Bloggträff med partisekreterarna

Att återvända till folkpartiets klubbrum i riksdagen var inget jag hade räknat med att göra inom överskådlig tid. Likväl var det just det jag gjorde när alliansens fyra partisekreterare bjöd in till bloggträff för att dryfta slutsatserna från mötena i Varberg.

Att herrar Schlingmann, Flanking, Ullenhag och Sjögren låtit sig bländas av Barack Obamas kampanj - i synnerhet den delen som pågår på Internet - var tydligt. Vissa av deras slutsatser var dessutom riktigt vettiga. Möjligheten att engagera sig för alliansen utan att binda sig till något av de partier som utgör den har efterlysts länge, och via nätet ska nu detta bli enklare.

Jag påpekade dock att den amerikanska gräsrotspolitiken inte huvudsakligen bygger på relationer mellan väljare och organisationer utan snarare mellan väljare och individuella politiker. Det förutsätter att enskilda politiker kan agera självständigt och att detta agerande respekteras av deras partier. Den situationen befinner sig långt från den svenska verkligheten, vilket inte minst det gångna halvåret visat.

Annars kom en mycket intressant synpunkt upp från partisekreterarna, nämligen att det nu är läge för alliansen att börja diskutera rättvisebegreppet. Det tror jag är en av nycklarna till ett eventuellt återval för alliansens del. Vänsterblocket har i två år plockat moralpoäng på att enbart fokusera på den lilla minoritet som inte arbetar. Men vi som både sliter med vardagspusslet och betalar skatt måste också bli sedda, och vår definition av rättvisa skiljer sig möjligen från den som de mer permanent bidragsberoende har.

Detta ligger för övrigt helt i linje med det mål som alliansen satte upp inför valet 2006; att bli det naturliga alternativet för den majoritet som arbetar och försörjer sig. Den allt mer ljumma retoriken har låtit vänstern komma undan med att definiera jobb- och skattepolitiken som en stor present till vissa smala men starka särintressen.

Den mer känsliga frågan om hur de mindre partierna ska överleva i moderaternas skugga lyftes av Mark Klamberg. Den fick partisekreterarna att skruva ordentligt på sig. Det gör de inte utan fog. Det finns nämligen två grundläggande naturlagar i svensk politik:

1. Ingen tjänar på att samarbeta med socialdemokraterna

2. Ingen tjänar på att samarbeta med moderaterna

På sikt måste dessa knutar lösas upp, helst genom någon form av valtekniskt samgående. I längden kommer det inte att vara hållbart med koalitioner, även om alliansen visat sig vara förvånansvärt seglivad. Möjligen kan den fördjupade blockpolitiken bidra ytterligare till trängseln i mitten genom att skicka ut exempelvis vänsterpartiet och kristdemokraterna ur riksdagen, men det kommer i så fall att tvinga fram nya frågor som motverkar samförståndet.

Det är där alliansen måste vara redo med nya konfliktytor. Trygghet på gator och torg är utan tvivel en av de mest givna stridslinjerna, och en som kan lyfta alliansens siffror rejält. I rättspolitiken är svenskarna stabilt borgerliga.

Kampanjer på Internet i all ära. Till sist är det nog sakfrågorna och känslan för vad som rör sig i folkdjupet som avgör vem som vinner nästa val.