"Slavläger inte värre än finanskris"

Problemet med att tillbringa tjugoårsdagen av Berlinmurens fall i Sverige är att man tvingas dela minnena med den ryggradslösa kolsuparvänster som fortfarande inte klarat av att definiera skillnaden mellan icke-perfekta demokratiska system och det perfekta förtryck som de ägnade nittonhundratalet åt att förklara och försvara.

Jag nämnde i den förra bloggposten Åsa Linderborgs smaklösa text om hennes relation till diktaturerna i öst, men hur gräslig den än är så är den ändå ärlig. Vad Linderborg står för vet vi ju.

Därför blir jag faktiskt mer illa berörd av Björn Elmbrant relativistiska orgasm i Dagens Arena. Som god gråsosse känner han sig tvingad att inleda med några korta bekännelser om att kommunismen inte fungerade fullt så väl som hans generation av rödvinspimplande studentsocialister ville tro. Men därefter jämför han, på fullaste allvar, det kommunistiska förtrycket med marknadsekonomins svängningar:

"Människor kan köpa vad som inte fanns förut, kan läsa en ocensurerad tidning på morgonen och har pass som gör att de kan resa vart de vill. Men hur fria har de blivit, till exempel i Lettland? Den gamla fruktan var att hemliga polisen skulle komma på natten och hämta dem. Den nya fruktan handlar om gigantiska bolån som ska betalas och till synes stabila jobb som kan försvinna."

Den här sortens kommentarer från en så kallat "demokratisk socialist" kan jag över huvud taget inte bemöta utan att använda ord som inte hör hemma i denna blogg. Därför tänker jag inte ens försöka. Jag nöjer mig med att upprepa att Elmbrant utan omsvep jämför kommunistdiktatur med bolån.

Hade han skrivit något om att Hitler var bättre än alliansregeringen på att stödja den inhemska bilindustrin hade det, med rätta, blivit ett himla liv. Men den här sortens saker kan man fortfarande skriva och ändå tas på allvar i debatten. Längre än så har den svenska medievänstern inte kommit.

(Läs även Fredrik Segerfeldt)