Ytterligare två guldägg i det juridiska gökboet

Vansinnet fortgår i de svenska domstolarna och i vår lagstiftande församling.

Högsta Domstolen har nekat prövningstillstånd för en man som dömts för att ha skakat sin två månader gamla flicka till döds. Därmed har domstolen indirekt fastställt hovrättens påföljd: fem års fängelse.

Samtidigt har en mindre liga som ägnat sig åt odling av cannabis dömts för sin verksamhet. Ledarens påföljd: sju års fängelse.

Man behöver knappast vara drogliberal för att inse hur avskyvärda dessa domar blir vid en jämförelse med varandra. Haschrökning är knappast hälsosamt. Men särskilt farligt är det inte heller. Risken för psykos finns där som ett worst case scenario, men får anses betydligt mindre allvarlig och omfattande än den våldsutövning som rent vetenskapligt går att binda till den fullt lagliga alkoholkonsumtionen.

Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som dött av hasch. Den hjälplösa lilla flicka som blev skakad av sin psykopat till far dog däremot. Jag undrar vad som går igenom hjärnan på ett så litet barn som utsätts för våld. En äldre person kan rent intellektuellt begripa vad han eller hon blir utsatt för - men en bebis...?

Den som hållit i ett så litet barn - i synnerhet om det är ens eget - kan inte ha undgått den där känslan av vaksam försiktighet som fortplantas genom hela kroppen. Man ser noga till att stötta upp barnets huvud, som ju utgör en så stor del av barnets vikt. Man aktar sig noga för att tappa den fortfarande så hjälplösa kroppen. Så fungerar varje normalt funtad människa, varje människa som förtjänar att gå lös på gator och torg.

Den som rent fysiskt kan förmå sig till att skaka sitt eget spädbarn till döds ska inte gå lös. En sådan person har sprängt galenskapens yttersta gräns och diskvalificerat sig från det civiliserade samhället. Mycket riktigt har denne man även hunnit begå flera andra brott. I väntan på att domen skulle vinna laga kraft försattes han nämligen på fri fot. Av den domstol som, i teorin, är en del av vårt rättsvårdande system.

Låt oss nu återvända till cannabisodlarna. Vad var deras brott? Kan vi anta att deras sinnen är jämförbara med spädbarnsmördarens?

De har producerat omkring trettio kilo hasch. Det är onekligen en hel del. Det räcker till många jointar och hade säkert inbringat många sköna slantar på gatan. Att de har brutit mot lagen - bra eller dålig - är ostridigt. Men rent statistiskt kan vi slå fast att det enda sättet att döda någon med trettio kilo hasch är att släppa det i vederbörandes huvud - och vi får anta att detta inte var syftet.

Haschet hade rökts, folk hade blivit lite fnittriga eller tunga i huvudet. Vissa av rökarna hade kanske valt att ta klivet över till någon starkare och farligare drog, och kanske hade detta val fått dödliga konsekvenser. Det kan inte uteslutas. Men kan vi verkligen hävda att detta hade varit haschodlarnas fel? Kan vi ställa oss framför spegeln och med uppriktig min säga att deras brott var lika barbariskt, lika överlagt, lika omänskligt som att hålla ett fullkomligt hjälplöst spädbarn i sina händer och skaka det, se dess huvud kränga fram och tillbaka, tills dess skador är så allvarliga att barnet dör?

Den som kan det borde vinna en Oscar - och möjligen överväga en karriär i någon av de domstolar eller den riksdag som upprätthåller denna perversa ordning. Påståendet i sig är så groteskt att det borde räcka för att rendera upphovsmannen en längre vistelse i madrasserat enkelrum.

Kom sedan ihåg att detta ingalunda är det värsta exemplet. Jag påminner än en gång om kronexemplet; nio års fängelse för smuggling av hasch, tre år för att stampa ihjäl ett dagisbarn.

Vi behöver en helt ny rättsordning.