It's the (private) economy, stupid!

Såväl Ali Esbati som Aron Etzler kommenterar gårdagens partiledardebatt (som jag inte har sett, bland annat för att jag inte tror att den innehåller något nytt under solen) och stör sig på alliansens påståenden om att höga skatter skadar arbetsmarknaden.

Förvisso är det naturligtvis så att vilken regering som helst kan åstadkomma full sysselsättning i en handvändning. Det är bara att förbjuda jordbruksmaskiner eller anställa samtliga arbetslösa som bananböjare eller russinskrynklare i AMS regi. Men det löser näppeligen fler makroekonomiska problem än det skapar. Annars hade så skett för länge sedan.

I stället för att bolla den gamla frågan om offentlig visavi privat sektor ett varv till kan vi använda oss av några enkla räkneexempel. För enkelheten skull utgår jag från det stockholmska kostandsläget i samtliga exempel:

Exempel 1: Person som får ut 10 000 kronor efter skatt. Denna person tvingas lägga den absoluta lejonparten av sin inkomst på boende, mat, el och telefoni. Det som eventuellt finns kvar efter dessa basala utgifter kommer sannolikt att användas till snabb konsumtion eftersom Person 1 - på goda grunder - inte upplever att det lilla sparandet uppväger förlusten av vad de flesta människor kallar livskvalitet.

Exempel 2: Person som får ut 15 000 kronor efter skatt. I likhet med Person 1 tvingas Person 2 lägga större delen av sina pengar på nödvändigheter. Dock finns utrymme för visst sparande, eller möjligen en höjning av boendestandard eller - om Person 2 sköter sin ekonomi väl - en liten bil.

Exempel 3: Person som får ut 20 000 kronor efter skatt. Här börjar det bli intressant, ty denna person har både en teoretisk och praktisk möjlighet att antingen lägga undan pengar eller ta ett lån som medger en väsentlig höjning av boendestandarden. Även bil och/eller trevliga semestrar befinner sig inom räckhåll.

Dessa tre inkomstlägen innefattar den absoluta majoriteten av Sveriges befolkning. Vad kan vi då säga om beskattningen av dessa personer? Klart är att högre skatter för Person 1 och Person 2 slår mot konsumtionen. Eftersom deras marginaler är små eller obefintliga är det deras mer grundläggande konsumtion som får stryka på foten om deras skatteutgifter ökar. För Person 1 handlar det om smörgåspålägget. För Person 2 handlar det om några biobesök eller en krogrunda.

Det torde därför vara uppenbart att högre skatter för dem slår mot det generella utbud som arbetsgivare utgår ifrån när de antingen ökar eller minskar sin personal. Det som dessa personer kan tänkas få tillbaka från den offentliga sektorn - exempelvis bostadsbidrag - är ju riktat och befinner sig därför bortom deras kontroll.

Person 3 kan givetvis beskattas hårdare om man utgår ifrån de fasta månatliga kostnaderna. Men priset blir då att färre människor får möjlighet att resursallokera till förmån för bättre boende eller roligare fritid. De slantar som Person 3 betalar till 2 och 1 allokeras dessutom inte av dem utan av politiker som sällan eller aldrig tar hänsyn till individuella önskemål.

Dessutom innebär högre skatter för Person 3 att hans/hennes möjlighet att på egen hand samla i ladorna - och därmed bli mindre känslig för konjunkturer och politiska beslut - minskar. Rent kvantitativt innebär det att medborgarnas beroende av politikerna ökar - för samtliga grupper utom en handfull ekonomiskt oberoende.

Nu till tiotusenkronorsfrågan: vilken eller vilka av dessa personer vill vänsterblocket höja skatten för? Svaret är inte 3, eller ens 3 och 2 - utan samtliga.

Alltså; de två personer vars disponibla inkomst i stort sett täcker baskonsumtionen ska beskattas hårdare. Den enda person som har råd med någon form av oberoende ska fråntas detta. Så ser vänsterns människofientliga, centralistiska, teknokratiska och arroganta politik ut.

Jag har mina invändningar mot alliansen, men den har i varje fall haft vett att sänka skatten för samtliga dessa personer - vilka alla befinner sig under brytpunkten för statlig inkomstskatt och knappast kan kallas för höginkomsttagare. Då har ändå regeringens skattesänkningar - tyvärr, enligt mig - hållit sig inom tillväxtens ram, vilket alltså inneburit att även den offentliga budgeten kunnat öka.

Ändå är inte vänstern nöjd med skatteuttaget. Det måste betraktas som en verkligt extrem hållning.