Miljönojan banar väg för en ny sovjetunion

Anders Wijkman, kristdemokratisk EU-parlamentariker som i mitten av åttiotalet hoppades få efterträda Ulf Adelhson som moderatledare, blev för ett antal år sedan miljöfrälst. Från att ha varit en av borgerlighetens mest entusiastiska klimatnissar har han nu tagit kliver över till samma sorts vanvettiga ekofascism som driver de mest extra rörelserna.

Svenskans ledarblogg rapporterar om Wijkmans senaste och hittills galnaste idé:

"Därför föreslås bland annat att man utreder ett system för individuella utsläppsrätter. Det innebär att varje individ får rätt att genom sin konsumtion orsaka en viss mängd utsläpp, till exempel på transportområdet. Utnyttjas inte allt kan delar av utsläppsrätten säljas till andra. Det förutsätter ökad kunskap om olika produkters klimatpåverkan och att ett IT-system byggs upp för att mäta konsumtionens effekter. Enligt Wijkman så skulle varje person kunna få ett slags kreditkort där inköp registreras utifrån deras klimatpåverkan."

I klartext: statens byråkrater ska övervaka alla våra köp och därmed alla människors privata ekonomier. Jag har aldrig hört ens Lars Ohly uttrycka sig så tydligt.

Det här är för övrigt ytterligare ett exempel på varför det är så viktigt att hitta fyra borgerliga riksdagsledamöter som vågar trotsa sina partichefer i frågan om den nya FRA-lagen. Just den här sortens förslag visar vilket sorts samhälle vissa politiker - inom båda blocken - vill bygga upp. Den dagen någon av dem lyckas kan det vara en fördel om vi inte redan serverat dem våra privata angelägenheter på silverfat.

Dessutom finns det som bekant rätt många exempel på hur demokratiskt valda statsledare begått grova övertramp. Ord som Watergate och IB-affären borde tala sitt tydliga språk.

För övrigt borde alla journalister som i dag konsekvent undviker att skriva om frågan fundera över just dessa båda historier. Hade Washington Post-journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein kunnat finna sanningen bakom det famösa inbrottet om de arbetat med statligt övervakade datorer, snarare än med skrivmaskiner? Kanske, men uppenbart är att de amerikanska politikerna hade kunnat dra nytta av den här sortens teknik om den hade funnits tillgänglig.

Ändå tycks Woodwards och Bernsteins kollegor på de svenska redaktionerna vara helt ointresserade.