Liten tuva...osv

Jimmie Åkesson skulle, om han varit ordförande för något av riksdagspartiernas ungdomsförbund, anses ligga någonstans över genomsnittet i skicklighet och genomslagsförmåga. Han håller sig alltid lugn och är duktig på att vända attack till motattack. Men det är just med ungdomsförbundsbossarna han bör jämföras, inte med de andra partiledarna. Den här artikeln ger en fingervisning om varför.

Ändå har denne trettioåring lyckats få hela Medie- och politiksverige att hoppa genom hans ringar, låt vara med mycket god hjälp av Aftonbladets Jan Helin. I morse debatterade Maud Olofsson mot Åkesson i SVT:s morgonsoffa, och liksom Mona Sahlin blev Olofsson käkad till frukost.

Det var inte vad som sades som var problemet, utan hur det sades. Centerledaren, tillika chef för Näringsdepartementet och statsministerns ställföreträdande, lät som en ilsken väljare som skäller ut politiker i en valstuga. Det var en total reversering av det faktiska maktförhållandet mellan Olofsson och Åkesson, och det vann han på.

Vanlighet och äkta känslor i all ära. Men när landets vice statsminister knappt kan hålla tårarna tillbaka under en debatt mot ledaren för ett treprocentsparti är något allvarligt fel. Jimmie Åkesson tillåts stå i centrum för en debatt han knappt behärskar, medan Sveriges ledande politiker och beslutsfattare reducerar sig själva till statister.

Riksdagspartierna, med sina decennier av erfarenhet och sina horder av pressassistenter, tycks helt sakna grepp om SD. Alldeles nyss diskuterade jag SD med en tongivande folkpartist som på fullt allvar vill skilja väljarna från Åkesson genom att påminna om hur partiets politik inte lever upp till Genevekonventionen.

Oh, that'll do it.

Vad vi bevittnar är den valtaktiska motsvarigheten till Vietnamkriget. En förkrossande krigsmakt som varken förstår fienden, terrängen eller konfliktens orsak - och som därför håller på att förlora.

Partiernas misstag var inte att de inte tog Sverigedemokraterna på allvar - det gör inte jag heller - utan att de inte tog Sverigedemokraternas frågor på allvar. Det är bara sju år sedan frågan om språkkunskaper för människor som avser skaffa svenskt medborgarskap alls kunde börja diskuteras. Heltäckande baddräkter kallas skämtsamt "burkinis" efter ett plagg som borde ge lika allvarliga konnotationer som ordet "brunskjorta".

Det är alltså inte konstigt att SD växer. Enkla lösningar är alltid lockande, och som strömmarna av flyende svenskar från betongförorterna visar så saknas inte efterfrågan.

Däremot är det tragiskt att partier som borde kunnat bromsa eller rent av stoppa denna utveckling inte gjorde det. Fyrtio- och femtiotalisterna byggdes in i ett finmaskigt nät av regler som skyddade deras ställning på arbetsmarknaden mot yngre konkurrenter och garanterade dem rätten till billiga hyresrätter i innerstaden på bekostnad av förortens unga - samtidigt som de högljutt gapade om solidaritet med tredje världens alla plundrare och despoter.

(Det är, inom parantes sagt, samma gäng som nu tjuter som vargar över att deras pensioner inte omfattas av jobbavdraget. Men nu avvek jag visst från ämnet.)

Nettoresultatet blev ett chikradikalt Sverige där välstånd blev något man hade rätt till, snarare än arbetade ihop. När den politiken nått vägs ende återstod ett folk av sinsemellan splittrade kollektiv som vart och ett ansåg sig förfördelade på andras bekostnad.

Invandrare hade blivit något vi skulle ta hand om, inte något som kunde bidra med nya industrier, varor eller tjänster. Migration blev för svenskarna en fråga om välgörenhet eller politisk aktivism, samtidigt som det förhatliga USA byggde sin ekonomi på invandring.

Den mycket begränsade animositet som blev resultatet ansågs från överhetens balkonger så obehaglig att Sveriges flagga och nationalsång under flera år betraktades som genanta reliker från ett skumt förflutet. De få klagomål som fanns gick över huvud taget inte att diskutera, varför klagomålen istället kom att bli fler. Så krattades banan för det parti som vid den här tiden bestod av kriminella skinnskallar och halvgalna rättshaverister.

Med en enda debattartikel har Jimmie Åkesson lyckats skapa en så veritabel röra att de två politiska blocken börjar rämna. Maria Wetterstrand öppnar för vänsterborgerlig samverkan med det rödgröna blocket. Därmed inbjuder hon sig definitionsmässigt även till det blåa blocket. Med andra ord: Sverigedemokraterna blir ett sätt för Miljöpartiet att hamna i regeringen - oavsett valresultat.

Det här ynkliga maktspelet gagnar inte en enda väljare. Än en gång går partihänsyn före allt annat, samtidigt som viktiga frågor hamnar utanför agendan. Det är ett bedrövligt skådespel.