Sluttankar inför valet

Det känns oerhört märkligt att vi nu är framme vid det dygn då amerikanerna ska välja sin nästa president. Jag började spekulera om kandidater och slutresultat bara månaderna efter det förra valet och den faktiskta valrörelsen har varit rekordlång. De flesta kandidaterna offentliggjorde sina kandidaturer redan under 2006 och de första primärvalsdebatterna hölls redan försommaren 2007.

Men nu är det alltså snart över för denna gång. Tyvärr ser det inte ut som att valresultatet blir väntan värt. John McCain bör inte räknas ut ännu, men det ser onekligen väldigt mörkt ut. USA kan, mitt under finanskris och lågkonjunktur, välja sin mest vänstervridna president någonsin i modern tid. Avdrag och bidrag förklädda till "skattesänkningar", drastiskt ökade statsutgifter, centraliserad sjukvårdsbyråkrati på federal nivå, oklar utrikespolitik och omfattande protektionism står på Barack Obamas agenda.

Om Obama faktiskt gör vad han har sagt sig vilja göra - och givet majoritetsförhållandena i kongressens båda kammare finns det tyvärr inget som hindrar honom - så kommer det att få mycket allvarliga konsekvenser, även för oss i Sverige.

Jag hoppades redan under 2005 på en valrörelse mellan Rudy Giuliani och Hillary Clinton. Av detta blev dock intet. Giuliani visade sig vara en långt svagare kampanjare än förväntat och Obama surfade fram, uppburen av en medievåg som kommunikationsvetare kommer att debattera i decennier. För mig - och många andra - är det uppenbart att de amerikanska medierna skämt ut sig fullständigt. Aldrig har journalistkåren haft så lång tid på sig att granska en kandidat, och aldrig har de uppvisat en så enhällig vägran att göra just det.

Jag får närmast ryska vibbar av de stora medieföretagens agerande. President Obama, talman Pelosi och senatsledare Reid kommer dessutom att vilja återinföra den censurlagstiftning som på klasssisk 1984-språk går under namnet The fairness doctrine (mer om detta här och här.) Syftet är att tysta högerkritikerna i pratradion. Jämför gärna med vissa EU-politikers krav på registrering av bloggare.

Obama har varit så gott som oberörbar under hela denna långa kampanj. Kritik och sunt ifrågasättande har utmålats som vildsint rasism. Medier världen över har förklarat att det enda som kan stoppa Obama är amerikanernas latenta fördomar. Därmed har en röst på McCain gjorts till ett etniskt statement, medan en röst på Obama enbart reflekterar en önskan om "change" och "rättvisa". Ändå är det inte McCain som åtnjuter ett närmast nordkoreanskt väljarstöd i någon särskild grupp.

Denna mycket grova skrämseltaktik utgör valrörelsens verkligt negativa sida.

Detta utgör samtidigt mitt sista hopp inför nattens rösträkning. I det rådande medieklimatet är det inte uteslutet att republikanska sympatisörer undviker att prata med instituten. En liknande trend syntes för fyra år sedan.

Det är viktigt att se hur trycket på McCains supportrar sett ut. Nyligen visade SVT en dokumentär, Från Bill till Barack, om amerikanska väljare från 1992 och var de befann sig 2008. En lärarinna i North Carolina tvingade sina lågstadieelever att prata om valet. Med sin Obama-knapp på tröjan förhörde hon barnen om vem de höll på och varför. Till en elev sa hon att "du som har en pappa i militären; om McCain vinner kommer vi att bli kvar i Irak i hundra år".

Demokraterna vill inte låta skolelever bilda bönegrupper ens på rasterna om de så önskar. Men det är tydligen helt okej att bedriva grovt förenklad partipropaganda på lektionstid.

Så kanske, kanske, kanske kommer vi att få se en backlash av nedtryckta och hittills tysta McCain-väljare i natt. Men förmodligen inte.

Ps. Även i Sverige är trycket starkt. Våra politiker ska helt enkelt stödja Obama. En som reagerar på detta är den moderata riksdagsledamoten Mats G Nilsson. Hans debattartikel på Politikerbloggen är obligatorisk läsning:

"Det kan verka förvånande att svenska högerpolitiker jublar över USA:s främste vänsterpolitiker. [...]

I Folkpartiets tidskrift NU kan man läsa fullt seriösa inlägg som försöker tysta dem som anser att liberal handelspolitik är att föredra framför protektionism. En högt uppsatt centerpartist radar upp argument för McCain men väljer ändå Obama för hans karisma och framtidstro. Politikens innehåll spelar mindre roll.

Kristdemokraternas vurmande är kanske ändå de mest underhållande. Partiledaren uttrycker sin entusiasm för Obama för att han är karismatisk och han gillar budskapet om hopp. Inte ett sakargument för Obama kan anföras... [...]

Jag hoppas nu innerligt att Mona Sahlin inte väljer ”Hopp” som slagord inför 2010 års val och lyckas kombinera detta med personlig karisma. Då finns en stor risk att ett stort antal borgerliga politiker väljer att rösta på henne. Politikens innehåll verkar ju inte spela så stor roll. Bara det finns hopp."

Ja, vad vi har skådat är sakpolitikens död. USA ser ut att, efter två års debatt, välja en person vars faktiska politik vi får veta något om först efter valet. Men han är ju så snygg, och talar så väl. Typ.

Nåväl, det kommande dygnet lär inte erbjuda mycket sömn. Jag har valt bort kvällens valvakor men kommer i ottan att ta mig in till Hilton Hotel för att delta i en valfrukost som den amerikanska ambassaden arrangerar. Nästa gång vi ses vet vi hur det slutade.