När verkligheten överträffar dikten...

I nittiotalskomedin The Distinguished Gentleman (jag tror att den i Sverige gick under namnet Varning Washington) spelar Eddie Murphy en bedragare som lyckas bli invald i kongressen genom att låna en nyss avliden ledamots namn. När bedragaren, som inte vet ett dyft om politik, ska hålla sitt segertal blir det bara ett slags medley av nötta klyschor. Ingen ifrågasätter dock vare sig talets innehåll eller upphovsman.



Jag kom att tänka på detta när jag av en slump hittade ett hejdlöst roligt klipp från en verklig pressträff som hölls för några år sedan. En handfull av kongressens mäktigaste medlemmar håller allmän frågestund för några Washingtonkorrar. Plötsligt ställs en fråga om gripandet av en misstänkt terrorist i New Jersey samt huruvida gripandet kan väntas leda till några initiativ och lagförslag i kongressen.

Ingen av politikerna har något svar på frågan, men vill samtidigt inte verka oinformerade eller handlingsförlamade. Just när det hela håller på att bli verkligt penibelt tränger sig Trent Lott, en Mississippi-politiker som suttit i kongressen sedan typ innan den grundades, fram och börjar spontanprata i största allmänhet.

Det han säger har just inget att göra med frågan som ställts, men han lyckas ändå låta som om han just var i färd med att presentera en verkligt djup sanning, innehållandes långtgående konsekvenser för livet, universum och allting.

Som PR-man kan jag omöjligen låta bli att skratta när jag ser detta. Lotts ström av improviserat bullshit, hans gravallvarliga kollegor samt det faktum att reportrarna sväljer alltsammans...detta är ett konstverk.



Ps. För en tid sedan lämnade Lott slutligen senaten och startade en PR-byrå. Det känns av någon anledning som ett rätt logiskt val...