Lunch med Siv Jensen

Dagens lunch får sägas höra till de mer ovanliga. Tillsammans med ett antal andra, främst liberala, tyckare hade jag bjudits in (eller snarare upp) till restaurangen Gondolen för ett möte med den norska oppositionsledaren, Fremmskrittspartiets ledare Siv Jensen.

Frp befinner sig i ungefär samma sits som Moderaterna gjorde efter valet 1979, nämligen att inget borgerligt parti riktigt vågar ingå i en regering som leds av dem, trots deras ledande position inom borgerligheten. Jensen påminner även till viss del om Bohman på så sätt att hon är frispråkig och ideologiskt övertygad.

Men det var inte Bohman jag främst kom att tänka på under den två timmar långa lunchen. Jag hamnade snett mitt emot Jensen vid bordet och kunde därför både samtala fritt med henne och studera hennes stil. Den svenska politiker jag främst kommer att tänka på är, vilket torde förfära dem båda, Gudrun Schyman.

Båda är färgstarka och oerhört intensiva. Båda är födda agitatorer och skickliga på att distansera sig från allt som de anser dåligt i sina respektive hemländer. Båda är tuffa och självmedvetna, samtidigt som de kan konsten att få sina samtalspartners att känna sig sedda och betydelsefulla. Men båda har också en tendens att uttala sig svepande och generaliserande, något som gör att de inte alltid har klockrena svar på de följdfrågor som ställs.

Som person finner jag Jensen imponerande. Hon gav ett chosefritt intryck och skojade med sina medföljande tjänstemän (presschefen samt partiets generalsekreterare respektive internationella sekreterare) på ett sätt som jag inte sett någon svensk partiledare göra offentligt. Hennes svar utvecklades flera gånger till långa resonemang, snarare än snärtiga punchlines.

De sakfrågor som främst avhandlades var ekonomi och migration/integration. Vad det senare beträffar var hon tydligt irriterad över de svenska mediernas jämförelser mellan henne och Sverigedemokraterna, ett parti hon inte känner någon som helst samhörighet med.

Jag håller med om att varje jämförelse mellan dessa båda partier är feltänkt. Faktum är att någon svensk motsvarighet till Frp inte finns. Det närmaste parallell jag kommer på är en något folkligare variant av de gamla Moderaterna eller en mer seriös upplaga av Ny Demokrati. Jensen sade sig vara för fri invandring på ett principiellt plan, men med tydliga integrationsförbehåll.

En fråga som kom upp var huruvida detta var något som Frp-väljare i gemen är medvetna om. Jensen kunde naturligt nog inte svara på detta, men påpekade att Frp är näst störst (efter Arbeiderpartiet) även bland invandrade väljare.

Utifrån mina rätt begränsade detaljkunskaper om norsk politik har jag gjort mig en bild av Frp som ett i ekonomiska frågor populistiskt parti, som vill använda oljefonderna till att finansiera skattesänkningar hellre än ta itu med utgiftssidan. Jensen slog vilt ifrån sig alla sådana påståenden. Hennes utgångspunkt var den lag som säger att fyra procent av oljefondernas avkastning ska in i statens budget, oavsett det ekonomiska läget.

Denna lag, som i sig visar att Björn Rosengren hade en poäng i sitt uttalande om den sista sovjetstaten, ger dock ett befintligt utrymme, oavsett vad man tycker om saken. Jensen sade sig vilja använda det till satsningar på infrastruktur och forskning. Inte till att stimulera konsumtion eller finansiera bidrag eller omfördelning.

På en fråga från mig om skillnaderna mellan Frp och Høyre (Moderaternas norska systerparti) sade Jensen rakt ut att skillnaderna är försumbara, motiverade mer av historiska omständigheter än av ideologiska skiljelinjer.

Hennes utgångspunkt inför framtiden är en koalitionsregering med Høyre då mittenpartierna för en tynande tillvaro. Jag frågade om exkluderandet av exempelvis Kristelig Folkeparti är ett taktiskt grepp för att inte förlora statsministerposten - KF skulle antagligen kräva att statsministern plockades från Høyre trots att Frp är större - men naturligtvis ville hon inte medge något sådant.

Jag är inte tillräckligt insatt i Norges politik för att bedöma riktigheten i alla hennes svar. Det är inte alltid helt lätt att se igenom toppolitiker från ens eget hemland, och att granska utländska politiker är naturligtvis ännu svårare. Nästan alla som deltog i lunchen är liberaler. Det påverkade säkerligen Jensen, som hade en "joxelapp" (fusklapp) med våra namn och titlar till hands.

Men även om de flesta av hennes uttalanden, just i dag, lät vettiga från min synvinkel är jag inte helt övertygad. Men en sak är säker; jag kommer att följa den norska politiken lite mer noggrant i framtiden.

UPPDATERING:

Även Dick Erixon och Aaron Israelsson från Nyheter24 skriver om lunchen. Dick tar upp en intressant vinkel, angående Frp:s inte helt rumsrena historia:

"Alla partier som startats efter 1960-talet anses vara missnöjespartier, och då i en negativ bemärkelse. Men vad var den socialdemokratiska arbetarrörelsen, om inte en missnöjesyttring? Fast för 100 år sedan. [...]

Socialdemokratin i Sverige hade i början en mängd icke rumsrena typer med sig, som försökte radikalisera och tillgripa våld. Men när partiet väl etablerat sig i riksdagen och 1917 inträdde i regeringen, fungerade man som språkrör för en stor grupp av befolkningen som förut inte haft tillträde till makten."