Halvtid i matchen, del II

I den förra bloggposten skrev jag om hur bristen på ideologisk inramning, och hur tendensen att utgå från socialdemokraternas inramning, är alliansens huvudsakliga problem. Alliansen har gått till val på en i grunden socialdemokratisk politik. Därför förväntar sig väljarna socialdemokratisk politik. Därför sjunker väljarstödet när vissa delar av politiken inte är socialdemokratisk, exempelvis när a-kassan blir dyrare.

Parallellt med detta pågår en intressant metadebatt som, menar jag, berör exakt samma problematik, men med helt andra ord.

Det började med att Barometerns Per Dahl avfärdade arbetslinjen som verklighetsfrämmande:

"En slutsats är för mig ofrånkomlig. Den här ”arbetslinjen” alla tjatar om är nonsens. Om vi offentligt och ihållande kräver alla ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden, barn, föräldrar och annat i det privata livet får vi ta följden: en stadig följd av människor som sliter ut sig så mycket fysiskt och psykiskt att de tillslut blir utbrända. Det är fantastiskt för stat och kommun när alla jobbar som besatta för då strömmar skatten in och bidragen minskar. Men vi lever faktiskt inte för att glädja stat och kommun, utan för våra anhöriga, våra vänner och kanske i någon mån oss själva."

Det är en intressant synpunkt just eftersom den inte kommer från någon vänsterdebattör. Mycket riktigt får Dahl medhåll från svenskans PJ Anders Linder:

"Arbete och plikt kan ge mening åt tillvaron, men tillvaron kan få mening på fler sätt än arbete och plikt. Det behövs tid inte bara till ärenden åt släktingar utan även till middag med vännerna, Mad Men på dvd eller en stund vid pianot."

De här tankegångarna skulle kunnat komma från det socialdemokratiska kvinnoförbundet, miljöpartiet eller vänsterpartiet om det inte vore för en detalj: Varken Dahl eller PJ anser att räkningen för någon arbetstidsförkortning bör skickas vidare till någon annan.

Jag tycker att begreppet "arbetslinje" är olyckligt. Det är inte arbetet som sådant som är ideologiskt önskvärt, utan den egna försörjningen. Eller rättare; det borde inte vara arbetet som är ideologiskt önskvärt. Men här har regeringen - än en gång - valt en socialdemokratisk ingång om än med en borgerlig twist.

När exempelvis ett avskaffande av värnskatten har varit på tapeten så har förespråkarna försökt sälja det som ett sätt att stimulera till mer arbete och därmed gynna ekonomin. På detta har Anders Borg svarat att det inte leder till mer arbete utan till mindre. Hans grafer säger honom att folk i det inkomstspannet hellre lever på samma nivå och jobbar mindre än jobbar mer och tjänar ännu mer. Marginalnyttan är för låg, för att tala Borg-språk.

Hans grafer har säkert helt rätt. Det brukar de ha. Men enbart grafer räcker inte som ekonomiskt ramverk. Säg mig, vad är det för fel på ambitionen att jobba mindre - om man kan göra det utan att belasta någon annan? Ur Borgs kamrerperspektiv är svaret enkelt: den som jobbar mindre bidrar också mindre till hans statskassa.

Detta är även det socialdemokratiska perspektivet; tanken att vi arbetar för att hålla staten och kommunerna på fötter. Men så är det inte för vanligt folk, och så borde det inte heller vara för en borgerlig regering. Det offentliga samhället finns till för vår skull. Inte tvärtom. Detta faktum är lika osynligt i Borgs resonemang som någonsin i Bosse Ringholms. Dessa båda herrar må ha lite olika frisyrer, men de är helt ense om att statens budget är egenvärdet. Inte de individer som bidrar till den.

Ännu ett exempel på hur socialdemokratiska attityder utgör alliansens grund, oavsett några eventuella decimaler i inkomstskattesatserna. Om den socialdemokratiska arbetslinjen stod mot en borgerlig försörjningslinje så hade det funnits en verkligt ideologisk konflikt. Nu finns bara en förlamande enighet om att stacken är oändligt mycket mer värd än de myllrande och ack så opersonliga myrorna.