sikt nå målet full sysselsättning bland utlandsfödda.

Rapporten "Bidrag - vägen till arbete?" presenteras av nationalekonomen Jenny von Bahr, WSP Analys & Strategi.

Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande SSU och ordförande i Socialdemokraternas kriskommission, och Johan Ingerö, skribent och debattör, kommenterar.

Moderator är Håkan Tribell, Timbro.

Välkommen!

Tid:

Tisdagen den 31 maj klockan 12:00 – 13:00

Plats:
Timbro, Kungsgatan 60, 2tr, Stockholm [karta]

Övrigt:
Lättare lunch från kl.11.30.

Anmälan:
Senast den 31 maj

Klicka här för att anmäla dig

Boink!

2011-05-27T21:28:00.006+02:00

För några dagar sedan skrev jag om de rykten som gör gällande att Rudy Giuliani planerar ett andra försök att vinna den republikanska presidentnomineringen. Trots mina sympatier för honom, så gav jag inte mycket för hans chanser.

Därför är det inte utan att jag gnuggar mig lite i ögonen nu, när en nationell opinionsmätning gjord av CNN visar att Giuliani ... leder!

Den före detta New York-borgmästaren får 16 procent, mot 15 för Mitt Romney (som inte gjort annat än kampanjat sedan valet 2008) och 13 procent för Sarah Palin, som sannolikt har det största stödet bland gräsrotsrepublikanerna.

Nu ska man inte dra för stora växlar på detta. Giuliani har visserligen ett par möten inbokade i New Hampshire (händelsevis samtidigt som Romney förväntas lansera sin formella kampanj) och han låg även etta i de flesta mätningar som gjordes 2006-2007, vilket inte direkt var till någon hjälp 2008.

Men det är ändå spektakulärt. Giuliani har ägnat sig helt åt sina affärer under de gångna åren, och har avstått från att kandidera både till guvernör och senator, trots en hel del påtryckningar från partiets New York-maskin.

Men nationella mätningar i all ära - det är inte så dessa primärval avgörs. Först ut blir nomineringsmötena i Iowa, och där dominerar en klick moralkonservativa partiaktivister, som knappast lär stödja vare sig Giuliani eller Romney. För att hänga med måste därför Giuliani vinna i New Hampshire, kort efteråt.

Men det måste även Romney, och han har inte bara långt mer pengar och en betydligt starkare kampanjmaskin, han har bokstavligt talat bosatt sig i delstaten. För att vinna där kommer Giuliani behöva flyt av närmast gudomliga mått. Men även om han skulle lyckas, så måste han sedan ta sig igenom södern - där Georgia-bon och tidigare talmannen Newt Gingrich väntar med slipade knivar.

Allt, precis allt, talar mot Giuliani. Men oj vad kul det vore ...

Läs även Mathias Sundin.

Låt oss tala om trivsel

2011-05-27T08:19:00.005+02:00

Tidningen Fokus har, ännu en gång, rankat hur bra Sveriges kommuner är att bo i. Mönstret känns igen från tidigare år - av de tio toppkommunerna har nio en borgerlig kommunstyrelseordförande (och den tionde styrs blocköverskridande) medan nio av tio bottenkommuner har en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande (och den borgerliga tillträdde efter att S förlorat makten i det senaste valet).

Nu finns förvisso ett och annat att invända mot Fokus rankingmetod. Ett av kriterierna är "Antal idrottsföreningar med statligt lokalt aktivitetsstöd per 1000 invånare", vilket jag kan tycka är ett något märkligt mätinstrument. Men å andra sidan innebär ju det att de borgerliga vinner stort, även utifrån traditionella välfärdsmått.

Detta är betydligt intressantare än de opinionsmätningar som nu haglar, trots att det är tre år till nästa valrörelse och trots att den förra mandatperioden borde ha lärt oss att ingen mätning som görs före valåret egentligen är det minsta intressant. Hur bra vi trivs, och vilka kommuner och områden vi siktar på, när vi har ett val, är en mycket mer givande värdemätare.

Det känns som att Moderaterna är det enda parti som fullt ut har förstått detta. Den omsvängning som skett under Reinfeldt kan visserligen kritiseras på ett par punkter, men i stort är det bara att konstatera att den på punkt efter punkt stämmer överens med Radhussveriges önskemål. Städad ekonomi, välfärd utan absurda excesser och ett skattesystem som sätter det arbetande folket i första rummet.

Här ryms en stor del av förklaringen till övergången från S till M. Socialdemokraterna under Göran Persson var visserligen måna om statens ekonomi, men under samma period sjönk en lång rad S-styrda kommuner som stenar. De byggde simhallar med lånade pengar, och skrek sedan efter statligt stöd när finanskrisen ökade deras sociala utgifter.

Dessutom har Socialdemokraterna aldrig medgivit någon egentlig gräns för vad "välfärden" kan innehålla, och nästan samtliga klagomål som framförts från partiet sedan 2006 har fokuserat på de tio procent som (av sinsemellan helt olika skäl) har halkat efter den ekonomiska utvecklingen. Den breda medelklassen har inta haft något alls att hämta från det hållet, utöver Mona Sahlins inövade indignation över "skattesänkningar för dem som tjänar mest".

Jag tror inte att alliansen slog de rödgröna 2010 för att de var så himla populära, utan för att dess politik i bred bemärkelse faktiskt fungerar. På samma sätt som borgerliga kommuner uppenbarligen är bättre på att leverera skolresultat, trivsel och något så när sund ekonomi.

I Sydsvenskan om Apberget

2011-05-26T10:21:00.006+02:00

I dag skriver Sydsvenska Dagbladet om SVT Debatt, med anledning av programmets säsongsavslutning. Bland annat har tidningen intervjuat mig.

Det jag reagerar mest på är programledaren Belinda Olssons försvar av det egna programmet:

"Naturligtvis tycker jag att det är skittråkigt om man kallar våra läktare och vår publik för Apberget. Det är en jävla brist på respekt för människor som inte är så vana vid tv och kommer hit och säger sitt hjärtas röst."

Hon får det att låta som att det är elaka utomstående elitister som använder detta uttryck. Men själv har jag alltså lärt mig det av vänner som arbetar på ...SVT! Av all kritik jag hört mot programmet kommer en icke föraktlig del från Belindas egna kollegor. Dessutom har de rätt. I hur många andra program måste inbjudna gäster bokstavligt talat lyftas ut ur studion?

Om själva programformatet, och de debattörer och makthavare som inte vill medverka i programmet, har Belinda Olsson följande att säga:

"På redaktionen pratar vi mycket om möten. Det finns många program där politiker och makthavare diskuterar, men de möter inte så ofta människor som de bestämmer över."

Om Belinda Olsson uppriktigt tror att politiker inte träffar väljare så är hon uppriktigt sagt inte kvalificerad att leda ett samhällsprogram. Jag kan kritisera verklighetsfrämmande politiker, och deras underliga utspel. Men jag skulle aldrig hävda att Debatt är deras enda (eller ens en relevant) plattform för sådana möten. Jag vet alldeles för mycket om politik, om politiker och om den politiska vardagen för att hävda något så enfaldigt.

Låt mig förklara något för dig, Belinda. Politiker undviker ditt program för att det är skitdåligt. Inte för att de vill slippa vanligt folk, utan för att de vill slippa ert hjärndöda format. De flesta är beredda att både diskutera och lyssna, men de har ingen lust att bli utskällda utan att ges en halv chans att förklara sina beslut.

Det finns inte en enda debattör eller politiker i detta land som är mer rädd för dig och din publik än för, säg, Ekots lördagsintervjuare Tomas Ramberg. Att komma levande ur hans studio är oändligt mycket svårare än att komma levande ur din. Skillnaden är att det är värt besväret. För även om politikerna riskerar att bli rejält tilltufsade av honom, så vet de också att de kommer ges chansen att förklara de egna ståndpunkterna.

I SVT Debatt får de inte chansen att göra det, och därför avstår de från att resa till Göteborg, och tillbringa en natt på hotell i stället för att umgås med sina familjer. Om programmet hade haft ett rimligare format, som Agenda eller fyrans Kvällsöppet, så hade de nästan garanterat ställt upp. Och då hade deras beslut i högre utsträckning kommit upp till debatt.

Men genom att göra ett apspel av det politiska samtalet skapar ni en ursäkt för politiker, som verkligen behöver granskas, att helt enkelt vägra. I stället för att belysa problem bidrar ni till att de inte blir belysta alls. I stället för att tvinga fram politiska absurditeter i dagsljuset begraver ni dem under ett tjockt och ogenomträngligt lagar av skrän från allsköns konspirationsteoretiker och knasbollar.

Och du vet att detta är sant, Belinda. För om du verkligen hade varit stolt över er produkt, så hade du väl knappast sett till att det urspårade program som jag deltog i den femte maj nu har plockats bort från SVT Play? Eller?

I just det här fallet är det alltså inte politikerna som är problemet. Det är ni.

Han blev faktiskt röd i ögonen!

2011-05-25T09:45:00.003+02:00

Expressen rapporterar om ett verkligt grovt brott, som till all lycka nu har fått sin rättsliga upplösning.

"Ungdomar kastade ägg på mannens hus på Halloween - nu bötfälls han för att ha kletat ägg i ansiktet på en ung pojke. - Ynglingen var dessutom äggallergiker och blev röd i ögonen, säger åklagaren Per Lind."

Husägaren dömdes alltså för ofredande, till 11 400 kronor i böter. Om någon känner till någon insamling till bötesbeloppet, så hojta till ...

Bland plattnackar och nappflaskor

2011-05-25T07:51:00.005+02:00

Roland Poirier Martinsson skrev för en tid sedan en lysande krönika om skillnaden i läktarkultur mellan Sverige och USA:

"I förra veckan var jag där. Mitt favoritlag, San Francisco Giants, mötte Washington Nationals och givetvis gick jag på match, klädd i Giants färger. Pete köpte första rundan, jag andra: Jack Daniels och öl. Vi var omgivna av motståndarlagets fans och det var uppenbart att de tillhörde stadens inte särskilt välbesuttna afrikanamerikanska sociala skikt. Bakom oss satt ett gäng unga, svarta män, hardcorefans. De drack fler rundor än vi och blev snart högljudda.

Själv blev jag förbannad. Domaren dömde mot mitt lag, som spelade uselt och förlorade. Flera gånger reste jag mig, slog ut med armarna, skrek frustrerat. Och hemmalagets supportrar? De skrattade, dunkade mig i ryggen, bjöd på Cracker jack. När matchen var slut önskade de mig bättre lycka nästa gång."

Därefter beskriver han hur inte ens smågrabbar längre kan känna sig säkra på en svensk läktare - om de råkar sitta för nära motståndarklacken.

Jag känner så väl igen detta. Det gör nog alla som, liksom jag själv, har sätt mängder av allsvensk fotboll och elitseriehockey. På läktarna säljs blaskig folköl, i plastflaskor. Skälet är att fansen inte anses kunna hantera starkare varor, eller avhålla sig från att kasta flaskorna. Men i USA kan man uppenbarligen hinka starksprit på läktaren, och ändå bete sig något sånär vuxet.

Det är med andra ord inte en fråga om alkohol, det är en fråga om hur folk beter sig.

Uppenbarligen är många svenska fans, inte minst de som nu har skämt ut sig i det senaste av havererade Skånederbyn, taskigt vaggade. Det kan varken klubbarna eller fotbollsförbundet göra så mycket åt. Däremot kan man kräva av dem att de gör en insats för oss som går på matcherna, just för att se matcherna. Och det gör de inte nu.

Det hela är mycket enkelt. Läktarvåldet bygger på att den som, till exempel, kastar ett knallskott mot det andra lagets målvakt skyddas av de som stod närmast och såg alltihop. I det läget får man ta till lite gammal god kollektiv bestraffning: Säg att varje klubb automatiskt döms till fem matcher inför tomma läktare för varje spelavbrott som kan knytas till de egna fansen.

Min gissning är att läktartoleransen för inavlade idioter med knallskott då skulle sjunka som en sten.

Sedan finns naturligtvis andra exempel på hur läktarkulturen kan byggas och stämningen återskapas. Det generella förbudet mot bengaliska eldar är exempelvis ganska onödigt. Om betrodda supportrar (sådana finns) får bränna av ett par sådana under kontrollerade former, så borde säkerheten kunna garanteras, samtidigt som den magiska bengalstämningen kan återkomma till arenorna.

Men vi gör precis tvärtom. Eftersom huliganer inte kan hantera alkohol måste alla dricka folköl i nappflaska. Eftersom vissa plattnackar har kastat in bengaler på planen har man förbjudit bengalerna (dock inte huliganerna). Eftersom barnfamiljer undviker fotboll på grund av (de bedrövligt usla) klackarna, så inför klubbarna "familjeläktare", hellre än tar itu med klackarna.

Med andra ord fungerar klubbarna som samhället i stort. Alla får det lite sämre, för att vi inte med kraft förmår agera mot dem som verkligen missköter sig. Och enligt samma mer-fritidsgårdar-till-gängen-logik ägnar sig våra kommuner åt att vräka ut skattepengar för att bygga arenor till exakt samma klubbar som har visat sig helt impotenta när det gäller att tygla sina egna anhängare.

Det är dags att sluta dalta med idrotten, med klackarna och med klubbarna.

Giuliani, take two

2011-05-24T20:48:00.005+02:00

Det har surrats lite om detta i ett par års tid, men jag har inte fäst någon vikt vid det. Men nu ser det ändå ut som att New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani på allvar överväger att göra ett nytt försök att vinna den republikanska presidentnomineringen.

Giuliani var min favorit under de republikanska primärvalen 2008, och under åren dessförinnan låg han väldigt bra till i mätningarna, även i traditionellt mycket konservativa delstater som South Carolina och Texas. Men när kampanjen väl drog igång så halkade han snabbt efter John McCain, Mitt Romney och Mike Huckabee. Hans något ovanliga strategi att köra på halvfart i de första primärvalen för att sedan satsa allt på en seger i Florida var intressant, men som det skulle visa sig helt feltänkt.

Jag tror inte att Giuliani har någon nämnvärd chans att ta hem spelet, men av flera skäl förblir han en av mina favoritrepublikaner. Från mitt perspektiv är han en blandning av positiva drag i båda partierna. Han har republikanska åsikter om utrikespolitiken, försvaret, skatterna, den federala regeringens roll och handelsfrågorna, medan hans syns på exempelvis aborter, sexuella minoriteter och andra "cultural issues" ligger något närmare Demokraternas Clinton-fallang.

Därutöver har han i sina många offentliga roller - borgmästare, biträdande justitieminister och federal åklagare - visat sig vara en effektiv och skicklig beslutsfattare. Under åren efter sin politiska karriär har han även etablerat sig som en mycket skicklig affärsman.

Nu lär inte detta hjälpa mer än vid hans tidigare försök. 2008 surfade han fortfarande på en enorm nationell goodwill efter sina insatser i New York efter 9/11, då han bland annat blev Time:s Man of the year och förärades epitetet "världens borgmästare". Nu har minnena av detta bleknat, och med sin liberala syn i flera för republikanska gräsrötter känsliga frågor lär han få mycket svårt att ta sig förbi sina mer konservativa konkurrenter.

Men om han väljer att hoppa på kampanjen ska det bli kul att följa honom igen.

Tidigare i samma ämne: Giuliani och den moderata republikanismens framtid.

Blind in Oslo

2011-05-23T11:57:00.003+02:00

I dagens SvD tar Per Gudmundson upp en fråga som jag själv har ställt mig flera gånger, och inte har något entydigt svar på:

"Den kallas 'den tjockaste offentliga utredningen på mycket lång tid'. Men medan Danmarks gränskontroller mot Sverige och Finlands röster på Sannfinländarna skapar rubriker, får Norges invandringspolitik mindre uppmärksamhet. Kanske beror det på att Norge styrs av socialdemokrater, vars motiv är svåra att ifrågasätta."

Därefter konstaterar Gudmundson, med hjälp av ett par konkreta exempel, att Norges migrationspolitik går i restriktiv riktning. Men vi har hört ganska lite om detta i Sverige, och då är det onekligen intressant att fråga sig varför, givet den uppmärksamhet Danmark och Finland har fått och får.

När jag i höstas besökte Norge för att intervjua Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, noterade jag samma sak. Som en del av min research satt jag och tittade på en av partiledardebatterna från det senaste norska Stortingsvalet, och jag kunde inte undgå att notera att tonläget var ett helt annat än det vi är vana vid i Sverige.

Exempelvis talade Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg konsekvent om en "sträng och rättfärdig" asylpolitik, på ett sätt som gjorde det uppenbart att han försökte beveka båda sidorna. Jag har svårt att höra någon svensk S-ledare uttrycka sig på samma sätt.

Den enda rimliga orsak till att Norges omsvängning inte noteras här, är att den genomförs av Socialdemokraternas och Vänsterpartiets norska systerpartier, vilket uppenbarligen tas som intäkt för att den inte genomförs av "fel" skäl. Hade Norges regering i stället bildats av Fremskrittspartiet och Höyre (eller Höyre och Fremskrittspartiet, som mer dagsaktuella mätningar talar för) så hade det förmodligen låtit annorlunda, och säkerligen kopplats till utvecklingen i Danmark.

Oavsett om man är för en restriktiv invandringspolitik (som SD) eller för mer eller mindre öppna gränser (som MP) eller för mer eller mindre öppna gränser i kombination med rätt tuffa krav (som jag själv) så måste detta ses som rätt märkligt. Dels är det rimligt att två även i övrigt nära besläktade länder, som Norge och Danmark, bevakas utifrån samma parametrar. Dessutom är det onekligen intressant att båda länderna går i liknande riktning, trots ideologiskt väldigt olika regeringar, och det borde i sig konstituera ett hett nyhetsvärde.

Men den diskussionen missar vi nu, eftersom journalisterna hyperventilerar fram resereportage från Köpenhamn och Helsingfors, men helt tycks sakna koll på Oslo.

(Och ja, man får en kulturell guldstjärna om man fattar rubriken.)

Om partierna var Tolkien-varelser...

2011-05-22T06:50:00.005+02:00

Satt och slökollade på Sagan om Konungens återkomst i går kväll, och slogs av hur de olika folkslagen faktiskt har ett och annat gemensamt med våra partier.

S: Orcherna

Orcherna finns i stora mängder, är hårdnackade och backar inte från strid. De är emellertid inte särskilt klyftiga, och behöver en stark ledare som säger åt dem vad de ska göra.

Nya M: Uruk-Hai

Ungefär som orcherna, fast lite bättre.

KD: Enterna

Enterna är mestadels trevliga figurer, som ibland kan vara svåra att urskilja i sin hemmiljö. Tar väldigt lång tid på sig innan de fattar beslut. När vi nu skriver 2011 (Fjärde tidsåldern) har KD emellertid beslutat sig för att inleda en interndebatt om homoadoptioner.

V: Folket i Gondor

Gondors invånare vet att en stor strid rasar utanför deras portar, och skulle egentligen vilja vara med i den. Men deras ledare har tappat all kontakt med verkligheten. I stället för att delta i den faktiska striden, sitter han på sin kammare och lyssnar på musik och äter mat. Därefter skickar han Gondors elittrupp in i döden, genom ett helt meningslöst anfall mot ett sedan länge förlorat fäste.

C: Hobbitar

Hobbitar är småborgerliga, trevliga om än rätt fantasilösa varelser som tycker om att påta i sina trädgårdar och ta ett stop på den lokala puben. De flesta ogillar äventyr och uppståndelse och tycker egentligen att man borde kunna komma överens om det mesta utan att bråka. Ett fåtal av dem är dock beredda att slåss för andras frihet.

FP: Alver

Alverna anser sig vara den perfekta kombinationen av ansvarstagande, klokskap och godhet. Andra folkslag har dem gärna på sin sida, men hörs ibland muttra över deras arrogans. Antalet alver har dock minskat drastiskt. De flesta har flyttat till sitt drömhem långt bort i väst.

MP: Trollkarlar

Vissa trollkarlar är goda, andra inte. De är intelligenta och intressanta, men gör sig bäst i begränsat antal. Har ibland svårt att samsas internt, men har visat sig framgångsrika när det gäller att få orcher och uruk-hai att lyda deras vilja.

SD: Vättar

Liknar orcher. Bor i hålor.

Macho Man Randy Savage 1952 - 2011

2011-05-20T20:20:00.001+02:00

Lite proffstyckande...

2011-05-20T14:59:00.002+02:00

... med anledning av Miljöpartiets kongress, tronskifte och framtid.

"Miljöpartiet är ett av tre svenska riksdagspartier (de andra två är Moderaterna och Sverigedemokraterna) som har självförtroende, en tydlig idé om vilka väljare de vill nå och som ser på framtiden med tillförsikt.
I Stockholm är partiet på väg att utmana Socialdemokraterna om rollen som ledande oppositionsparti. Det lockar den slags vänster som är välutbildad och har bra jobb, men som tycker att samhället borde kunna ta ett större ansvar för de grupper som har hamnat på efterkälken, och för miljön naturligtvis."

Läs resten här!

Republikanskt framtidsnamn

2011-05-19T21:20:00.007+02:00

För ett halvår sedan var hon en helt okänd deltidspolitiker. Nu kan hennes ord avgöra vem som blir republikanernas presidentkandidat mot Barack Obama 2012. Nikki Haley är ett namn att lägga på minnet.

I likhet med Louisianas populära guvernör Bobby Jindal är hon sjuttiotalist, och har indiskt påbrå. Sina första politiska kliv tog hon 2004, när hon utmanade ålderspresidenten i South Carolinas delstatskongress Larry Koon, och besegrade honom i primärvalet. Därefter vann hon det allmänna valet, och skaffade sig omgående en ledande plats i partigruppen. Hon omvaldes utan större svårigheter 2006 och 2008.

2010 ansåg hon sig mogen för större uppgifter, och kandiderade till guvernör. I primärvalet låg hon till en början sist, och hade en mindre kampanjkassa än någon av konkurrenterna. Men hon lyckades knipa åt sig stöd från högprofilerade partikamrater som Mitt Romney och Sarah Palin, och vann till slut både primärvalet och det allmänna valet.

Just South Carolina är en oerhört viktig delstat för varje republikansk presidentkandidat, enligt vissa bedömare rent av viktigare än Iowa och New Hampshire. Ingen republikan har vunnit nomineringen utan att vinna South Carolina, medan exempelvis George Bush blev nominerad trots förlusten i New Hampshire 2000.

Därmed är Haley nu en av de personer som de republikanska presidentkandidaterna måste buga inför. Hennes stöd kan mycket väl avgöra vem som vinner denna nyckelstat nästa vår. Och hon har redan börjat utnyttja sin tyngd, och passat på att kritisera både Newt Gingrich och Mitt Romney.

Sköter hon sina kort rätt kan hon mycket väl segla upp som kandidat till vice president eller president i framtiden. Hon är om inte annat ett utmärkt exempel på hur det amerikanska valsystemet gynnar fritänkare som tar för sig. I Sverige är det helt otänkbart att en 32-åring skulle kunna välta en partinestor, så som hon gjorde 2004.

Nikki Haley kan mycket väl komma att spela en mycket stor roll i framtiden, inte minst eftersom Republikanerna för närvarande har en akut brist på framtidsnamn. Till dess: titta på detta videoklipp.

"Vi har blivit något försenade..."

2011-05-19T08:15:00.006+02:00

... men här kommer länken till gårdagens radiodebatt mellan mig och Tinni Ernsjöö Rappe om genuspedagogik och fri lek.

Tyvärr handlade den inte tillräckligt mycket om förskolan och något för mycket om näthat. Ernsjöö Rappe har, liksom personer som uttalat sig i hennes SvD-artikel, utsatts för hot och andra obehagligheter. Det är självfallet något jag både beklagar och fördömer, men absolut inget jag tänker ta på mig något ansvar för.

Av samma skäl skulle jag aldrig få för mig att anklaga en vänsterdebattör för hot och okvädingsord från anonyma vänsterextremister på nätet. Enbart tanken på någon slags andra- eller tredjehandsjustis ligger miltals från min uppfattning om vad som är rimligt.

Vad själva debattämnet beträffar, så sade sig Ernsjöö Rappe dela min uppfattning att barns fria ytor beskärs av allt från trädkojeförbud till "skolefiering" av den utmärkta verksamhet som tidigare gick under namnet "dagis". Än mer intressant, om jag tolkade henne rätt, var hennes uppfattning att styrningen faktiskt kan öka friheten.

Själv tror jag inte att man kan styra barn till självständighet. Jag tror att man kan använda sin vuxenauktoritet till att få barn att förstå vissa grundregler, exempelvis om hur man beter sig mot varandra, men att de själva måste gå den sista biten.

Detta är både svårt, och för oss föräldrar oerhört påfrestande. När mina ungar började gå ut själva var det till en början en plåga för mig, som oroligt kastade blickar ut genom fönstren. Men det förtroende som barn får när de ges chansen att flyga relativt fritt, får dem även att växa. Därför måste man med jämna mellanrum ge dem nya utmaningar, genom att inte vara närvarande.

Ernsjöö Rappe exemplifierade sin modell med "två pojkar som leker Star Wars ensamma" (hur kan två barn som leker med varandra vara ensamma, undrar jag?) och som i stället bör bjudas in till pysselbordet av en förskollärare för att lära sig något annat. Men ur mitt perspektiv är det alltså inte alls problematiskt att vissa ungar håller sig till varandra, eller leker lekar som andra inte deltar i.

Jag anser, för att låna vänsterfeministen Åsa Petersens hjärtefråga, att både vuxna och barn har rätt att vara sig själva, och rätt att existera på egna villkor. "Samhället har allt att vinna på detta", sa en av pedagogerna i SvD-artikeln, när han skulle motivera styrd lek. Men jag är inte intresserad av samhället. Jag är intresserad av de enskilda människor som ingår i det.

Jag kan inte skaka av mig intrycket att många av dessa genusintresserade människor har ägnat en oerhörd kraft åt sin hjärtefråga, och väldigt lite åt annat. När Ernsjöö Rappe började prata om att uppmuntra barn att delta i aktiviteter som de själva inte upptäckt, så fick jag en känsla av att hon inte har satt sin fot på en förskola annat än för att hämta eller lämna. Det där sker varje dag, på varje förskola i landet. "Hurra!", sa hon när jag påpekade detta.

Men därutöver måste barn ha tillgång till egen tid, och ges chansen att utveckla sina intressen, utan att behöva ta hänsyn till vad en eller annan genusvetare tycker är viktigt. Dels är det fel att tvinga in barn i egna politiska mallar, och dessutom är det i mina ögon ett övertramp mot föräldrarna, som kan ha helt andra åsikter.

Kanske är det helt enkelt så att många feminister och genusaktivister umgås för mycket med likasinnade, och därför är så ovana vid andra infallsvinklar att de helt enkelt inte kan förstå varför andra upplever att de lägger sig i saker de inte har med att göra. Jag vet inte, men har i skrivande stund ingen annan förklaring.

För övrigt skriver jag i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda om detta i dag:

"Den fria leken och det otyglade upptäckandet, själva den där barndomslyxen som vi alla kan längta tillbaka till när vi tillbringar en sommardag på jobbet, är alltså på väg att avskaffas. I den sköna nya genusvärlden förväntas barnen leka på kommando, inte som egna subjekt utan som små manifestationer av diverse pedagogers kittlande behov av att ”bryta mönster”. Ungarna politiseras långt innan de själva ens lärt sig stava till politik, och dessutom bakom ryggen på föräldrarna."

Debatt i P1 om fri lek

2011-05-17T16:13:00.004+02:00

Frågan om fri lek och genuspedagogik i förskolan har blivit något av en snackis, och debatten fortsätter. I morgon diskuterar jag frågan i Studio Ett, tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe som skrev den artikel som startade det hela.

(En betydligt tristare del av detta är att flera av de personer som på ett eller annat sätt har bidragit med texten har blivit hotade av uppenbart labila meningsmotståndare. Det är självfallet helt oacceptabelt, och till eventuella skyldiga som läser detta vill jag bara säga att ni är idioter. I fria samhällen får man uttala vilka dumheter som helst. Passar inte det så kan ni packa er iväg till Kuba eller något annat kommunistland. Ni är inte ett dugg bättre än vänsterextremister som kastar sten mot SD eller nazister som förföljer journalister.)

Jag vet ännu inte hur många minuter vi får på oss, eller i vilket av programmen vi kommer medverka. Men i vanlig ordning kommer jag att posta en länk här efteråt.

"Barnets skolgårdsbaserade rädsla för att kastas från en stege och landa på en massa häftstift"

2011-05-16T15:38:00.004+02:00

I dagens DN Kultur upptäcker jag en artikel, signerad Ingela Lind, om aktionistkonstnären Klara Lidén:

"Klara Lidén är en social aktionist. Hennes utställning på Moderna museet kretsar kring aktioner som hon utfört i olika städer – attacker mot den växande råkommersialismen och för samhällets utstötta. Hon dansar, klumpigt, där man inte får dansa och dokumenterar det på video.
[...]
Hon tystar storstadens skräniga reklambudskap med ett vitt klister som påminner om de bandage som konstnärerna lindade in sina sargade kroppar med på 60-talet. De överklistrade affischerna hänger hon upp som minimalistiska buntar på väggarna. Där blir de mycket fysiska och mycket vackra."

Därefter vecklar Lind ut sig i ett resonemang om aktionismens ursprung på sextiotalet, dess faiblesse för våld, blod, avföring och dylikt. Lustigt, och hedrande, nog så får även hårdrocken ett erkännande såsom aktionistisk konstart, även om Lind lite surt konstaterar att "fienden har blivit mer oklar" (vilket alltså betyder att hårdrocken inte är lika fin eftersom den inte manifesterar ett politiskt budskap som Ingela gillar.)

Omedelbart slås jag av samma gamla insikt, hur vissa konstarter betraktas som oerhört fina och förädlade, medan andra ses som tecken på mänskligt barbari - trots att de i grunden är tydligt besläktade.

Ta exempelvis det norska kultbandet Mayhem, som jag lyssnade mycket på i tonåren. Mayhem torde vara ett av de mest bisarra akterna i musikhistorien. En av bandet sångare sköt sig själv till döds, varpå övriga medlemmar fotograferade kroppen och använde fotot som skivomslag. Några år senare mördades gitarristen - av basisten.

Bandets konserter var tidigare orgier i djurkadaver, blod och knivar, och även om de har mildrats något på senare år finns grundkonceptet kvar.

En annan konstart med klart aktionistiska drag är wrestling. I likhet med hårdrocken saknar den i regel politiska motiv (även om exempelvis det första gulfkriget vävdes in i den samtida handlingen). Att wrestling är fejk, på så sätt att matcherna och handlingen följer ett manus, vet alla. Men föreställningarna är ändå så pass avancerade att allvarliga skador, ja även dödsfall, har förekommit. Publiken är naturligtvis helt medveten om att de bevittnar en show, men älskar/hatar ändå karaktärerna på samma sätt som barn älskar/hatar vissa seriefigurer.

De allra flesta kultursidesmänniskor jag känner, rynkar på näsa åt detta. Men de har samtidigt inga som helst problem med att jubla åt tunnelbanevandalen NUG eller den låtsatspsykotiska Anna Odell, som båda i grunden ägnar sig åt varianter på samma tema, om än under mindre kontrollerade och i vissa fall kriminella och störande former.

Är det möjligt att problemen med dessa konstformer är att de helt enkelt aldrig har beskrivits med samma terminologi som DN-konstnärernas verk? Skulle det hjälpa om vi började tala om wrestling som en "manifestation inför människans djupa längtar efter hanterbara och begripliga konflikter, parad med barndomens fascination inför det overkliga och förnuftsvidriga"?

Skulle black metal tillåtas flytta in i det kulturella finrummet om vi började beskriva genren som "ett uttryck för urbana medelklassungdomars längtan efter den primala naturupplevelsen, och en reaktion mot en puritansk kristendoms inflytande över de normer som har format vårt samhälle"?

Med andra ord, är det motiven bakom, snarare än den faktiska konsten, som eggar recensenterna på DN? En faktor som talar för detta är det faktum att Lind, trots alla sina superlativ, är rätt sparsam med att beskriva något faktiskt konstverk. Hon hänger mest upp sig på hur Lidén arbetar, och varför.

Det är, om en amatör får lov att ha en åsikt, ett ganska trist och inskränkt sätt att betrakta konst på.

Fri lek är slaveri

2011-05-16T11:35:00.005+02:00

Ni som låter era barn leka fritt, upptäcka omgivningen på egen hand, hitta egna vänner, utveckla sina intressen och i största allmänhet utvecklas till självgående, självständiga individer - sluta omedelbart med det.

Så lyder budskapet från Ingemar Gens, genusexpert som bland annat avlönats av Länsstyrelsen i Gävleborg, i dagens SvD:

"Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras ... "

Istället ska barn alltså styras i genusmedveten riktning av vuxna, som naturligtvis har bättre koll på hur barn bör leka. Han får medhåll av pedagogen Pär Eriksson, som tydligen ägnar sig åt att "observera och dokumentera" barnens lek, och som nu har plockat bort den fria leken från förskolan till förmån för genuspolitiskt godkända och vuxenstyrda aktiviteter.

Även Birgitta Knutsdotter Olofsson, professor emerita i barn- och ungdomsvetenskap, ogillar fri lek, och anklagar oss som inte håller med henne för att vara lata:

"Vi vill sitta på vår bänk och dricka vårt kaffe och prata med andra vuxna, men egentligen borde vi vara där barnen är. Hjälpa dem, leda dem och leka med dem. Det är viktigare än att köpa roliga utklädningskläder eller bra leksaker."

Jag har exakt motsatt uppfattning. Under mina år som barnskötare lärde jag mig att mycket av verksamheten i själva verket bedrivs för personalens (närmare bestämt förskollärarnas) skull.

Den bästa förskola (Hatar det ordet, vad fan hände med dagis?) jag någonsin jobbade på var ett föräldrakooperativ i Skogås, som vägrade anställa förskollärare och helt saknade schemalagda aktiviteter. Ungarna mådde toppen och utvecklades i rasande takt. De klarade sig även väldigt bra i skolan, eftersom de utvecklats till självständiga och kreativa personer. Självklart lekte vi med dem, och hindrade dem från att göra dumheter. Men att vara tillgänglig för barn är inte samma sak som att detaljstyra barn.

När jag senare berättade för en kommunal förskollärare om detta sa hon "Gud vad tråkigt, då är man ju bara barnvakt åt ungarna". Tydligare kan min poäng inte illustreras: det är numera förskollärarna, snarare än barnen, som anses ha rätt till en meningsfull vardag.

Men även bortsett från allt detta reser artikeln andra frågor. Hur rimligt är det egentligen att en massa akademiskt omhuldade minoritetsuppfattningar om Den Perfekta Människan tillåts dominera en offentligt finansierad verksamhet där alla, oavsett politiska och religiösa preferenser, ska kunna lämna sina barn?

Lite proffstyckande...

2011-05-16T10:18:00.003+02:00

... om gårdagens omval i Västra Götaland:

"[Omvalet blev en bekräftelse] på den långsiktiga rikstrenden för samtliga partier. Sedan 2006 har de traditionella vänster- och mittenpartierna krympt, medan Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har vuxit. De två förstnämnda har etablerat sig som tydliga medelklasspartier, medan Sverigedemokraterna fortsätter locka arbetarväljare som tidigare varit socialdemokratin trogna."

För övrigt måste jag säga att jag är rätt irriterad på alla som menar att omvalet saknar legitimitet, på grund av det låga valdeltagandet. Vi talar om ett regionalt val, och skillnaderna mellan partierna har uppenbarligen inte betraktats som särskilt dramatiska. Om väljarna i det läget väljer att ägna söndagen åt annat, så är det väl bara att respektera det.

Demokratisk legitimitet är att de väljare som deltar får rätt mått av inflytande i förhållande till varandra. Ett korrekt genomfört val där hälften deltar är alltså mer legitimt än ett felaktigt genomfört val där alla deltar. Men av någon anledning sitter vi fast i föreställningen att legitimitet är en fråga om att bekräfta politikernas bild av valet som något verkligt epokgörande.

Men om vi nu ska hållas oss till den logiken, varför inte ta en rejäl diskussion om EU, vad unionen håller på att mutera till, och vilket inflytande folket har i den processen. Det är, med all respekt för sjukvården i Västra Götaland, en verklig framtidsfråga.

Men vi vet ju vad EU-kotteriet anser om folkligt inflytande. Vi minns hur Margot Wallström förnekade att Irlands nej till konstitutionen verkligen var ett nej, och att "vi borde låta ledarna diskutera" igenom hur valresultatet borde tolkas. Som om demokratiska val är något som politiker (i synnerligen icke-valda politiker som Wallström själv) har någon slags rätt att överpröva, eller underkasta någon annan form av expertis.

Demokratisk legitimitet, my ass.

Republican party like it's 1996

2011-05-15T19:06:00.004+02:00

Det har varit lite svårt att blogga på senare tid. Dels har jag haft en del att pyssla med, och dessutom har min kära värd Blogger dragits med vissa trafikproblem. Men nu ska det tydligen vara fritt fram.

Det som först och främst måste kommenteras nu är det faktum att Mike Huckabee, en av de ledande republikanska presidentkandidaterna 2008 och en av två favoriter till nomineringen 2012, nu har meddelat att han inte kommer att ställa upp den här gången.

Barack Obamas siffror har ökat stadigt sedan Usama bin Ladens död, och det troligaste är att Huckabee helt enkelt har dragit slutsatsen att 2012 blir Demokraternas år. Att han samtidigt antyder en möjlig framtida kandidatur talar också för detta.

Nu tror jag visserligen inte att Mike Huckabee hade kunnat vinna mot Obama i alla fall. Men att han inte ens försöker, säger något om läget i det republikanska startfältet. Även Sarah Palin tycks vila på hanen, möjligen för att de mätningar som gjorts talar för en jordskredsförlust även om hon skulle lyckas knipa nomineringen.

Huckabee och Palin förenas dessutom av ytterligare en faktor. Till skillnad från exempelvis Mitt Romney har de börjat tjäna stora pengar först på senare år, och om de ställer upp i valet kommer de inte att kunna fortsätta med sina lukrativa extraknäck. Däremot har den tidigare talmannen Newt Gingrich till sist offentliggjort sin presidentkampanj. Eftersom han kommer att vara över sjuttio 2016 är detta förmodligen hans sista chans.

Jag får klara 1996-vibbar av detta. Då hade Bill Clinton, efter en mycket tuff start, lyckats komma tillbaka in i matchen. Samtidigt saknade Republikanerna, trots triumfen i kongressvalet 1994, en verkligt stark utmanare. Den 73-årige senatsledaren Bob Dole fick nomineringen mest av kristen barmhärtighet (han var partiets kandidat till vice president 1976, och misslyckades med att vinna nomineringen både 1980 och 1988) och ägnade sin kampanj åt att stötta partikamrater i jämna valkretsar. Han förlorade stort.

Newt Gingrich skulle därmed kunna komma att bli 2012 års Bob Dole.

Det enda som i dagsläget talar för en republikansk valseger är väljarnas syn på ekonomin. Cirka hälften av amerikanerna anser nu att Barack Obama gör ett bra jobb, vilket alltså är en klar förbättring. Men bara drygt trettio procent stöder hans hantering av det ekonomiska läget. Det talar för att Republikanerna, likt Demokraterna 1992, satsar på en kandidat som ägnar hela kampanjen åt att prata ekonomi och jobb - och då finns knappast någon mer lämplig kandidat än Mitt Romney.

Jag håller just nu på att plöja Romneys senaste bok, No Apologies, som innehåller rätt utförliga resonemang om den amerikanska ekonomin. Återkommer med rapport när jag är klar med den.

Ut med Jas, in med Hyregästföreningen!

2011-05-11T13:39:00.005+02:00

Många trodde att petningen av Mona Sahlin och tillsättandet av Håkan Juholt markerade något slags slut på den ytliga och tunna utspelspolitik som bidrog till Socialdemokraternas urusla valresultat förra året. Jag var själv av den uppfattningen, och trodde att Juholt skulle komma att stå för samma lite tungfotade men samtidigt stabila ledarskap som Göran Persson stod för.

Det tror jag inte längre.

Under de gångna månaderna har Juholt och hans parti visat sig fullkomligt omogna inför hanteringen av situationen i Libyen. Så sent som i mars krävde partiet att FN skulle upprätta en flygförbudszon:

"FN:s säkerhetsråd måste ikväll ta ett beslut som skyddar Libyens folk mot Gaddafi. Det är rådets skyldighet enligt FN-stadgan."

Även Carl Bildt fick sig en släng av sleven:

"Den främsta skyldigheten för en svensk utrikesminister är att ställa upp på de förtrycktas sida mot förtryckaren. FN-stadgan ger världssamfundet rätt att ingripa mot Gaddafi. Ändå förhåller sig regeringen och Carl Bildt passiva. Det är djupt olustigt."

Även tanken på en militärt upprätthållen flygförbudszon verkade tilltala de annars så fredsfluffiga socialdemokraterna:

"Den libyska regimens våldshandlingar mot sitt eget folk måste få ett slut. Arabförbundet har uttalat sig för en flygförbudszon och därmed finns en politisk legitimitet för förslaget. För en folkrättsligt legal grund krävs också ett beslut av FN:s säkerhetsråd."

Dessutom ställde sig partiet aktivt i första ledet för en militär insats:

"Vi socialdemokrater anser att Sverige ska vara pådrivande för att få det internationella samfundet att etablera en flygförbudszon över Libyen. Vi anser också att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär."

Men tydligen hade inte Socialdemokraterna räknat med att behöva leva upp till det tuffa snacket. För när det faktiskt kom ett FN-beslut, och när Sverige faktiskt blev tillfrågat om att bidra till insatsen, och när regeringen sa ja till att sätta in Jas-plan, så började S-ledningen darra.

Plötsligt vägrade partiet stödja en svensk militär insats, om inte regeringen lovade att våra piloter inte skulle få angripa markmål i Libyen. Så blev det tyvärr också, vilket Jan Björklund fullt korrekt beskrev som en halvmesyr.

I slutet av april gjorde feglinjen från det kalla krigets dagar slutgiltig comeback, när Håkan Juholt meddelade att han inte ämnade stödja någon fortsatt Jas-insats i Libyen. Därmed hade partiet presterat inte mindre än tre kraftiga omsvängningar i sin utrikes- och säkerhetspolitik inom loppet av någon månad.

Nu ska det sägas att det finns vettigare krafter inom socialdemokratin än Håkan Juholt. Partiledaren har fått frän kritik.

FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic, tidigare riksdagsledamot (S) kallade Juholts besked för ett svek. Inte heller Jan Eliasson låter sig imponeras av Juholts utspel, och konstaterade torrt att "verkligheten är mer komplicerad än så".

SSU:s ordförande Jytte Guteland och en av hennes företrädare, Ardalan Shekarabi, skrev i Svenska Dagbladet att beskedet var "olyckligt". Även från andra vänsterhåll hördes kritik. Peter Eriksson, annars inte känd för att vara någon militärhök, beskrev Juholts utspel som "inte särskilt smart".

Men nu är det ju Juholt, inte hans kritiker, som leder partiet. Och han framstår som direkt opålitlig, dessutom i de frågor som hör till de allra viktigaste och svåraste. Han leker utspelssandlåda med en militär insats som syftar till att skydda ett folk från en av planetens galnaste massmördare.

Frågan är då vad socialdemokraterna vill ha i stället för Jas. Ett tidigare pressmeddelande ger visst besked:

"Likaså måste civilsamhället utvecklas och svenska folkrörelser och föreningsliv kan bidra till detta."

Ja, det får säkert Gaddafi att lägga benen på ryggen.

Debatt om Gröna Gulag

2011-05-10T10:55:00.003+02:00

Det blir väldigt mycket bostadspolitik just nu, men jag kan försäkra att det är en slump.

I dag är jag inbjuden till Kungstensgymnasiet i Stockholm. Tillsammans med Martina Kreuger från Greenpeace och stadsmiljöborgarrådet Per Ankarsjö (C) ska jag debattera Norra Djurgårdsstaden, den "ekologiska stadsdel" som håller på att byggas i Stockholm.

Stadsdelen uppmärksammades på riksnivå, sedan DN avslöjat att de boende förväntas gå i boendeskola, umgås med grannarna på kommunalt beslutade tider, motionera, sopsortera, handla miljömärkt samt, i samarbete med kommunalt anställda "mobilitetssamordnare", planera sina arbetsresor så att de drar så lite energi som möjligt.

Som jag skrev när det begav sig är jag väldigt, väldigt, väldigt glad över att ha flyttat från Stockholm. Min nya hemkommun befolkas av människor som bär träningsoverall, engagerar sig i ungarnas fotbollsförening, använder dubbdäck på vintern och helt avstår från långa diskussioner om den genuskoloniala världsdiskursen.

Men i dag blir det alltså studiebesök innanför tullarna. Återkommer med rapport, om något intressant blir sagt.