"Maaaamma, jag behöver pengar till maaat!"

Annika Andersson Ribbing, socialdemokratisk oppositionspolitiker i Värmdö kommun, har gjort en bäst och sämst-lista. Den översta punkten under "Sämst" fångade min uppmärksamhet:

"Att regeringen vägrar diskutera jobbkrisen och spär på krisen ute i kommunerna genom att inte räkna upp statsbidragen med de kostnadsökningar kommuner/landsting har."

Med tanke på vad jag skrev i den förra bloggposten känns det här kusligt aktuellt. Jag var politisk sekreterare i Annikas kommun under den förra mandatperiodens sista år och satt i denna egenskap med på alla möten i kommunfullmäktige och kommunstyrelse. De som då var kommunens tyngsta politiker, Annika och en annan socialdemokrat vid namn Lars Bryntesson, ägnade en stor del av dessa möten åt att maniskt vrida på utgiftskranarna.

Det som inte gick att lösa inom skatteintäkternas ramar hanterades genom försäljning av kommunal mark. Det behöver i och för sig inte vara fel, men när fast egendom säljs för att finansiera löpande kostnader som dessutom tillåts skena är det definitivt inte något framgångsrecept. När jag lämnade min tjänst var i stort sett varenda kommunal krona intecknad.

Nu sitter samma Annika och kräver att det ekonomiska katastrofläge som bär bland andra hennes signatur ska hanteras av staten. Exakt samma komedi utspelas i skrivande stund i minst tvåhundra av landets kommuner.

Så Annika, börjar ni ångra de 130 miljoner kronor som ni lade på ett äventyrsbad, som naturligtvis blev dyrare än ni räknat med, eller måste ni sjunka ännu djupare innan lågstadiematematiken börjar göra sig påmind?

Ps. Med risk för att vara tjatig vill jag än en gång påminna om Herr Slips och Fru Tält.