Byt skiva, regeringen

Med anledning av gårdagens moderatupprop har partiledningen skickat en internt mail för att näpsa kritikerna. Samtidigt utmålar försvarsministern kritikerna - igen - som okunniga figurer som missförstått alltihop. Det brukar sägas att den som försöker samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat är galen. Något ligger det väl i detta. Hittills har ju strategin varit föga framgångsrik.

Problemet för moderaterna och resten av regeringen är ju att de i flera månader inta haft något annat än hårklyverier att försvara sig med. Läs bara vad försvarsdepartementets Sofia Krigsman (underbart namn för en sådan befattning) säger till Expressen:

"Sofia Krigsman, sakkunnig på försvarsdepartementet, är en av dem som ligger bakom texten i ”Noterat”-mejlet. Hon går med att all information kommer att gå till samverkanspunkterna - men menar att detta inte är samma sak som att FRA får en kopia av alla mejl. – Man kan likna det vid trafikkontroll vid en motorväg. Det är endast bilister som kan utgöra fara för andras säkerhet som kontrolleras, övriga bilister kan åka vidare"

Hela debatten går alltså ut på att regeringen och dess kritiker inte riktigt är överens om vad massavlyssning innebär. Regeringens modell innebär i stort sett att jag får gömma buggar hos min granne om jag bara lyssnar när jag verkligen tycker att det är intressant, typ när han grälar med sin flickvän. Kritikerna menar istället att det är buggen i sig som är integritetsvidrig.

Istället för att medge denna diskrepans försöker alltså regeringen - sedan två månader tillbaka - hävda att kritikernas definition inte existerar. Hade de gått med på en debatt om de olika definitionerna så hade de förmodligen klarat sig bättre. Men bunkermentaliteten är så stark, och utrymmet för seriös intern kritik så obefintligt, att det inverkar menligt på regeringsdugligheten.

Enkelt uttryckt: en regering som inte klarar av att debattera klarar sannolikt inte heller av att regera. Där har vi hamnat nu, och det tydligaste tecknet på detta är att allting som regeringen gör - till och med folkpartiets inte helt förankrade utspel om några extra miljarder till forskning - helt enkelt kommer bort. Alliansens kommunikativa infrastruktur är helt förlamad - och utan den fungerar inte regerandet.

Samtliga journalister, kommunikationsexperter och omvärldsanalytiker jag känner till (med undantag för den osannolikt oefterhärmeliga Marcus Svensson) anser att regeringen befinner sig i en akut kris. Ändå tror sig både statsråd och tjänstemän kunna promenera mellan regndropparna. Aldrig under mina år inom politik och media har jag sett något liknande.