Kuba och PLO viktigare än G8?

Den svenska vänstern är behäftad med en lustig dubbelmoral när det gäller Sveriges roll på den internationella arenan. När Olof Palme drog ut på sina Tredje världsturnéer mottogs han som en kung i länderna han besökte. Detta togs - och tas - i vissa vänsterkretsar som ett tecken på att Sverige utgjorde "en röst i världen".

Sedan dess har två svenska statsministrar, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, suttit ordförande i Europeiska rådet. I denna roll blev Persson dessutom västvärldens representant i Nordkorea i samtal om bland annat landets kärnvapenprogram. I samma egenskap deltar Fredrik Reinfeldt i skrivande stund på G8-mötet i L'Aquila.

Olof Palmes bragder, att som förste västerländska regeringschef besöka Fidel Castro i Havanna och bjuda in Yassir Arafat till sin egen huvudstad, ter sig vid jämförelse snarast som världspolitisk slumturism. Så hur låter det från vänsterhåll nu när Sverige, i motsats till tidigare, inte bara är en röst utan även en aktör?

Man kan väl, för att uttrycka sig diplomatiskt, säga att entusiasmen är något mer dämpad. Aftonbladets Katrine Kielos går så långt som att säga att G8 mest är "ett tillfälle för statschefer att bli fotograferade".

Vari bestod då den, enligt vänstern, betydligt tyngre roll som Sverige hade under Palmes sjuttio- och åttiotal? För att besvara den frågan måste vi gräva fram en verklig relik som få under fyrtiofem ens känner till idag; den Alliansfria rörelsen eller, Non-Alignment Movement (NAM).

NAM grundades och formades av i första hand diktatorer (Tito och Gamal Abdel Nasser hörde till de mer pådrivande) i Sydamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien. Ambitionen var att agera vågmästare i det kalla kriget och tillgodose medlemsländernas (läs: deras regimers) intressen.

För en kålsuparteoretiker som Palme föreföll detta nästan lika njutbart som en Château Pétrus av fördelaktig årgång. Det blev därför många möten med Mugabe, Nyerere och de andra glada gossarna (kvinnors ställning tenderade i medlemsländerna att vara mer blygsam än i väst) under åren som gick.

Märk väl att Sverige aldrig var, eller försökte bli, medlem i NAM. Till skillnad från exempelvis Brasilien hade vi inte ens observatörsstatus. Sveriges roll var av mer pekuniär natur. På ren svenska; vi betalade ut runda summor i bistånd till flera av medlemsländerna (läs, även denna gång: deras regimer).

Detta, att skicka skattebetalarnas pengar till statschefer inom en organisation i vilken vi inte var medlemmar, skulle alltså känneteckna den moraliska och inflytelserika stormakt som Sverige än gång var men aldrig mer kan bli. Att leda futtigheter som EU och delta i G8 handlar däremot mest om partaj och klassfoton.

Vad vänstertyckarna menar när de beskriver Palme som en internationellt aktad och tongivande ledare är naturligtvis att han var aktad av dem. Men som alla som haft barn i treårsåldern vet, skrika kan vem som helst. Få något gjort är svårare. Palme blev, till skillnad från P-A Hansson, Tage Erlander, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, aldrig inbjuden till Vita huset. I hans samtida kollegors memoarer är han sällan omnämnd. Däremot nämns Carl Bildt i såväl Bill Clintons som Margaret Thatchers memoarer.

Sverige har idag långt mer inflytande än någonsin tidigare. Om det varit stake i vänstern hade vi fått en debatt om vad det inflytandet ska användas till, snarare än tårögda panegyrier om Palmes tid som högljudd men irrelevant världsaktör.

Men vänstern kanske vill återuppta den nära dialogen med NAM? I så fall gör Sverige bäst i att gömma undan bordssilvret. Länderna på NAM:s medlemslista är inte direkt de man vill bjuda hem på fest...