Vänstern och ekonomin

Detta är ett av skälen till varför dagens vänster är så svår att ta på allvar.

Ratios Andreas Bergh, doktor i nationalekonomi, ska medverka på en kurs i regi av det socialdemokratiska studentförbundet. Ämnet är "en nationalekonomi för vänstern". Gott så. Lite ekonomisk debatt brukar ju pigga upp.

Men det finns ett litet aber med kursen. Den är i det närmaste helt renons på nationalekonomer.

Utöver Bergh medverkar vänsterpartiets tidigare vice ordförande Johan Lönnroth och en annan vänsterpartist, Ali Esbati, ska prata om varför nationalekonomi är nys. Utöver denna trio medverkar tolv andra talare, varav ingen är nationalekonom.

Detta är på sitt sätt rätt intressant. I sin utmärkta bok Den kapitalistiska välfärdsstaten konstaterar Bergh att socialdemokratin genomfört eller deltagit i genomförandet av en våldsam liberaliseringsvåg sedan åttiotalets gryning. På nästan alla områden, bortsett från arbetsmarknads- och bostadspolitiken, har partiet avreglerat, konkurrensutsatt och privatiserat den svenska ekonomin.

Det är en rätt omfattande u-sväng, inte minst med tanke på att partiet så sent som på sjuttiotalet hade tunga företrädare som förespråkade nolltillväxt och kraftiga begränsningar av den privata äganderätten.

Det förefaller således som om den socialdemokratiska vänstern testade en ekonomisk politik, konstaterade att den var skit och därför valde att göra det rakt motsatta. Men eftersom denna motsats egentligen inte alls är vänster så kunde det vara väldigt intressant att få klarhet i vad, exakt, en "nationalekonomi för vänstern" egentligen är för något.

Tro nu inte att jag säger att det inte finns en inarbetat vänsterdiskurs i den svenska politiken. Det gör det absolut. Det är bara det att den är kulturell snarare än ekonomisk. Den del av vänstern som givits mandat att regera landet har helt avstått från alla anspråk på ekonomisk vänsterpolitik.

De eviga påståendena om att man ska ta ut tillräckligt med skatt för att garantera en god och allmän sjukvård/utbildning/omsorg/infrastruktur räknas inte. De är ju inte mer kontroversiella än att hela riksdagen säger samma sak. Det som skiljer är en och annan decimal i beräkningarna av hur detta bäst låter sig göras.

Som jag ser det kan man antingen reglera en ekonomi eller låta bli. I snart trettio år har vi gått allt mer mot det senare, med benägen hjälp från socialdemokratin och ibland även vänsterpartiet, vars ledamöter exempelvis röstade för den första privatiseringsrundan av Telia. Mot detta står en total avsaknad av skarpa vänsterförslag på det ekonomiska området.

Det är alltså inte särskilt konstigt att nationalekonomerna lyser med sin frånvaro på seminariet. De skiljer sig inte så tillvida från vänstern i övrigt.