Prislappen för ett liv

Jag har ofta återkommit till denna vidriga varböld på den svenska samhällskroppens ansikte; vi bor i landet där man får nio års fängelse för smuggling av hasch men bara tre år för att stampa ihjäl ett försvarslöst dagisbarn. Efter dagens dom i Svea Hovrätt kan man även tillägga att om den ihjälstampade är en tonårsgrabb så räcker det med ett års "ungdomsvård".

Först och främst är hela systemet med tidsbestämd vård absurt. Vårdar gör man i syfte att göra patienten frisk. Hur lång tid det tar varierar beroende på tillstånd, behandlingsmetod och patientens individuella egenskaper. Därför ordinerar läkarvetenskapen inte "en tre timmar lång bukoperation" eller "tre dagars cytostatikabehandling". Man operar tills man är klar och behandlar tills tumören är borta.

Men även om vi bortser från denna ynkliga kompromiss mellan kraven på att livsfarliga galningar ska hållas bakom lås och bom och de skäggiga vänsterkriminologernas våta drömmar om en värld utan fängelser så är påföljden en avskyvärd förolämpning.

Jag köper att det inte handlar om ett överlagt mord. Möjligen är det ett dråp och kanske är det, som Hovrätten anser, fråga om en kombination av grov misshandel och grovt vållande till annans död. Men oavsett vilket så är en ung människa död på grund av våldshandlingar utförda av uppenbara återfallsbrottslingar. Någon måste betala, förslagsvis de små svinen som tyckte att det var rimligt att sparka en liggande person i huvudet.

Är det verkligen så enormt viktigt att med matematisk exakthet slå fast deras uppsåt? Vi vet att deras avsikt var att allvarligt skada sitt offer, vi vet att flera av dem är återfallsbrottslingar och vi vet att ett antal människor har fått lida för att rättmaskineriets slapptaskar ständigt försätter dem på fri fot.

Därmed handlar detta om mer än deras "rätt" till en vård som dessutom är tidsbestämd och således frikopplad från deras högst eventuella framsteg. Det handlar om vår rätt till skydd och deras offers rätt till upprättelse.

Men sådant bedöms ju vara helt irrelevant i Sverige, landet där alla brottslingar - utöver de som "angriper samhället" genom att befatta sig med droger eller fuska med skatten - ses som nedfallna fågelungar som har rätt till vår kollektiva kärlek, omsorg och respekt. I en diskussion på Liberala ungdomsförbundets BBS diskuterades nyligen en formulering som föreslås till förbundets kriminalpolitiska program:

"Åsikten att den allmänna rättsuppfattningen ska tillmätas betydelse vid rättsutövningen utgör ett hot mot rättssäkerheten. Nämndemannaväsendet skall därför avskaffas. Endast juridiskt utbildade personer ska döma i svenska domstolar."

Jag delar kritiken mot nämndemannasystemet, men formuleringen innehåller mer än så och följer en lång svensk tradition: föraktet för den allmänna rättsuppfattningen.

Vi som inte haft vett att bli yrkespolitiker eller jurister ska inte komma och lägga oss i hur samhället hanterar de som rånar, våldtar, slår och dödar oss. Det ska vi överlämna åt experterna. Det är denna rödglödgade arrogans, denna fisförnäma salongsintellektualism, som ligger bakom dessa hårresande domar och den perversa uppfattningen att "brott mot kollektiv" är mycket allvarligare än brott mot individer.

Men det som verkligen får min mage att vända sig är att dessa moraliska övergrepp på det sunda förnuftet, dessa överlagda attacker mot den rådande rättsuppfattningen, är att vansinnet pågår - och fortgår - under borgerlig regim. Att en socialdemokratisk regering inte tar brottsligheten på allvar är begripligt. Men en borgerlig regering som jamsar med vänstern i dessa frågor gör sig skyldig till ett synnerligen grovt tjänstefel.

Relaterade bloggposter i urval:

Tenstaborna har fått nog, men politikerna fattar fortfarande ingenting...
Mördarnas finkulturella medborgarrättsrörelse
Rödebymålet döms av Farbror Barbro
Iskall statistik
Rättsröta x 2