Intressant om Nya KD

Den alltid lika lågmält kloka Maria Eriksson har för Svensk Tidsskrifts räkning gjort ett mycket intressant reportage om det Verklighetens folk-KD som Göran Hägglund försöker lansera. Flera tänkare och debattörer både inom och utanför partiet intervjuas. Jag fastnar särskilt för detta citat av PJ Anders Linder:

"[D]et Hägglund sa i Almedalen var väl ungefär att vanliga människor förtjänar respekt för sitt sätt att leva. De ska inte bli uppfostrade för att de inte är tillräckligt jämställda, tillräckligt progressiva eller har tillräckligt stor förståelse för konstnärer som klottrar ner tunnelbanevagnar. Att vilja leva ett ganska ordinärt medelklassliv är en djupt respektabel vilja."

Detta var, anser jag, kärnan i det hela. Att flera debattörer valt att tolka talet som ett angrepp på HBT-personer och människor sticker ut säger mer om angriparna än om KD.

För egen del har jag länge hävdat dels att KD måste hitta sina konservativa kärna och dels släppa de frågor som rör sig strax under bältet. Den konservatism jag tror att KD kan vinna med är nämligen exakt samma konservatism som Socialdemokraterna, pre-Palme, levde så gott på.

Det handlar inte sådär himla mycket om politik utan mer om en förmåga att se vad som fungerar och sedan forma en politik som stimulerar det fungerande så att det kan komma att fungera för fler. Det intressanta är ju den postmodernistiska traditionen av att håna och förakta allt det där som folk tycks eftersträva; familjer, radhus, bilar och stora platta tv-skärmar. Denna postmodernistiska tradition är, eller borde vara, Kristdemokraternas mest naturliga fiende.

Sedan rymmer naturligtvis denna konflikt flera långt större resonemang om exempelvis ekonomi och familjepolitik, vem som har rätt till bidrag från vem och till vad och mycket mer.

Men innan vi debatterar sådana frågor måste det till något slags avslut i den grundläggande värderingsdebatten. Alltså; är det eftersträvansvärt att så många som möjligt bor med trygga och fungerande familjer, i trygga och fungerande radhusområden, och ägnar fredagskvällarna åt att äta tacos framför Så ska det låta?

Frågan är långt ifrån så knasig som den låter. Den rymmer flera ytterst potenta frågor som diskuteras dagligen i Sverige, men utan någon begriplig inramning. Däremot implicerar den inte att det inte ska finnas utrymme för den som önskar leva annorlunda. All erfarenhet visar för övrigt att "småborgerliga" samhällen erbjuder långt mer av pluralism än de utopiska experiment som hittills genomförts.

Men KD måste, lika mycket som andra partier, våga slå fast vilka ideal som ska stödjas och uppmuntras med politiska medel. Vänstern backar upp de som fejkar in sig på de redan överhopade psykmottagningarna eller slår sönder och klottrar i tunnelbanan. Vad är då mer rimligt än att KD backar upp de som bekostar kalaset - och föraktas för att de varje morgon går upp och arbetar ihop till Konstfacks krasch- och klotterkurser?

En titt på Knuff visar att Hägglund just nu hudflängs på en lång rad vänsterbloggar. Det är utmärkt, och tecken på att KD hittat vinnarspåret. Så ge järnet!