Konstigt strategi från Erik

Erik Svansbo, liberal folkpartist och bloggare, anser att jag och Johan Norberg går för långt i vår kritik av alliansregeringen:

"Kritiken mot regeringen är stenhård, och attityden närmast hånfull. Man pratar om hur man kommer ligga på soffan 2010 eller i Norbergs fall till och med rösta på vänstern. Jag håller helt med Johan och Johan om att regeringen retoriskt är helt ute och cyklar. Deras smörande för vänstern är pinsamt. De kunde göra mer reformer och stå för att de är borgerliga. Men det är ett faktum att regeringen vi har är reforminriktad. Man har genomfört stora reformer och aviserat fortsättningar.

[...] Jag riktar stenhård kritik mot regeringen, och driver på för liberala reformer internt i Folkpartiet. Men jag är samtidigt glasklar med att jag kommer rösta på alliansen 2010."

Det där sista begriper jag inte, men så är jag inte heller kvar i partipolitiken (och Norberg har aldrig varit där). Om man lovar att komma in i fållan när det vankas valrörelse är ju all kritik under resten av mandatperioden tandlös. Förhandling bygger på att man inte helt kan förutse motpartens smärtgräns, men Svansbo avslöjar med sitt uttalande exakt var hans gräns går.

Jag är inte lojal mot någon annan än mig själv. Det är en lyx som jag njutit av sedan hösten 2006 när jag lämnade det folkparti som i sina eftervalsanalyser fundera på hur väljare skulle kunna vinnas från...centerpartiet och moderaterna. Det ger mig ett svängrum som jag avser att använda. Jag röstar inte borgerligt för att rösta borgerligt. Jag röstar borgerligt om jag tror att en borgerlig regering är väsentligt bättre än en sosseledd sådan.

Är då alliansen bättre än vänsterblocket? Ja, självfallet. Men trenden går åt fel håll. Massavlyssning och högtidliga löften om att kasta in mer ved på den statliga välfärdsbrasan är inte min melodi. Vad gäller de verkliga ekonomiska skillnaderna så gör nu alla partier utom vänsterpartiet i stort sett samma analys. Detta är något jag vet eftersom jag känner mängder av politiker och därför inte är hänvisad till deras soundbites i nyhetssändningarna.

Jag tror alltså inte på någon verkligt omfattande skillnad mellan blocken. Hade jag gjort det hade jag möjligen svalt de avgrundsdjupa förolämpningarna vars innebörd är att jag ändå inte har något annat att rösta på och att regeringen därför kan ge blanka fan i de väljare som inget annat begär än att få bli lämnade i fred från skatter och regler, att slippa statliga genuspedagoger i våra barnkammare, att få ta en drink i en park och en cigg på krogen utan att jämnas med marken av folkhälsofascister samt kräver någon rudimentär form av privatliv.

Jag behöver inte allt på en gång, eller ens allt någonsin. Men jag behöver någon form av viljeriktning om jag ska bry mig. Annars kan jag lika gärna sköta mitt jobb (något fler politiker borde pröva på) och leva mitt liv så gott jag kan, oavsett vilken partifärg de skattekrävande, statsexpanderande, förmyndande, könskvoterande, brottslingdaltande beslutsfattarna anser sig ha.

Samtidigt vill jag inskärpa att inget är skrivet i sten. Om regeringen skärper sig så kanske jag röstar på den igen. Men som det ser ut just nu så är jag måttligt motiverad att göra det.