Till ett antal riksdagsledamöter - ni vet vilka ni är

En av många metoder som används mot något sånär självgående riksdagsledamöter är hotet om att deras partiledare avgår om de fäller en eller annan proposition från regeringskansliet. För en utomstående kan det tyckas vara en bagatell. Men alla som lever i den politiska verkligheten vet att det inte är det. När det egna partiet sitter i regeringsställning blir detta hot än mer skrämmande.

Svenska partiledare säger sällan rakt ut att "jag avgår om ni inte röstar som jag vill". Den sortens klarspråk är sällan speciellt effektivt. Istället uttrycker de sig på ett sätt som låter förstå att de själva inte har något ansvar för hanteringen.

Exempel: när majoriteten av folkpartiets riksdagsledamöter 2004 var motståndare till det idiotiska kravet om övergångsregler för nya EU-länders medborgare lät Lars Leijonborg meddela att "om partigruppen går emot mig så blir min ställning ohållbar". (Citerat fritt ur minnet, men detta var innebörden)

Enligt uppgift har Fredrik Reinfeldt kört med samma snack för att trycka ned FRA-kritiska moderater i stolen. De ska veta att hela den borgerliga regeringsmakten, alla viktiga reformer, allt som alliansen byggt upp, hotas av ett nej till en lag som de flesta väljare ändå inte funderar över och som "ingen med rent mjöl i påsen har anledning att frukta".

När argumenten läggs fram på det viset är det rätt få riksdagsledamöter som orkar stå emot. Även de som inte fruktar en tillvaro utanför Helgeandsholmen har saker de vill få igenom. Någon viktig fråga som de vet hänger på att alliansen sitter kvar utan nyval genom hela perioden. Det är väldigt lätt att ge upp och rösta med majoriteten (eller låta sig bli utkvittade och sticka på tjänsteresa till någon avlägsen del av landet.)

Men hotet bygger på att partiledaren/ministern sätter lite action bakom snacket. Frågan är då: avgår Fredrik Reinfeldt om FRA-voteringen går honom emot? Min prognos är ett solklart Nej.

Om alliansen, som för närvarande inte direkt rosar marknaden, skulle dra på sig en regeringskris för denna fråga (som, vilket redan påpekats, väljarna inte funderar speciellt mycket över) så skulle den inte kunna komma tillbaka på decennier. Alla skulle minnas en ung statsminister som inte var uppgiften vuxen och som inte förmådda klara sig mer än halvvägs genom mandatperioden.

Det finns inte på världskartan att Reinfeldt frivilligt skulle inta den platsen i historieböckerna. Detsamma gäller de andra alliansledarna. De kan naturligtvis göra livet lite surare för de där ledamöterna som sänkte proppen, men det är allt. Ni borgerliga ledamöter som nu svettas över omröstningen den sjuttonde juni har helt enkelt inte makt att sänka regeringen, ens om ni skulle vilja.

Däremot har ni makt att visa att Sveriges Riksdag inte är ett viljelöst rundningsmärke för regeringen. Ni har makt att visa era kärnväljare att ni orkade ta fajten med alla dess konsekvenser. Ni har makt att visa att ni är värda vår respekt och - om drygt två år - våra röster. Ni har makt att agera som grundlagen stipulerar att lagstiftare ska agera, helt enkelt.

Jag är inte överförtjust i FRA-proppen. Jag skulle rösta nej om jag satt i riksdagen. Men det
viktigaste för mig är inte lagen utan den mer övergripande demokratifrågan. Att vi har en riksdag som gör sitt jobb, att inte vår egen grundlag sätts ur spel. Detta är avgörande frågor som berör det verkliga fundamentet i den parlamentariska demokratin - den som jag och ni faktiskt anser det mödan värt att försvara mot såväl inre som yttre hot.

Jag vet att många av er, inte minst ni ur min generation, känner så här. Vi har diskuterat de här frågorna på krogen, på ungdomskongresserna, på fester hemma hos varandra. Jag vet vad ni tycker. Kom igen nu och visa att ni fortfarande har lite gnista kvar. Ni kan skriva historia och göra ett verkligt avtryck.

Det var ju det ni ville göra, eller hur?