48 brottsmisstänkta efter antijudisk vänstermanifestation

Oavsett vad man demonstrerar för eller emot, oavsett vilka åsikter man har och oavsett vilka måttstockar man använder så råder ett ostridigt faktum i svensk politik: de som demonstrerar mot Israel är värst. Det spelar ingen roll om det handlar om öppet kriminella grupperingar som AFA eller förment rumsrena organisationer som Palestinagrupperna. När vänstern drar ut på judejakt drar poliskostnaderna iväg som elräkningen för en Stones-konsert.

I går kväll höll Judiska församlingen i Stockholm en fest på Berns salonger. Anledningen var att det gått sextio år sedan staten Israels bildande. På förekommen anledning hade en stor lynchmobb med sedvanligt svartröda fanor samlats för att hota festdeltagarna. Eller som TT/DN uttrycker det: "för att protestera mot behandlingen av palestinier i Israel".

Är det inte konstigt att det just är vänsterns antiisraeliska tillställningar som leder till våldsamheter och dyra polisinsatser? Och är det inte konstigt att det alltid sker i anslutning till proisraeliska tillställningar?

Det här är intimt sammanlänkat med en omständighet som jag beskrev i förra veckan efter en tv-debatt om konflikten. Propalestinska tillställningar utsätts aldrig någonsin för hot, angrepp eller sabotage. Proisraeliska tillställningar utsätts alltid för hot, angrepp och sabotage.

Under de senaste tio åren känner jag inte till något undantag frå denna regel. För några år sedan deltog jag när något tiotal ungliberaler högtidlighöll Israels födelsedag på Norrmalmstorg. Vår grupp, som utöver mig mest bestod av judiska tonåringar samt ett par pensionärer, bevakades av ett fyrtiotal kravallutrustade poliser varav ett tiotal till häst. Runt Norrmalstorg vrålade sig avgrundsvänstern hes och när vi skulle därifrån var vi tvungna att ha livvakter.

Något sådant sker aldrig i några andra sammanhang. Aldrig någonsin.

Den som funderar ett par varv kring de båda lägrens supportar hamnar med ens närmare en viktig insikt kring hur konflikten ser ut på plats; Israel gör inte allt rätt. Men de nationer som hotar staten gör allt fel. Israels ambition är att existera. Grannländernas ambition är att använda konflikten som in- och utrikespolitiskt slagträ mot FN, USA och den egna befolkningen.

På samma sätt är det med de stenkastande glin som åtnjuter gammelmediernas respekt trots att deras metoder är identiska med gamla tiders antijudiska pogromer. De är totalt ointresserade av palestiniernas villkor. Annars hade de rimligen haft något att säga om hur palestinska flyktingar behandlas i exempelvis Egypten, Jordanien eller Syrien.

Men det har de inte. För de är inte för palestinierna. De är emot israelerna.

UPPDATERING:

Karl Rydå berättar i Upsala Nya Tidnings ledarblogg vad andra medier har förtigit:

"Svenska medier rapporterar om att det demonstrerades mot Israels behandling av palestinier, men inte att demonstrationerna inleddes utanför synagogan redan under eftermiddagen. Varför väljer man att inte rapportera om hur besökarna av säkerhetsskäl tvingades lämna synagogan i smågrupper, bakvägen? Man kan tycker det vore sprängstoff att människor, enkom på grund av sina åsikter och sin bakgrund, tvingas lämna en gudstjänstlokal hårt bevakade i små grupper."

Ja, onekligen. När ska TT göra upp med sin brunröda identitet och faktiskt börja rapportera utifrån relevanta vinklar? Den som läser klippet om stöket utanför Berns kan inte missa att udden är riktad inte mot de maskerade AFA-medlemmarna utan tvärtom mot de poliser som var fräcka nog att hindra dem i deras rättfärdiga klasskamp.

TT och den övriga medievänstern sätter grupper som AFA på en piedestal. De vet i grunden att dessa grupper begår grova övertramp, men är alltid villiga att förlåta eftersom "Man var ju själv rätt radikal när man var ung, he he he." Balanserade medier har vi den dag som AFA och liknande grupper behandlas på samma sätt som nazisterna och fotbollshuliganerna. Det är i den familjen de hör hemma.

UPPDATERING 2:

Vänsterbloggaren Jinge anser att DN, som skriver om polisens ingripande mot AFA, "inte ser skogen för alla träd". Enligt honom är det inte speciellt intressant huruvida en aggressiv mobb hotar judar i Sverige eftersom tidningen

"på inget sätt problematiserar Israels egen roll i det faktum att freds-processen står och stampar."

Låt oss för resonemangets skull gå med på att Jinges analys av Israels roll är rimlig. Då återstår fortfarande en fråga; på vilket sätt är den israeliska regeringens agerande relevant vid bedömningen av hur svenska judar behandlas? Är det även okej att angripa svenskar med rötter i Kina, Iran eller Somalia och motivera det med politiska förhållanden i deras hemländer?

Det här visar hur sjuk vänsterns moral är i dessa frågor.