Därför är konservatismen intressant

Både läsare och bekanta har frågat om mitt intresse för Kristdemokraterna och konservatismen. Jag har skrivit mycket om dessa ting under det gångna året, trots att jag aldrig kallat mig konservativ eller röstat på KD. En förklaring kan därför vara på sin plats.

För mig är inte konservatismen en egen ideologi. Socialismen och liberalismen kan teoretiseras fram i ett vakuum, vilket konservatismen inte kan. Konservatismen kan användas för att försvara såväl onda som goda värderingar. De vidriga Jim Crow-lagarna i den amerikanska södern var konservativa, men det var även Ronald Reagans dröm om USA som ett öppet fält för självständiga äventyrare, nybyggare och entreprenörer.

Om något skulle jag kalla konservatismen för en "kombinationsideologi". Den kan inte stå på egna ben, men har samtidigt kraften att lyfta såväl liberala som socialistiska politiker till skyarna. Konservatismen hjälpte Socialdemokraterna att övervinna de kommunistiska rivalerna, liksom den bar fram den marknadsliberala revolutionen i Storbritannien.

Per Albin Hansson använde konservativa begrepp, varav "folkhemmet" är det mest kända, för att kränga socialdemokrati till folket. Margaret Thatcher gjorde konservatism av Friedrich Hayek - en man som själv aldrig kallade sig konservativ.

Konservatismens subjektiva förhållingssätt är dess mest intressanta ingrediens. Den konservativa politikern är ideologiskt nödgad att lyssna efter den breda uppfattningen, hellre än att efter radikalt mönster driva igenom den upplysta minoritetens uppfattningar.

Mot detta resonemang har Mattias Svensson och Johan Norberg tidigare invänt att liberalismen alls icke beter sig som ovan, vilket är helt sant när det gäller deras renodlade version av den. Problemet är att denna oförvanskade liberalism inte omfattar särskilt många fler än just Mattias Svensson och Johan Norberg.

Mer representativ - tyvärr - är den liberalism som exempelvis Folkpartiets kvinnoförbund står för, senast i form av helgens utspel om tvångskvoterad föräldraledighet. Denna country club-liberalism delar socialismens elitistiska anspråk på rätten att driva igenom precis vad fan som helst som upplevs som korrekt i den egna kretsen.

Birgitta Ohlsson och de andra FP-kvinnorna placerar sig lika långt från vanliga människors vardag och behov som adelsfamiljen Urse i Hedebyborna. Påfallande ofta har de inga egna barn, och lika ofta poserar de som experter på Den Goda Familjen, en företeelse som givetvis ska odlas fram i ett politiskt växthus, försett med tjocka hänglås - allt i frihetens namn.

Socialisten vill förstatliga familjen för att staten definitionsmässigt bör kontrollera folket. Socialliberalen vill förstatliga familjen för att det är det enda sättet att få familjerna att bete sig socialliberalt. Att det finns en skillnad medges. Men hur stor är den - och är den relevant för oss som utsätts för radikalernas tvångsmedel?

Det är här som behovet av borgerlig konservatism blir som störst; när någon överteoretiserad ungdomsförbundsideolog tror sig ha hittat den allearådande sanningen och bestämmer sig för att köra över den förkrossande majoritet som inte vill lyda.

Just den sortens konservatism ser jag bland annat i form av Kristdemokraternas unga stjärnskott Ebba Busch. Hon ger sig kaxigt in i den sexualpolitiska debatten där socialister och socialliberaler länge haft monopol. Men hon gör det utan något enda krav på lagstiftning:

"Genomgående i samhället i dag kan vi se en brist på ansvarstagande. Det gäller även frågan om sexualitet. Ofta hörs “Ut! Testa! Lär känna din kropp!”. Det är nödvändigtvis inget fel med det, men man har tappat bort budskapen “sättet du väljer att göra det på får konsekvenser” och “man måste vara beredd att stå till svars för följderna”. Alldeles för sällan ställs frågan i sexualundervisningen “hur vill du minnas din sexdebut? och “vad kan du göra för att den blir så?”."

Här har vi den direkta motsatsen till radikalens reflexmässiga krav på regler, förbud, åtgärder, insatser och allt vad det kallas. Busch säger vad hon tycker, men utan att efterlysa mer än en ärlig diskussion. Det är också ledarskap, låt vara en mycket sällsynt och förtalad typ av ledarskap.

Renodlad konservativ fastnar förr eller senare i någon form av majoritetspositivism. Men som motvikt till lagstiftningsradikalerna i såväl Folkpartiet som Vänsterpartiet är denna common sense-ideologi inte bara väldigt sund utan helt och hållet nödvändig för ett borgerligt block som vill vinna 2010. Borgerlighetens radikala flygel är nämligen inte mer heterogen än församlingen på FP-kvinnornas seminarier.