Mer om Palin

Det tog ett dygn, men nu börjar jag känna mig redo att skriva lite mer utförligt om John McCains val av Sarah Palin.

Min spontana reaktion var, liksom min genomtänkta dito är nu, att McCain gjort ett genidrag. Palin är rejält konservativ, även med amerikanska mått mätt. McCains relation till de högerkristna grupperna har alltid varit skakig, men nu behöver han dem - och de behöver honom. Palin är en bro mellan dem - och till skillnad från en annan berömd bro från Alaska så kan den här leda någonstans. Exempelvis är den McCain-kritiske Rush Limbaugh väldigt nöjd med valet.

Därtill är det uppenbart att demokraterna inte vet hur de ska hantera henne. Hillary Clinton gjorde det rätta: gratulerade, medgav att valet var historiskt viktigt - och övergick därefter till att prata om Palins politik. Men så är hon också en sällsynt smart politiker. Andra demokrater gjorde sämre ifrån sig: de påpekade hånfullt att hon tills relativt nyligen var borgmästare i en stad med färre än nio tusen invånare.

Republikanerna spinner nu detta till att demokraterna ser ner på småstäder och småstadsfolk - vilket till viss del är sant. Därmed har de gått rakt i republikanernas fälla. Barack Obamas prat om dumma vita knegare som sätter sin tilltro till skjutvapen och religion kommer att komma upp igen. Sarah Palin är allt det där som Obama tycks se ner på: hon är en traditionalistisk arbetarkvinna från ett litet samhälle i det amerikanska samhällets geografiska utkant. Dessutom är hon djupt troende och stolt vapenägare. Obama kan inte angripa henne utan att hans bevingade ord från primärvalet gör sig påminda.

Även ekonomiskt konservativa har goda skäl att jubla. Palin har gjort upp med Alaskas gubbvälde och letat med lupp efter onödiga offentliga utgifter. Hon har fräst av resursstarka särintressen som nosat runt efter politiska tjänster och fördelar. Hon har visat självständighet, integritet och principfasthet. Med andra ord är hon inte alls olik McCain, trots att hon på vissa punkter balanserar honom.

Vad gäller demokraternas attacker på hennes bristande erfarenhet så tror jag att det är en dålig taktik. Ingen tror att McCain behöver henne för att regera. Han behöver henne för att vinna. Det är en helt annan funktion än den som Joe Biden har för Obama. Likväl är hon klart mer kvalificerad än Obama och söker dessutom ett annat jobb. Genom att angripa henne för detta så öppnar demokraterna för en fördjupad diskussion om erfarenhet och kompetens - och det kan knappast ligga i Obamas intresse.

För övrigt är jämförelsen mellan Obamas och Palins erfarenhet djupt felaktig. Obama har varit delstatssenator och senator. Han har ägnat sina år i politiken åt att slentrianrösta med sin partiledning och fundera över hur han ska ta sig till nästa politiska nivå. Hon har däremot varit både borgmästare och guvernör och vet därmed hur det är att ha det yttersta ansvaret. Om någon av dem ska betraktas som för nybakad så är det knappast hon.

Ur mediesynvinkel är hon nästan löjligt perfekt. De fem ungarna, hennes smak för jakt och fiske, hennes lantistuffa men samtidigt jämställda make, hennes son som - den elfte september av alla dagar - ska resa till Irak. Det är så bra att man nästan frestas tro att hon och hennes familj avlats fram just för den här valrörelsen. Hon är en traditionell amerikansk kvinna och samtidigt mer karlakarl än de båda demokraterna tillsammans.

Så denna jägare borde vara perfekt anpassad för att fälla Obambi. Eller?

Även om demokraterna inte kan överutnyttja hennes begränsade CV så är det ändå inte helt oproblematiskt. McCain är trots allt sjuttiotvå år gammal. Han kan falla död ner i morgon. Därför måste republikanerna jobba väldigt hårt med att bygga upp bilden av henne som redo att axla den yttersta manteln. Där är hennes ålder och hennes korta politiska bana naturligtvis inte okomplicerad. Dessutom kommer hon, i likhet med Biden, från en blygsamt befolkad delstat som inte på något vis ligger i vågskålen. Hon kan inte leverera någon av nyckelstaterna.

Återstår därmed att föra en verkligt nationell kampanj. Det som måste kommuniceras är, tror jag, att "change" är vad man gör, inte hur länge man har gjort det. Veteranen McCain är en större förändrare än unge Obama. Där McCain har ett dokumenterat mönster av resultatinriktat brobygge har Obama alltid gått i sitt partis ledband och utan att åstadkomma några politiska avtryck. När Obama nu inrett sin kampanj med Washington-möbeln Biden blir hans förändringsbudskap ännu mer svårsålt.

Jag tror att John McCain skulle tjäna på att redan nu lova att han inte ställer upp om fyra år. Genom att avsäga sig rätten att omkandidera kan han lova att bli en verklig dammsugare bland alla intressegrupper och gentemot den av demokraterna styrda kongressen. Hillary ställer säkerligen upp igen om Obama förlorar. Men vid det laget är Palin mogen att bli sitt partis kandidat. Sedan kan hon snuva Hillary på jobbet som USA:s första kvinnliga president.

Republikanerna lär inte vinna tillbaka kongressen under överskådlig tid, men de har ett gyllene läge att bygga en lång era i Vita huset. Partiet som inte kan förlora har nämligen nominerat en kandidat som kan. Samtidigt har partiet som inte kan vinna nominerat en kandidat som kan.