Även kristdemokraterna borde varsla en och annan medarbetare...
Debatten om kristdemokraterna rullar vidare. Gårdagens huvudledare i Svenska Dagbladet borde läsas av varje kristdemokrat i hela landet. Sanningen gör fruktansvärt ont ibland, men likväl är den nödvändig.
Bilden av kristdemokraterna har sannolikt inte varit så katastrofal sedan åttiotalet då partiet fick under två procent i valen. Detta har sina randiga skäl, vilket synts de senaste dagarna. Ella Bohlin vill förbjuda snus, Sofia Modigh vill även fortsättningsvis förbjuda gårdsförsäljning av alkohol, Anders Bergsten vill förbjuda tv-spel och partisekreterare Lennart Sjögren anser att moderaterna borde låta bli att vara så framgångsrika för att på så vis ge hans parti en chans.
Väljarnas svek sker alltså på utomordentligt goda grunder. Nivån på ovanstående skulle kunna liknas vid en politisk talangjakt om bara något av det hade innehållit minsta tecken på politisk talang.
Jag är verkligen ledsen över att behöva vara så här hård. Några av dessa personer känner jag, och jag tycker bra om dem. Men de ständiga tavlorna skadar alliansen och utsikterna för en borgerlig regering efter 2010. Det är därför helt nödvändigt att tala klarspråk om kd-krisen.
Dock finns vissa tecken på sjukdomsinsikt. Kdu-basen Charlie Weimers efterlyser en mer frihetlig kristdemokrati, liksom partiets gruppledare i Enköping, Mikael Bergman. En av kommentarerna i Bergmans blogg förtjänar också att citeras:
Det mest magnifika i denna politiska amatörsoppa är kristdemokraternas förmåga att reta upp precis alla väljargrupper som finns. Hade partiets framtid verkligen legat hos det fåtal väljare som passar in på ovanstående så hade det ju varit lämpligt att inte offentligt förnedra och avrätta Lennart Sacrédeus, som ju är dessa väljares främsta skyddshelgon.
Som det nu ser ut har partiet inga vänner kvar. Med klinisk precision har kristdemokraterna i tur och ordning försett socialliberaler, värdekonservativa, socialkonservativa, allmänborgerliga och libertarianer med varsin orsak att hata dem.
Det är antagligen inte möjligt att byta partiledare i den här fasen, och för övrigt finns ingen lämplig kandidat i kulisserna. Dessutom har Göran Hägglund visat att han kan vara väldigt skicklig i vissa lägen, inte minst när han intervjuades av SVT inför valet 2006.
Men han är i desperat behov av bättre rådgivare. Städa bort partisekreteraren och resten av strategi- och kommunikationsavdelningen. Ingenting tyder på att de har förmåga att vända skutan eller att de begripit någonting av 2010 års spelplan. Leta rätt på folk som kan göra politik av det dagliga knoget och anställ dem.
Det börjar bli jävligt bråttom, om uttrycket tillåts...
Bilden av kristdemokraterna har sannolikt inte varit så katastrofal sedan åttiotalet då partiet fick under två procent i valen. Detta har sina randiga skäl, vilket synts de senaste dagarna. Ella Bohlin vill förbjuda snus, Sofia Modigh vill även fortsättningsvis förbjuda gårdsförsäljning av alkohol, Anders Bergsten vill förbjuda tv-spel och partisekreterare Lennart Sjögren anser att moderaterna borde låta bli att vara så framgångsrika för att på så vis ge hans parti en chans.
Väljarnas svek sker alltså på utomordentligt goda grunder. Nivån på ovanstående skulle kunna liknas vid en politisk talangjakt om bara något av det hade innehållit minsta tecken på politisk talang.
Jag är verkligen ledsen över att behöva vara så här hård. Några av dessa personer känner jag, och jag tycker bra om dem. Men de ständiga tavlorna skadar alliansen och utsikterna för en borgerlig regering efter 2010. Det är därför helt nödvändigt att tala klarspråk om kd-krisen.
Dock finns vissa tecken på sjukdomsinsikt. Kdu-basen Charlie Weimers efterlyser en mer frihetlig kristdemokrati, liksom partiets gruppledare i Enköping, Mikael Bergman. En av kommentarerna i Bergmans blogg förtjänar också att citeras:
"Jag är KD-röstare och partimedlem (passiv sådan) men tillhör de allmänborgerliga storstadsväljarna. Jag gillar KD:s program och värdegrundspolitik. Men jag gillar också sprit och sex och en och annan cigarr."Just så. De tio procent som betecknar sig själva som konservativa är inte uteslutande tokreligiösa, helnyktra, tobaksjagande, spelhatande, bögknackande, sexvägrande moralpoliser. Faktum är att rätt få av dem är det.
Det mest magnifika i denna politiska amatörsoppa är kristdemokraternas förmåga att reta upp precis alla väljargrupper som finns. Hade partiets framtid verkligen legat hos det fåtal väljare som passar in på ovanstående så hade det ju varit lämpligt att inte offentligt förnedra och avrätta Lennart Sacrédeus, som ju är dessa väljares främsta skyddshelgon.
Som det nu ser ut har partiet inga vänner kvar. Med klinisk precision har kristdemokraterna i tur och ordning försett socialliberaler, värdekonservativa, socialkonservativa, allmänborgerliga och libertarianer med varsin orsak att hata dem.
Det är antagligen inte möjligt att byta partiledare i den här fasen, och för övrigt finns ingen lämplig kandidat i kulisserna. Dessutom har Göran Hägglund visat att han kan vara väldigt skicklig i vissa lägen, inte minst när han intervjuades av SVT inför valet 2006.
Men han är i desperat behov av bättre rådgivare. Städa bort partisekreteraren och resten av strategi- och kommunikationsavdelningen. Ingenting tyder på att de har förmåga att vända skutan eller att de begripit någonting av 2010 års spelplan. Leta rätt på folk som kan göra politik av det dagliga knoget och anställ dem.
Det börjar bli jävligt bråttom, om uttrycket tillåts...
Etiketter: Kristdemokraterna
upplagd av Johan Ingerö
12:26
16 kommentarer:
Samtidigt är jag nyfiken på hur KD kunde vara så framgångsrika 98.
Jag har bara röstad på KD två gånger; en gång lokalt i Linköping eftersom en kompis pappa stod på listan och den andra gången i riksdagsvalet 94; och då var det enbart för att rädda kvar KD i riksdagen och eventuellt få till en borgerlig regering.
98 var jag medlem i FP och visste därmed hur jag skulle rösta; därmed brydde jag mig inte så mycket om KD:s budskap då, men jag kan fortfarande inte riktigt förstå varför de var så framgångsrika 98. Jag har läst några taffliga analyser om att det skulle handla om en mobilisering av kristna väljare, men den analysen köper jag inte.
FP:s framgång 2002, liksom Centerns och moderaternas framgångar 2006 är lättare att förstå, men uppenbarligen måste KD gjort någonting väldigt bra 1998.
Eller?
Jag vet inte vad de gjorde just 98 men Alf Svensson var ett tag den enda svenska politikern som visade upp någon form av integritet. Det imponerade på mig åtminstone.
Det är märkligt att de inte lyckas ta mer plats med tanke på att det inte finns några andra som står för allmänborgerliga värderingar. Men det tycks som att de ständigt kompenserar feghet inför frågor de kunde vara hårda i som homosexuella äktenskap, sex och alkohol bland tonåringar o.s.v. med att vara mjuka i största allmänhet och hårda i frågor som gemene man är frihetliga i som alkohol- och snusförsäljning.
Å andra sidan är det inte så märkligt att KD har svårt, maken till inre konflikter är svåra att hitta. För några år sen när jag hade kontakt med några inom KDU verkade den allmänna uppfattningen bland KDU vara att de politiskt låg närmas vänsterpartiet. Samtidigt som moderpartiets funktionärer inte vågade sätta partimärken på sina bilar av rädsla för att få bilen sönderslagen av samma vänsterpartister.
1998 var ett mycket speciellt val. Utöver Kd:s 11,7 procent fick vänsterpartiet 12. Socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet gjorde sina sämsta val (dittills i sossarnas fall och någonsin i folkpartiets och centerns). Moderaterna levde på Bildts goodwill från medlandet i ex-Jugoslavien och miljöpartiet hamnade ungefär som vanligt.
Perioden 1994-98 var sannolikt den tuffaste i svensk efterkrigshistoria. Besparingar och skattehöjningar i hundramiljardersklassen hade tärt hårt på folks tålamod. De partier som upplevdes stå för något annat (läs: inte varit med om att i någon större utsträckning ta ansvar för budgetsaneringen) fick utrymme att breda ut sig. Det uppstod, om man så vill, en politisk centrifugaleffekt som skickade bort väljarna från mittpunkten.
Sedan visade sig kd inte vara kapabla att kapitalisera på detta och vänsterpartiet klarade inte av att leva upp till sina stora ord när de började sitt organiserade samarbete med s och mp.
Jag kallar kd-framgången 1998 för slumpens spel, i viss kombination med att Alf Svensson var en skicklig kampanjpolitiker. Samtidigt visar det valet hur stor kd:s potentiella väljarbas faktiskt är.
Jo, de har svårt för snus, mus och brännvin kan man konstatera.
Även femtenamnet på EU-listan var ute på Newsmill förra veckan och ville genomdriva Sveriges sexualpolitik i hela EU . (Att det snarare skulle bli EU:s politik som genomdrevs här ifall detta skulle bli en fråga om gemensamma regler har nog inte slagit honom in)
Jag delar din analys av 98, men inte allt annat... Vist är det rörigt men hur tex Lennart hanterats har ju också en lång historia bakom sig. Att vela mellan olika väljargrupper funkar dock inte... där är vi också överens. Jag är dock ganska säker på att ni gör fel analys om hur KD skulle kunna nå "konservativa" och vilka dessa är... får nog skriva ett inlägg... hmm till på bloggen.
Jag kan tänka mig att rösta på ett värdekonservativt parti, men då måste alla moraltanter o förmyndarreligiösa dårar kastas ut som i fallet med KD. Värdekonservatism har i grund o botten inget med religion att göra även om den historiska anknytningen finns genom kopplingen kyrka.stat. Vi lever numera i en sekulariserad värld. Kanske dags KD inser att historien har sin gång och börjar tänka om. Ingen hatar Jesus eller tror på gamla dogmer.
Kd-folket bör snarast upptäcka att det faktiskt går att ogilla saker och ting - och det kan man göra utan att förbjuda dem!
Jmf (s) och kungahuset. Kravet på republik har funnit på programmet sen lääänge men man gör inget åt det.
EN av anledningarna till att lyckats behålla makten, man ser realiteter i politiken. (nåja, ibland iaf)
//WR
Jag är ingen ”förbudsgubbe”, men datorspel som GTAIV är ett av många inslag i den våldskultur som breder ut sig. Man vinner inga poäng i den svenska debatten genom att kräva förbud.
Min debatt utgör inslag i en mer generell kulturkritik. Det är en värdegrundsfråga. Alla har ett människovärde, även en hora.
Varför måste vi slappt acceptera allt i kulturliberalismens anda – vi måste höja rösten mot den tilltagande värdenihilismen.
I datorspelen med våldsamt, sadistiskt innehåll handlar det i hög grad om inlärda beteenden och en identifikation med den som utövar våldet. Det leder till en avtrubbning gentemot våldshandlingar och förstärker aggressiva beteenden genom belöning – klassisk psykologi.
Det perverterade våldet kan vi och ska vi aldrig acceptera. Det är många som kör bil rattfulla utan att det händer nåt – men vi kan ändå inte tillåta det.
För all del jäser det lite i partiet just nu och de synpunkter som kommer utifrån emottages tacksamt. Jag har bloggat om Kristdemokraternas framtid; Hjälp till självhjälp.
http://www.sjostedt.se/default.asp?id=245
Göran Hägglund är faktiskt ett fenomen. Till en början märkes han knappt, gjorde inget intryck, ingen visste vem han var.
Men i valrörelsen 2006 växte han enormt i mina ögon: snabb, rolig, orädd. Den ende av de borgerliga som inte innerst inne verkade vara rädd för Göran Persson.
Har ni tänkt på det, de flesta borgerliga politiker (åtminstone förr) har gett intrycket att de innerst inne skäms för sin politik och inte riktigt vågar stå för den?
Hägglund är ett av de tyvärr fåtaliga undantagen. Annars kan jag bara komma på Anders Gustav, Solnas slugger till kommunalråd som avskedade trilskande sossetjänstemän på löpande band när han inte sopade mattan med Annika Billström...
Anders, "Det perverterade våldet kan vi och ska vi aldrig acceptera"?
Det är just såna ordalag som skrämmer bort väljare. Ett våldsamt tv-spel är en reflektion av vår samtid inte tvärtom. Man angriper symptomen och blir förlöjligad i processen.
Det är ett långt större problem att barn lämnas sittande ensamma vid tv-spel utan uppsikt av föräldrar, som en förvarningsplats. Är det i själva verket inte detta ni bör värna om? En stärkt kärnfamilj behöver inte oroa sig för att "pervesioner" i periferin distraherar dess medlemmar.
Anders Bergsten,
våldsamma dataspel är inte alls ett inslag i den våldskultur som breder ut sig. Tvärtom fungerar dataspel ofta som ett slags katarsis för folk som i verkliga livet inte alls är våldsamma. Jag har hundratals exempel i vänkretsen på folk som istället för att bli våldsamma har gått hem och spelat av sig frustrationer.
De som är våldsamma är det av andra orsaker, orsaker som politiker inte erkänner, orsaker som det inte är lämpligt att tala om. Då blir det lätt att ta till svepskäl som dataspel. Att dataspelen har dåligt rykte hänger ihop med att det någon advokat kom på att det är ett perfekt "alibi" för våldsamheten hos en klient. Nästan alla unga personer har spelat dataspel. Och då har man något att skylla på i en rättegång, något som ger lägre straff. Och resulterar i moralpanik. Perfekt att skylla på en dött föremål istället för att låta våldsverkare stå för sina handlingar.
Tyvärr, en av huvudanledningarna till att vi har så mycket våld är inte dataspel, utan att politiker och domstolar ser mellan fingrarna med våld, ser mellan fingrarna med personer som är våldsamma. Det finns alltid någon ursäkt för att ge någon som har en lång historia av kriminalitet och våld ett obetydligt straff. Sedan blir politikerna förvånade när de själva utsätts för våld, våld som blivit vardag för många medborgare. Vad vi skulle behöva är faktiskt lite mer gammaltestamentlig rättvisa, inte nödvändigtvis "öga för öga", men rättvisa som ligger närmare detta än dagens "låt gå"-rättvisa.
Att ge sig på Sacrédeus var otroligt dumt. Mannen verkar vara en moraltant, men en äkta sådan. En person som har integritet.
Som potentiell kd-väljare är kombinationen Wijkman och Bohlin en mardröm. Wijkman är värsta sortens hycklare som tar sig an den ena politiskt korrekta frågan efter den andra, utan äkta känsla, tvärtom verkar han styras av girighet och önskan att vara förmer än andra. Han är borgerlighetens motsvarighet till Mona Sahlin, en politisk opportunist som sprider floskler utan substans. Vet inte om övriga väljare ser igenom honom som jag gör, men för mig är han själva symbolen för vad som är fel med kd. Bohlin är oerfaren och kommer att ta råd av Wijkman, när det hade behövts en motvikt till Wijkman.
Utmärkt Jacob. Så skulle jag formulera en kristdemokratisk kritik mot de vulgära våldspelen.
Fast Johan, nu hugger du åt alla håll. Precis som så många andra. Om man på allvar vill ge kd en hjälpande hand kan man ju hugga åt rätt håll, utifrån sina egna preferenser.
Så om man nu lyckats reta upp alla samtidigt, vem borde man inte ha retat upp? Utifrån din ingångsvinkel kan man anta att hanteringen av Sacredeus var helt rätt. Så varför inte ta en dust med de som inte förstått det?
Och är det egentligen något fel på vad partiledningen gör? (Bortsett från Sjögrens märkliga uttalanden...) Är inte problemet att partiet verkar ha en partikultur där alla får göra lite som de vill? Där ingen sluter upp bakom partiledarens (och övriga partiledningens) budskap om vad partiet ska koncentrera sig på? Dvs trygghet som tema med familj och privatekonomi som paradnummer.
Ta exempelvis det faktum att Weimers och Ekelund kan sitta i nationell radio och debattera partiets framtid, utan att över huvud taget nämna vad partiet faktiskt bestämt sig för att satsa på. En normalt funtad kritiker, som ändå vill partiet väl, hade tagit de fattade besluten som utgångspunkt, och därefter kritiserat dem. Nu består istället kritiken av att partiledninge sägs avstå från att göra något de faktiskt gjort. Knäppt, och på gränsen till ohederligt, skulle jag säga.
De som nu är upprörda på Bohlin och Modigh fattar pennan och startar en Facebookgrupp som sägs vilja åstadkomma ungefär det som partiledningen bestämt sig för. Men de spelar till synes mot partiledninge, istället för med.
En del skulle dra slutsatsen att Hägglund har en för svar ställning i partiet. Inget tyder egentligen på det när man talar med partigängare. Jag skulle istället säga att kd har problem med att folk inte vet hur de ska uppföra sig för att lyckas med konststycket att kritisera och samtidigt hjälpa partiet på traven.
Anders/
Ska vi inte ta och förbjuda "Den unge Werthers lidanden när vi ändå är i farten, den är ju självmordsromantiserade! Och alla rockband är ju satanister!, och alla som begår våldshandlingar eller knarkar har ju druckit läsk! Allting ska ner, allting ska bort, hej fadderalla!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida