Halvtid i matchen

Halvtid i mandatperioden och därmed dags för en längre utvärdering av regeringens insatser. Expressen tar den lätta vägen och samlar en panel av sakkunniga för att lista vilka statsråd som ska bytas ut. Jag har skrivit det förr och skriver det igen; en ny ommöblering i regeringen - som om vi inte haft nog av sådana - löser ingenting. Det skulle tvärtom försämra regeringens utsikter.

Nog om detta. Jag noterar avslutningsvis att Per Gudmundson, som enda panelist, konstaterar denna självklarhet. Alltid något.

Betydligt intressantare var KG Bergströms analys i SVT:s morgonnyheter. Han konstaterar att reformtakten varit tämligen hög och nämner jobbpolitiken, avskaffad förmögenshetsbeskattning, sänkt inkomstskatt för låg- och medelinkomsttagare, privatiseringarna och annat som faktiskt skötts helt okej eller till och med bra. Därefter landar har i slutsatsen att problemet är regeringens kommunikation, där han lägger den huvudsakliga skulden på den moderata trion Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och - på förekommen anledning - Sten Tolgfors.

Jag tycker att Bergström både har rätt och fel. Visst har reformtakten varit skaplig. Men enbart - och denna distinktion är viktig - på makronivå. Alla de små men symboliskt viktiga frihetsreformerna som hade signalerat nytänk och självförtroende har uteblivit. Varför lever exempelvis filmcensuren kvar sedan även dess högsta chef funnit verksamheten så onödig att hon avgått? Spelmonopolet, denna planekonomiska bastion av svågerpolitik som berikat den så kallade arbetarrörelsen i decennier, inte bara lever. Den försvaras med emfas av finansminister Borg.

Därtill kommer naturligtvis det mer uppenbara problemet med FRA-hanteringen. Den tekniska generationen är, som Oscar Swartz påpekar i Liberal Debatt, frihetlig. I ett slag alienerade den föregivet borgerliga regeringen en hel frihetstörstande generation av smarta och kommunikativa idealister.

När det gäller allmänintrycket är jag kluven. Jag har både varit hård i min kritik och tydlig med att alliansen är bättre än den rödgröna PK-svans som viftar osäkert bakom Mona Sahlins ännu mer osäkra ledarskap. FRA-frågan blev dock droppen som fick min ideologiska bägare att rinna över. Jag upplever inte längre att den faktiska skillnaden mellan blocken är tillräckligt stor för att motivera något engagemang från min sida.

Men på ett mer övergripande plan ligger problemet, liksom det gjort hela tiden, hos De Nya Moderaterna. När jag talade på 2006 års upplaga av Frihetsfrontens sommarläger varnade jag för trianguleringens långsiktiga effekter. Triangulering syftar till att döda obekväma konflikter. Men politikens drivs av konflikter. I samma stund som man dödar en konflikt skapar man en ny, och man vet inte på förhand vilken det blir.

Med facit i hand kan jag kosta på mig att säga Check - with a vengeance. Om framtidens frihetsdebatt flyttar från ekonomins till den personliga integritetens domäner så är det borgerliga blocket kört för lång tid framöver.

Vad hade regeringen kunnat göra annorlunda? Svaret är: ingenting. Felet begicks, vilket flera av oss påpekade redan då, redan i mitten av den förra mandatperioden. Alliansens historiska misstag var att försöka presentera den egna politiken som en bättre väg till de mål som satts upp av Göran Perssons och Vanja Lundby Wedins socialdemokrati.

På dessa grunder utvärderas nu regeringen av svenska folket, och det som syns är inte förändring utan försämring. Den som argumenterar för en friare arbetsmarknad kan sänka a-kassan för att på så vis bereda väg för något annat och bättre. Men den som retoriskt sitter fast i status quo, som exempelvis Sven Otto Littorin, kan inte göra det och ändå överleva politiskt.

Alltså: regeringen försöker använda ett socialdemokratiskt mandat, vilket var vad man sökte och fick i valet, för att bedriva borgerlig politik. Resultatet? Regeringen har legat under i opinionen i snart två år - och då har vi ändå haft högkonjunktur och vikande arbetslöshet.

Från väljarnas horisont ser det ut om om Reinfeldt och Sahlin vill föra Sverige till samma slutdestination, men att Sahlin erbjuder bättre färdkost under resans gång. Genom att inte definiera några idelogiska mål avstår alliansen från sina komparativa fördelar. De beter sig som politiska mekaniker som ska byta förgasare i en socialdemokratisk motor, inte som ett verkligt alternativ. Och vem är nöjd medan bilen är på lagning?

Hade regeringen bjudit upp till ideologisk dans så hade bilden varit annorlunda. Då hade väljarna kunnat ta ställning mellan två skilda modeller. Men så har inte skett. De tyngsta politiska konflikterna har gömts undan. Moderaterna har strypt det reformvilliga näringsdepartementet med Borgs hästsvans. Den svenska modellen har lämnats intakt, fast med något lägre arbetslöshetsersättning.

Den förda politiken är i väljarnas ögon en blandning av det sämsta från vänstern och det sämsta från högern; svag personlig frihet och svag offentlig trygghet. Det är inte lätt att driva den kombinationen över mållinjen, och den som vill försöka bör beväpna sig med något vassare än de indolenta söndagsskolegossar som befolkar allianspartiernas pressavdelningar.