"Ska vi gå ut och leka klasskamp?"

Helle Klein är och förblir något av ett kronexempel på en världsfrånvänd opinionsbildare. Det märkliga är inte hennes åsikter - de delas av en icke föraktlig del av befolkningen - utan hennes uppriktiga förvåning över att politiken inte står i alla människors själsliga centrum; Var är protesterna och fackeltågen:

"Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

[...] En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt."

Alltså; eftersom gatorna inte fylls av ringlande demonstrationståg i vilka hundratusentals utarmade svenskar skanderar under de röda fanorna måste det bero på att dagens socialdemokrati är sämre än den gamla. Under inga som helst omständigheter kan det bero på att tiderna förändrats och folk inte längre är speciellt hungriga.

Det där är problemet med folk som lever hela sina liv i "kampens" tjänst. Politiken lockar, av naturliga skäl, i första hand oss som gillar att stå i centrum och som har starka åsikter. Man behöver varken stort ego eller hög röst för att tycka saker, men vill man driva på och opinionsbilda är det svårt att klara sig utan sådana attribut.

Men däri ligger också risken att man utvecklar politiskt tunnelseende och slutligen blir helt hemmablind. När så sker kan även välutbildade människor med mycket god tillgång till information om sin omvärld börja tro att situationen för tjugohundratalets arbetslösa kan jämföras med det tidiga nittonhundratalets umbäranden och att kampen för rätten att skyddas mot giftig gruvgas är jämförbar med kampen för en sjätte semestervecka.

Ett exempel på hur begrepp inflateras över tid hittar jag på Nyheter 24. Ämnet, kära läsare, är julmust:

"Krisen är ett faktum och bryggerierna uppmanar till och med kunderna att lämna in tomglas och backar redan nu. Annars väntar en stor brist på julmust inför julfirandet.

– Just nu verkar det vara många som inte lämnat tillbaka flaskor och backar efter sommarens inköp och det är just dessa vi behöver komma åt. Bryggerierna har julmusten men snart inga glasflaskor att fylla den i, och då blir det kris, säger Cecilia Giertta, vd på Sveriges Bryggerier."

PR-stunt eller riktig nyhet? Det vet jag inte. Vad jag vet är att ordet "kris" historiskt sett har inneburit andra saker än att produktionen av säsongsläsk är hotad. Ungefär på samma sätt som "chock" en gång betydde något annat än att någon dokusåpakändis diskuterat sitt könsorgan i en kvällstidningsbilaga.

Klein är samma andas bortskämda barn. Hon behandlar det ena julmustämnet efter det andra som vore det fråga om liv eller död. Verklighetsbilden är en mix av Michael Moore-filmer, SSU-svammel och en obligatorisk skopa politisk korrekthet. Platityderna staplas på hög, och högst torn vinner.

Även detta är en del av Verklighetens folk-debatten. Hur många känner något behov av att gå ut och "demonstrera mot orättvisorna" på uppmaning av en sosseprinsessa med närmare två miljoner i årligt medieapanage?