Rocking in the free world
När Berlinmuren plötsligt revs skulle jag just fylla elva år. Jag hann aldrig uppleva verkligheten I Östeuropa så som det tedde sig före järnridåns fall. Däremot har jag växt upp med släktingars berättelser om att leva under nazism och fascism, och inte ens i min betydligt rödare ungdom gjorde jag någon större skillnad på Hitler och Honnecher.
Men som sagt; jag upplevde det aldrig själv. Mitt tydligaste minne av de där omvälvande åren i skiftet mellan åttio- och nittiotal är istället något så banalt som Scorpions glasnost-ballad Wind of Change.
I dagens extremt diversifierade kulturklimat är det svårt att förstå hur enstaka artister och låtar kunde slå så brett. Men detta var i en tid då radio- och tv-stationerna var betydligt färre och bara tanken på saker som Internet betraktades som science fiction.
Alltså gick alla runt och visslade på refrängen. Scorpions, som av de flesta bedömare hade räknats ut som föredettingar, befann sig helt otippat åter i musikvärldens centrum. När så Tyskland återförenades 1990 var det på många sätt självklart att landets största exportörer av rockmusik åter skulle stå för underhållningen.
Det enda som möjigen kan konkurrera med dessa scener från Berlin är den gratiskonsert som AC/DC, Metallica, Pantera och The Black Crowes gav på Tushino flygfält utanför Moskva 1991. De försiktigaste siffrorna talar om drygt 650 000 besökare medan andra siffror pekar på runt en och en halv miljon.
De här bilderna ger mig fortfarande gåshud. Bandet framför det overkligt stora publikhavet, de vajande amerikanska flaggorna och de poliser och militärer som inte vet hur de ska hantera situationen - spöa upp så många som möjligt eller göra horntecknet och delta i rockfesten. Till slut valde de flesta att göra det senare. James Hetfield var, den dagen, den obestridda kungen i Stalins och Brezjnevs stad.
Hade Uje Brandelius försökt kränga sin popvänster här hade han, med rätta, fått löpa gatlopp. Titta på dessa klipp och läs sedan, som en påminnelse om att det fortfarande finns totalitära krafter att bekämpa, Åsa Linderborgs "kulturtext" om det trauma som Berlinmurens undergång innebar för henne.
Men som sagt; jag upplevde det aldrig själv. Mitt tydligaste minne av de där omvälvande åren i skiftet mellan åttio- och nittiotal är istället något så banalt som Scorpions glasnost-ballad Wind of Change.
I dagens extremt diversifierade kulturklimat är det svårt att förstå hur enstaka artister och låtar kunde slå så brett. Men detta var i en tid då radio- och tv-stationerna var betydligt färre och bara tanken på saker som Internet betraktades som science fiction.
Alltså gick alla runt och visslade på refrängen. Scorpions, som av de flesta bedömare hade räknats ut som föredettingar, befann sig helt otippat åter i musikvärldens centrum. När så Tyskland återförenades 1990 var det på många sätt självklart att landets största exportörer av rockmusik åter skulle stå för underhållningen.
Det enda som möjigen kan konkurrera med dessa scener från Berlin är den gratiskonsert som AC/DC, Metallica, Pantera och The Black Crowes gav på Tushino flygfält utanför Moskva 1991. De försiktigaste siffrorna talar om drygt 650 000 besökare medan andra siffror pekar på runt en och en halv miljon.
De här bilderna ger mig fortfarande gåshud. Bandet framför det overkligt stora publikhavet, de vajande amerikanska flaggorna och de poliser och militärer som inte vet hur de ska hantera situationen - spöa upp så många som möjligt eller göra horntecknet och delta i rockfesten. Till slut valde de flesta att göra det senare. James Hetfield var, den dagen, den obestridda kungen i Stalins och Brezjnevs stad.
Hade Uje Brandelius försökt kränga sin popvänster här hade han, med rätta, fått löpa gatlopp. Titta på dessa klipp och läs sedan, som en påminnelse om att det fortfarande finns totalitära krafter att bekämpa, Åsa Linderborgs "kulturtext" om det trauma som Berlinmurens undergång innebar för henne.
Etiketter: Demokratikamp, kultur, Rockhögern
upplagd av Johan Ingerö
08:32
16 kommentarer:
Berlinmurens fall var en stor händelse och med den dog också kommunismen sotdöden. Det som förvånar mig är att fortsatt vänsterideer biter sig fast i media.
Jag var där bakom muren under halva 70-talet och hela 80-talet. Det finns mycket att berätta om dessa totalitära förtryckarregimer. Det var som att komma till en annan planet. Alla diskussioner med människor fick ske i största hemlighet. Rädslan fanns alltid närvarande och risken att upptäckas av den hemliga polisen och alla otaliga angivare. Det var en hemsk tid.
Att läsa Linderborg är som att äta upp sin egen spya. Ursäkta mig.
Men en sak har hon rätt i och det är att vänstern aldrig varit så svag som den är nu. På egna meriter dock och inte pga att den är missförstådd utan för att människor idag förstår vad den går ut på - repression, förtryck och slutligen folkmord. Socialismen kidnappades inte av Sovjet som Linderborg hävdar utan startade och slutade där.
Linderborg skriver:
"Hela Östeuropa är en exempelsamling på förlorade illusioner." Det är hennes slutsats efter några anekdotiska bevis. Det är möjligt att många i öst har förlorat sina illusioner. Hur nyttigt är det att ha dem öht? Och viktigare: Hur många i öst vill tillbaka till tiden före 1989?
"Ännu i början av 60-talet trodde bedömare i väst att Sovjet skulle hinna ifatt och gå förbi de kapitalistiska ländernas ekonomier. " Man kan ju undra vilka dessa bedömare var och vad dom hade rökt. På 1600-talet fanns bedömare som sa att jorden var platt också.
"Det kommer en ny vänster....som växer upp med kolonialkrigen i Irak, Afghanistan och Gaza, som ser hur politikerna abdikerat för en marknadsekonomi som skapar sådana klassklyftor att samhället rämnar mitt itu."
Se upp, folk. Linderborg säger att apokalypsen är redan här, tre år före 2012.
Linderborg drömmer om en reformerad socialism. Det kommer inte att gå. Gorby försökte och vi vet ju hur det slutade.
Winds of change är f ö en pekoral som jag bara lyssnar på medelst spyhink och under pistolhot. ;-)
Tack för det fantastiska metallicaklippet. Att tänka sig in i publikens situation, uppväxta i ett kulturellt u-land, fick mig att grina en skvätt. En mäktig frihetsymbol.
Fredriksson,
Vet hut! Okej att den inte är så mycket att hänga i gran när man hör den på radio, men att stå i ett publikhav och lyssna är fantastiskt - och att ha varit på plats när de spelade den i Berlin 1990 måste ha varit helt otroligt.
För övrigt är det sånt här som ungdomar idag (folk under 30?) skulle behöver se och försöka förstå att det här är sånt som händer när frihet kommer till folk som vill ha frihet. (ja, det låter lite pretto men samtidigt - ingen samhällskunskaplärare pratar om Berlinmuren eftersom det är "idag" för dom trots att dagens skolungdomar inte har en susning om svartvittv eller en mur som sabbar hela bilsemestern genom europa... eller gränspolishundar och mutan med Dmark...)
Håller med Fredriksson. Winds of Change är det enda argument som håller för att muren aldrig borde ha fallit. Kom tillbaka, Honecher, allt är förlåtet!
/Byggaren
Mitt inlägg handlar bara om Scorpions och inte om Berlinmurens fall. Jag håller med Fredriksson om att låten är ett ärkepekoral. För att inte tala om uppföljaren Send me an angel. Scorpions var ett av mina favoritband i ungdomen, Men sedan blev de precis som Ingerö säger betraktade som föredettingar och slog om till smörballadband. Trist att de skall bli ihågkomna för det. Scorpions var musiker, inte politiker.
Metallica-klippet var magiskt, tack för det! Vilken känsla det måste ha varit, omöjligt att föreställa sig.
Skulle också ha varit roligt att få höra kommentarer från poliserna på plats, deras tankar och känslor osv.
Människor ser lyckliga ut men också lite, i brist på bättre ord, vilsna. En säregen kombination, i en mycket speciell tid.
Hela Scorpions är ju ett hån mot allt vad musik heter. Särskilt som man försökte sälja in sig som "hårdrock". Yeah. Stenhårt.
Metallica däremot...
Linderborgs artikel ar helt ofattbar, men det ar samtidigt bra att AB Kultur visar var de star.
For egen del kan jag inte forsta att nagon kan kanna nostalgi for ett system som behovde resa en mur, anlagga minfalt och beordra soldater att anvanda dodligt vald; allt for att halla sina egna medborgare kvar i landet.
Linderborg skriver foga forvanande mest om hur forfarligt det ar i kapitalismens Europa, och, visst, vart system har sina brister. Men vi behover inga cementmurar eller taggtrad for att halla manniskor kvar.
Det ar ocksa typiskt for vanstern att som alternativ till marknadsekonomin stalla en idealmodell av socialismen, en modell som aldrig har, och som aldrig kommer att, fungera.
Och sa det har vanliga glidandet nar det galler sovjetkommunismen. Den var "dalig", men samtidigt nodvandig for byggandet av valfardsstaten i Vasteuropa. De kan aldrig entydigt ta avstand fran den. Och aldrig se att samtidigt som de talar om "solidaritet" sa accepterar de tydligen att miljontals manniskor levde i fortryck, for vi fick ju valfardsstat och dagis!
Fredriksson, det ar ett faktum att manga vastekonomer pa 50-talet och 60-talet trodde att sovjetkommunismen var i stand till hogre tillvaxt an Vast. Tillvaxten var ocksa valdigt hog i Sovjet under 50-talet, framforallt pga att man vrakte in produktionsfaktorer i produktionen. Det var forst senare som det stod klart att detta var "extensiv tillvaxt" och att marginalavkastningen per faktor stadigt sjonk, eftersom det inte forekom nagon innovation.
For ovrigt ar "Winds of change" mycket riktigt en pekoral. Jag far sura uppstpotningar nar jag hor den...
Alltså, nu får det snart vara färdighackad på Scorpions. Deras senaste skiva är för övrigt lysande.
Jag har talat.
michael w:
Jag tvivlar inte alls på att det fanns ekonomer som trodde på en ekonomisk modell a la Sovjet. Jag undrar bara vad dom hade rökt? I'd have a hit of that. ;-)
Johan:
Senaste skivan? Jag trodde inte Rudolf & Co höll på längre. Klaus Meine är ju årsbarn med den nya sångaren i AC/DC, född 1948. Antagligen har han lika lite hår kvar under kepsen också.
Fredriksson,
Den "nya" sångaren i AC/DC (han tog över micken för 29 år sedan) är född 1947. Inte -48. Och även han är fortfarande aktiv som bekant.
Jodå, skorpionernas senaste skiva släpptes 2007 och heter Humanity - Hour 1 och är mycket bra. Låtar som We were born to fly och The Game of life håller mycket, mycket hög standard.
http://open.spotify.com/album/0Vf8jITuc3QjGh9Ix3NvVC
Haha, jag fick inte rätt på årtalen.
Och JA, för mig (och jag antar - för en del andra gamlingar som hänger på din blogg) så kommer Brian Johnson alltid att vara den nya sångaren.
Jag kommer ihåg vad vi alla sa när Back in Black kom ut: "Ja, det är en rätt bra platta men jag gillar inte den nya sångaren." ;-)
Btw, jag tjallade för Sakine att du inte "förstår dig på" Thin Lizzy.
Hon blev mycket bestört. Jag misstänker att hon kommer att ta dig i Herrens tukt o förmaning.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida