Ett av skälen till att jag lämnade partislaveriet

Jag har tidigare beskrivit hur folkpartiets ledning behandlade de partimedlemmar som bestämt motsatte sig övergångsregler för de nya EU-ländernas invånare. Övergångsreglerna föddes inom den lilla klick som sysslade med taktiken inför 2004 års val till EU-parlamentet. Partifolket ville inte ha några övergångsregler, men ledningen hade redan surrat sig vid masten och resten är historia.

På ett möte med folkpartiets Stockholmsstyrelse, där jag ingick, medgav Jan Björklund att hanteringen varit "oskicklig", och på den punkten var nog de flesta helt överens.

Därför är det lite förvånande att partiet ingenting tycks ha lärt av sina misstag. I folkpartisten Mark Klambergs blogg läser jag att partiet hållit ett så kallat integritetssamråd, men att detta inte haft något mandat att diskutera FRA eftersom den frågan "avgjorts i riksdagsgruppen". Ännu ett meningslöst rådslag kan därmed arkiveras i politikens floskel-arkiv.

Ett av skälen till att jag engagerar mig så djupt i det här är att det är just den här typen av skendemokratiska övningar som måste avslöjas. I teorin har vi en riksdag med 349 ledamöter som känner ett individuellt ansvar gentemot sina väljare. I realiteten har vi ett drygt dussin partisekreterare, gruppledare och utskottsbossar som ser till att regeringen får det erforderliga stöd som krävs av de hundratals ledamöter som utgör den politiska myrstackens drönare.

Därför kommer svenska regeringar alltid att löpa amok så länge valsystemet ser ut som det gör. Det finns ingen kontrollmakt. Partiernas informella strukturer har i allt väsentligt ersatt den svenska grundlagen.