Folkpartiet: we did it!

Ska man skratta eller gråta?

För ungefär en och en halv timme sedan var jag ute och promenerade med en politiker som i likhet med undertecknad inte är överdrivet förtjust i Lex Orwell. Politikern konstaterade följande: centerpartiet har fått väldigt bra media på detta. Det kommer att reta gallfeber på de övriga allianspartierna. Snart kommer de att hänga i varandras strupar för att visa att deras insatser för att förbättra lagen var betydligt viktigare än centerns.

När jag så återvänder till kontoret möts jag av Erik Ullenhags nyhetsbrev. I det kan man bland annat läsa följande:

"I folkpartiets riksdagsgrupp var många tveksamma och därför samlade vi ihop alla de förslag som fanns för att stärka integritetetsskyddet. Vi kom fram till
att det behövdes göras ett antal förändringar för att öka kontrollen och
ytterligare skydda den personliga integriteten. Vårt förslag till de andra allianspartierna blev att FRA-förslaget skulle återremitteras till utskottet och att riksdagen bland annat skulle fatta beslut om att en ny myndighet utformad som en domstolsliknande nämnd inrättas som prövar
tillståndsgivningen,

att regeringen ska ha skyldighet att ta integritetshänsyn vid fattande av
inriktningsbeslut och

att den domstolsliknande nämnden ska fatta beslut om huruvida "synnerliga
omständigheter" föreligger för sökning på person.

Dessutom föreslog vi att riksdagen ska fatta ett formellt beslut om de
förbättringar av skyddet för integriteten som återfinns i försvarsutskottets
utlåtande.

Vi blev sent i går eniga inom allianspartierna om att återremiss till
försvarsutskottet kommer att ske i dag och att utskottet ska återkomma med ett
förslag till riksdags-beslut där våra förslag till förstärkningar av
integriteten återfinns."

Vad partisekreteraren säger är alltså att centern inte hade någon roll i kompromissen, annat än att de antog den. Beroende på vem som har rätt säger det naturligtvis en hel del om centerns eller folkpartiets respektive grad av heder och ärlighet.

Men oavsett vem som snackar skit så känns det alltmer som att alliansen är ett fiasko. I ren maktpolitik tangerar de sossarna. De klarar inte av att hålla ingångna överenskommelser. Diplomatin har skapat ideologiska tomrum som snabbt fyllts med en cocktail av mygel och idioti. De faktiska frihetsreformerna har uteblivit, vilket bland annat märks i form av ett utbrett missnöje inom näringslivet. Oavsett var Lex Orwell började så är det ingen tvekan om att det är dessa, förment frihetliga, partier som baxat den i mål - samtidigt som de knäckt nacken på de få partikamrater som vågade anföra några som helst principer.

Sveriges borgerliga block har, i ett klumpigt försök att stävja faktisk terror, förvandlat den svenska liberalismen till ett rykande Ground Zero. Väljarbasen har hånats, bespottats och kastats ut i kylan. Samtidigt har de misslyckats kapitalt med att smickra in sig hos de väljargrupper och organisationer som de hoppades vinna över.

Det här gänget förtjänar inte att omväljas. Trots att de tävlar mot en virrig och orealistisk grönröd trio utan markkontakt så lyckas de konsekvent med att framstå som den minst begåvade halvan på den politiska skalan. Det är en prestation i sig.