Don Giovanni

Det där med att följa sitt samvete är knepigt. Inte minst i politiken. De senaste veckornas turer har varit historiska så tillvida att enskilda riksdagsledamöter fått försvara enskilda ställningstaganden, något som är mycket ovanligt i den svenska partidemokratin.

Så här under ledigheten har jag funderat en del på det där - och kom av någon anledning att tänka på en av mina all time favoritoperor, Don Giovanni av W.A Mozart. Rollen som den skräckinjagande kommendanten är på ett sätt en av de tristaste rollen man kan få i operavärlden. Han är med precis i början, när han mördas av titelfiguren efter att den senare förfört hans dotter. Därefter följer ungefär tre timmars handling innan han återkommer från dödsriket för att ställa den skurkaktige Giovanni till svars för hans många snedsteg.

Å andra sidan är hans bidrag till musiken ofattbart mäktigt. Inte minst finalen är både blodisande och underbar på samma gång. Jag får ståpäls varje gång jag hör den.

Vad som händer är detta. Kvällen före har Giovanni, tillsammans med sin betjänt Leporello, varit ute och festat. I ett anfall av övermod och fylla vänder han sig emot en staty av den mördade kommendanten och inbjuder honom att komma förbi på supé nästa kväll. Något förvånad - och skräckslagen - blir han när den döde hörsammar hans inbjudan.

Kommendanten uppmanar honom att ångra sina brott och välja rättfärdighetens väg. Giovanni vägrar, varpå vålnaden förpassar honom till helvetets lågor.

2010 kan det bli många vålnader som dyker upp för att ställa en och annan riksdagsledamot till svars. Jag säger bara en sak: pentiti...