Och min kandidat heter...
Alltså, detta är faktiskt lite snopet.
Jag hade tänkt presentera mitt endorsement inför EP-valet i två steg. I det första steget redogjorde jag för mitt val av parti och hur jag resonerat mig fram till detta. Jag hade vid det laget redan valt min kandidat - som jag några dagar senare poströstade på - men tänkte ändå vänta lite med att offentliggöra det.
Sen hann Mattias Svensson före och skrev, mer eller mindre ordagrant, det inlägg jag tänkte skriva.
Jag valde alltså Christofer Fjellner. Det vägde länge mellan honom och Gunnar Hökmark. Det valet, mellan två ganska likartade moderater, handlade både om taktik och ideologi.
Som Per Hagwall påpekat var Gunnar nära att bli gruppledare för partigruppen EPP, men förlorade mot en protektionist från franska UMP. Det kan alltså vara klokt att ge honom muskler hemifrån, i händelse av en ny ledarstrid.
Men jag tror ändå inte att andelen kryss är särskilt avgörande. Hökmark var den listetta som fick det lägsta stödet 2004, eftersom han och Charlotte Cederschiöld delade på toppstatusen. Likväl blev han vice ordförande i EPP, som är parlamentets största grupp, och därmed en mycket central makthavare i Bryssel. Han kan nog ta sig fram ändå.
För övrigt sitter han säkrare än Fjellner, som dessutom varit strået vassare i exempelvis integritetsfrågor. Dessutom kan det vara värt att stödja Fjellner som kom tvåa i provvalet, långt före trean, men som ändå petades ned tack vare det nymoderata snoppavdraget. Anna Ibrisagic, som inte gjort mycket väsen av sig, utnämndes till tvåa enbart i egenskap av kvinna.
Det är alltså både taktiskt och ideologiskt rätt att kryssa Christofer, samtidigt som det sänder en signal till M-ledningen om vad vi på högersidan anser om könskvotering. Hökmark har dessutom varit yrkespolitiker i trettio år, mot Fjellners sju. Vi måste trots allt tänka på framtiden.
Men som sagt; läs Mattias Svenssons plädering. Den lämnar inte mycket att tillägga.
Jag hade tänkt presentera mitt endorsement inför EP-valet i två steg. I det första steget redogjorde jag för mitt val av parti och hur jag resonerat mig fram till detta. Jag hade vid det laget redan valt min kandidat - som jag några dagar senare poströstade på - men tänkte ändå vänta lite med att offentliggöra det.
Sen hann Mattias Svensson före och skrev, mer eller mindre ordagrant, det inlägg jag tänkte skriva.
Jag valde alltså Christofer Fjellner. Det vägde länge mellan honom och Gunnar Hökmark. Det valet, mellan två ganska likartade moderater, handlade både om taktik och ideologi.
Som Per Hagwall påpekat var Gunnar nära att bli gruppledare för partigruppen EPP, men förlorade mot en protektionist från franska UMP. Det kan alltså vara klokt att ge honom muskler hemifrån, i händelse av en ny ledarstrid.
Men jag tror ändå inte att andelen kryss är särskilt avgörande. Hökmark var den listetta som fick det lägsta stödet 2004, eftersom han och Charlotte Cederschiöld delade på toppstatusen. Likväl blev han vice ordförande i EPP, som är parlamentets största grupp, och därmed en mycket central makthavare i Bryssel. Han kan nog ta sig fram ändå.
För övrigt sitter han säkrare än Fjellner, som dessutom varit strået vassare i exempelvis integritetsfrågor. Dessutom kan det vara värt att stödja Fjellner som kom tvåa i provvalet, långt före trean, men som ändå petades ned tack vare det nymoderata snoppavdraget. Anna Ibrisagic, som inte gjort mycket väsen av sig, utnämndes till tvåa enbart i egenskap av kvinna.
Det är alltså både taktiskt och ideologiskt rätt att kryssa Christofer, samtidigt som det sänder en signal till M-ledningen om vad vi på högersidan anser om könskvotering. Hökmark har dessutom varit yrkespolitiker i trettio år, mot Fjellners sju. Vi måste trots allt tänka på framtiden.
Men som sagt; läs Mattias Svenssons plädering. Den lämnar inte mycket att tillägga.
Etiketter: EU, Nya moderaterna
upplagd av Johan Ingerö
22:26
9 kommentarer:
Här kommer ett kryss till på Fjellner!
LOL@Ingerö som hatar nätet.
IPRED ftw!
Kryssar Fjellner jag med.
Jag hade rätt! Ett mycket bra val.
Men en sak som du du ständigt avfärdar är piratpartiet, som ju får en hel del credd av Svensson i nämnda bloggpost. Han gör (liksom jag) observationen att dagens immaterialrättsliga lagstiftning antagligen är åt helvete på ett intellektuellt plan, och att det kan vara en bra ide att låta politikerna förstå vad som är ok och inte. Detta förstår dom bara genom att man inte ger dom sin röst, och då kan man rösta på ett missnöjesparti som en symbolhandling.
Din invändning har varit att man inte vet vad piraterna står. Det är korrekt, men jag tror inte att de kan göra så mycket skada jämfört med den tydliga markering det är att få in dom.
Snälla Ingerö, om du inte tycker piratpartiet är värda att tas på allvar, kan du inte åtminstone avfärda dom på allvar. Om vänsterpartiet och kådisarna är värda det,tycker i alla fal jag att kristdemokraterna är det.
Jonathan,
Det är en text på gång om just detta. Inte från mig, utan från en gästskribent. Håll ögonen öppna. =)
Perfa! Ser fram emot det. Och givetvis skulle det varit "piratpartisterna" och inte "kristdemokraterna" i sista meningen.
Ja, det var ju en gentil bugning som man får tacka för. Kul med arbetsdelning och medhåll.
Jag håller med om att Fjellner och Hökmark är de bästa kandidaterna.Men man kan inte ge Reinfeldt ett bra val så att han kan fortsätta att dra moderaterna ännu längre vänsterut.Så det får bli Ulvskog bara för att djävlas med Borg,Schlingman och Reinfeldt.
Om de gör ett bra val kommer de att ta det som intäkt till att det är Ok att fortsätta ännu längre vänsterut.
Lasse E
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida