Allt är relativt, i synnerhet vänsterns utrikespolitik
Håhåjaja.
Jag tyckte själv att jag var väldigt pedagogisk och tydlig i det förförra inlägget. Jag konstaterade att man absolut kan vara kritisk mot Israel utan att för den sakens skull komma i närheten av något som skulle kunna kallas antisemtism. Tidigare har jag även skrivit om Israelkritik inom exempelvis folkpartiet, ett parti som generellt är vänligt inställt till detta land. Exempelvis har Lars Leijonborg alltid varit tydlig i sitt motstånd mot bosättningspolitiken. Den kritiken framförde han senast under firandet av Israels sextioårsjubiléum.
Däremot hör man inte folkpartister gasta om bojkott av Israel, bära tröjor med trycket "Burn Israel, Burn" eller skandera "Intifadan visar vägen". En bieffekt av detta är att den kritik som framförs sällan hamnar i tv-nyheterna. Vänsterns Israelhat har ett större medialt värde än den sansade kritik som finns på annat håll.
Allt detta borde vara självklart. Men på något sätt så lyckas ändå diverse kommentatorer i bloggen återkomma till det absurda påståendet att all kritik mot Israel avfärdas som antisemitism. Men alla upprepningar i världen ändrar inte faktum: påståendet är fullkomligt befängt.
Det finns två drag i vänsterns så kallade kritik som för tankarna till antisemitism. För det första dess tendens att tillämpa "kritiken" mot judar och Israelvänner som enskilda personer. Polisbevakningen utanför Berns Salonger förra veckan talar sitt tydliga språk. För det andra handlar det om den närmast autistiska fixeringen vid just detta land.
Jag tittade in i Ung Vänsters pressarkiv och tittade igenom förbundets senaste femton kommentarer om enskilda länder eller militära konflikter.
Fördelningen ser ut som följer: Ett uttalande om Nepal. Ett uttalande om Tjeckien. Ett uttalande om NATO. Två uttalanden om USA. De övriga tio (10) utspelen handlar om Israel. Två tredjedelar av vänsterns utrikespolitiska uttalanden gäller alltså denna enda konflikthärd. Däremot finns ingenting om övergrepp på andra håll i Mellanöstern. Ingenting om den afrikanska kontinentens många konflikter och bara ett om Asien.
Den fördelningen saknar all rim och reson. Det passerar mot god marginal gränsen för vad som kan kallas en mani. Så länge denna fixering inte balanseras av någon mer allmän kritik mot världens övergrepp mot mänskliga rättigheter är det svårt att undvika anklagelserna om antisemitism.
Jag tyckte själv att jag var väldigt pedagogisk och tydlig i det förförra inlägget. Jag konstaterade att man absolut kan vara kritisk mot Israel utan att för den sakens skull komma i närheten av något som skulle kunna kallas antisemtism. Tidigare har jag även skrivit om Israelkritik inom exempelvis folkpartiet, ett parti som generellt är vänligt inställt till detta land. Exempelvis har Lars Leijonborg alltid varit tydlig i sitt motstånd mot bosättningspolitiken. Den kritiken framförde han senast under firandet av Israels sextioårsjubiléum.
Däremot hör man inte folkpartister gasta om bojkott av Israel, bära tröjor med trycket "Burn Israel, Burn" eller skandera "Intifadan visar vägen". En bieffekt av detta är att den kritik som framförs sällan hamnar i tv-nyheterna. Vänsterns Israelhat har ett större medialt värde än den sansade kritik som finns på annat håll.
Allt detta borde vara självklart. Men på något sätt så lyckas ändå diverse kommentatorer i bloggen återkomma till det absurda påståendet att all kritik mot Israel avfärdas som antisemitism. Men alla upprepningar i världen ändrar inte faktum: påståendet är fullkomligt befängt.
Det finns två drag i vänsterns så kallade kritik som för tankarna till antisemitism. För det första dess tendens att tillämpa "kritiken" mot judar och Israelvänner som enskilda personer. Polisbevakningen utanför Berns Salonger förra veckan talar sitt tydliga språk. För det andra handlar det om den närmast autistiska fixeringen vid just detta land.
Jag tittade in i Ung Vänsters pressarkiv och tittade igenom förbundets senaste femton kommentarer om enskilda länder eller militära konflikter.
Fördelningen ser ut som följer: Ett uttalande om Nepal. Ett uttalande om Tjeckien. Ett uttalande om NATO. Två uttalanden om USA. De övriga tio (10) utspelen handlar om Israel. Två tredjedelar av vänsterns utrikespolitiska uttalanden gäller alltså denna enda konflikthärd. Däremot finns ingenting om övergrepp på andra håll i Mellanöstern. Ingenting om den afrikanska kontinentens många konflikter och bara ett om Asien.
Den fördelningen saknar all rim och reson. Det passerar mot god marginal gränsen för vad som kan kallas en mani. Så länge denna fixering inte balanseras av någon mer allmän kritik mot världens övergrepp mot mänskliga rättigheter är det svårt att undvika anklagelserna om antisemitism.
Etiketter: Antisemitism, Vänstern
upplagd av Johan Ingerö
15:21
11 kommentarer:
Jag undrar om Sovjetunionens agerande har något med den här manin att göra. Sovjet var det första landet att erkänna israel. Anledningen var att man ville skaffa sig ett fotfäste i Mellanöstern eftersom man saknade inflytande där 1948. Sedan blec USA Israels allierade. Om vänstern har mani på Israel-hat torde USA-hatet vara patalogiskt.
Undrar när vänstern (ledning, riksdagsledamöter, ungdomsförbund m.m) kommer att fördömma Hizbollah för senaste veckans blodbad i såp-operan Libanesiskt inbördeskrig. Förmodligen aldrig då det inte finns några judar att skuldbelägga den här gången.
Sedvanlig enskild demonisering av en judisk demokrati i en öken av arabiskmuslimska diktaturer,
det har inget alls med antisemitism att göra, det råkar bara vara en olycklig slump.
Jag tror att Israel ses som en symbol av vänstern. Dels som en symbol för "amerikansk imperialism", och vänstern hatar USA vad än USA gör, men säkerligen ses också Israel som någon slags symbol i klassfrågan. Israel är ju en regional teknologisk och ekonomisk stormakt och åsynen av F16 och stridsvagnar mot personer med stenslungor som ropar ord som rättvisa och frihet tror jag får många vänsterpersoner "att gå igång". Då ser dom konflikten ur ett ideologiskt och känslomässigt perspektiv och därmed har dom lämnat logik och rationalitet bakom sig.
Nu är jag ingen expert på antisemitism och det är möjligen så att jag är ute och cyklar men jag har för mig att påståendet "Att om man kritiserar Israel/judar/judendom så är blir man anklagad för antisemitism" vilar på antisemitiska traditioner. Det är ju väldigt bekvämt att komma med antisemitism maskerad som kritik av Israel och när man blir genomskådad hävda att "aldrig får kritisera israel". Lite som man ofta får höra i den svenska invandringsdebatten från sverigedemokrater och dylikt, "man får inte säga något om invandring utan att kallas för rasist". Den här sortens argumentationsteknik är ju väldigt listig och avskyvärd av flera skäl.
David,
du är inne på något. låt mig citera David Hirsh:
Ken Livingstone, the Mayor of London, wrote: ‘for far too long the accusation of antisemitism has been used against anyone who is critical of the policies of the Israeli government'.1 The Livingstone Formulation does two things.
Firstly, it denies that there is a distinction between criticism of Israel and demonization of Israel. Criticism of Israeli human rights abuses is not only legitimate, it is entirely appropriate. Demonization, for example, which singles out Israel for unique loathing, or which claims that Israel is apartheid or Nazi or essentially racist, or which characterizes Israel as a child-killing state, or a state which is responsible for wars around the world, or a state which is central to global imperialism, is not the same thing as criticism of Israeli government policies.
Secondly, the Livingstone Formulation does not simply accuse anyone who raises the issue of contemporary antisemitism of being wrong, but it also accuses them of bad faith: ‘the accusation of antisemitism has been used against anyone who is critical...' [my italics]. Not an honest mistake then, but a secret, common plan to try to de-legitimize criticism with an instrumental use of the charge of antisemitism. Crying wolf. Playing the antisemitism card. The Livingstone Formulation is both a straw-man argument and a charge of ‘Zionist' conspiracy. It is itself an antisemitic claim. Its regular appearance is also, in itself, evidence that antisemitic ways of thinking are becoming unexceptional in contemporary mainstream discourse.
http://www.z-word.com/on-zionism/antisemitism-and-anti-zionism/anti-zionism-and-antisemitism%253A-decoding-the-relationship.html?page=2
Israel går att bo i för journalister, det gör det tacksamt att rapportera därifrån. Israel kritiken är kanske beroende av antalet rapporter mer än något annat.
Vänstern är rasande på Israel för att landet trots att det varit utsatt för militär aggression från diktaturer och terrorism från diverse grupperingar, ändå har kunnat bibehålla sina demokratiska institutioner och medborgerliga fri och rättigheter.
Man måste inse att de som kritiserar statsbildningen Israel för "apartheid", "rasism" och för att vara ett "kolonialt projekt" är övertygade antidemokrater.
Anonym 12:27 AM:
Ken Livingstone använder själv ordet islamofob på samma sätt som han anklagar andra att använda ordet antisemit.
Johan du har helt rätt! Själv var jag med i UV i fem år, men en av anledningarna till att jag gick ur var att jag aldrig förstod varför Israel/Palestina konflikten skulle få så ohyggligt mycket mer uppmärksamhet än andra konflikter i världen där folk dör i LÅNGT större omfattning, perspektiv någon? Hur man kan ägna ett påstått "folkmord" så mycket tid och samtidigt knappt ta upp det riktiga folkmord som sker i Darfur övergår mitt förstånd.
Vad tycker du om detta, Johan, som du är av "the Swedish liberal persuasion"? I denna blogg skriven av professorn i zoologisk ekologi Erik Svensson - som bekänner sig till vänstern - kommer många schablonanklagelser mot Israel och mot liberala bloggare, specifikt Fredrik Malm och Fredrik Federley. Jinge var först i kommentarerna med att ge artikeln ros.
http://biologyandpolitics.blogspot.com/
Tyckte artikeltiteln och kartorna barkade iväg och sen blev det bara nerförsbacke...
Mvh,
A-K Roth
Jag håller med om att vänstern är monomant besatt av Israel. Men jag tror inte att den beror på antisemitism annat än i undantagsfall. Det infördes ju t ex en bojkott mot Österrike (!) efter att FPÖ kom med i regeringen. Man kan förstås ogilla FPÖ men det är helt absurt att hävda att dom är värre än en hel massa diktaturer som EU handlar med världen över. Även USA dömer man ju mycket hårdare än andra länder.
Nej, det här är snarare ett specialfall av vänsterns huvudregel: "den svage har alltid rätt". En absurd idé förstås men knappast antisemitisk. Jag tycker att man ska vara försiktig med att tala om rasism - det tenderar att dra ner debatten till Jingenivå...
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida