Hattar och eyeliners på bidragsbarrikaderna

Kultureliten är en av mycket få kategorier vars medlemmar klarar av att be om bidrag med stolthet i rösten. De flesta som under någon period lever på andra människors pengar ogillar det starkt och talar helst inte om det ens med nära vänner.

Men att läsa vad Åsa "källkoll är för mesar" Linderborg, Gunnar "min hatt gör mig kulturell" Bergdahl, Marie "vet ni inte vem jag är?" Schottenius med fler kulturpersonligheter skriver i Aftonbladet visar, om inte mycket annat, att det alltjämt finns människor som inte smusslar med uppfattningen att de befinner sig i en helt egen kategori.

"I kulturpropositionen finns ett kort avsnitt om stödet till landets kulturtidskrifter. Det inleds lovande med att detaljregleringen ska minskas. Men avslutas med en ny smalare definition av vad kulturtidskrifter ska syssla med. Inriktningen ska nu vara ”kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas område”. Kort sagt: Bort med samhällsdebatten, bredden och kritiken."

Kulturbidrag ska alltså gå till kultur snarare än till politisk agitation. Jaha, och?

Jag hade nyligen en liten holmgång på Facebook med Johan Sjölander om just detta. Han tror, liksom undertecknarna av ovan nämnda artikel, att "debatten tystnar" om inte Proletären, Offensiv och liknande tidsskrifter får sina bidrag. Han menade att även extrema röster bör höras, även om han av någon anledning inte ville låta den principen omfatta nazistiska och fascistiska kamporgan.

Själv förstod jag inte problemet. Jag påpekade att debattutbudet aldrig varit större och att priset för den som vill tillgodose sig detta aldrig har varit lägre. Istället för att som för några decennier sedan vara utelämnade åt en hop vänstertidsskrifter, två statliga tv-kanaler och några likaledes statliga radiostationer kan idag alla som vill dränka sig i politisk debatt, ofta utan att betala ett rött öre.

Att just de röda örena är särskilt viktiga för de om möjligt ännu rödare skribenterna står dock klart.

"Det innebär att kanske hälften av landets kulturtidskrifter riskerar att förlora sina bidrag och i många fall sannolikt tvingas lägga ner. Bland dem finns feministiska Bang, liberalt antirasistiska Expo och många andra. Det finns nämligen i praktiken inga andra stödformer. Sverige kommer att bli tystare. Offentligheten tamare."

Varför det arbete som exempelvis Expo bedriver ska betraktas som just en kulturell angelägenhet framgår inte, lika lite som basen för deras antaganden om att "Sverige kommer att bli tystare" och "offentligheten tamare". Finns det verkligen en enda omständighet som talar för något av dessa påståenden? Kan någon i så fall vara så vänlig att redogöra för den?

Säg som det är istället; detta handlar om att en liten, liten kader av i många fall politiskt aparta typer ser sitt levebröd försvinna - och att de inte kan tänka sig att likt vanliga dödliga ägna sig åt sin hobby på fritiden.

Påståendet att debatten håller på att tystna är helt enkelt för absurt för att tas på allvar. De hade lika gärna kunnat hävda att bilindustrin, trots en av bilar översvämmad marknad, behöver stöd för produktion av ytterligare bilar....fast vääänta nu, det finns ju faktiskt rätt många som påstår just det!

Jag tror mig se ett mönster här...