Håll kursen, centern

För exakt trettio år sedan, 1978, hade Sverige, som nu, en borgerlig majoritetsregering. Den leddes av centerpartiet och Thorbjörn Fälldin. Partiet stod då på sin absoluta höjdpunkt och samlade var fjärde väljare.

Den regeringen tyngdes dock av stora samarbetssvårigheter och sprack på hösten samma år. Dock återkom den, med Fälldin som statsminister, efter valet 1979. Därefter hamnade centern på en ökenvandring som hade kunnat göra en och annan biblisk figur grön av avund. Partiets väljarstöd minskade 1982, 1985, 1988, 1991, 1994 och 1998 tills endast var tjugonde väljare ansåg att partiet var värt att rösta på.

Från tjugofem till fem procent på tjugo år. Det är en genomklappning av historiska proportioner, och den kan vara värd en och annan fundering.

Fälldins centerparti var, likt Maud Olofssons, kritiskt mot den stora och allestädes närvarande staten. Det tog strid mot fondsocialism och andra irrläror som var populära inom den tidens vänster. Samtidigt hade partiet ett budskap som snittväljaren kunde känna igen sig i, långt från den mer teoretiska borgerlighetens högtravande funderingar.

Ur den kollapsade centerns ruiner reste sig tre andra, sinsemellan rätt olika partier. Moderaterna kom att under Gösta Bohmans ledarskap ta över mycket av den statskritik som tidigare förknippats med centern. Kristdemokraterna tog över vissa delar av småstadsborgerligheten med dess vurm för kärnfamiljen som social struktur. Samtidigt käkade sig miljöpartiet in i centerns gröna vågen-längtande storstadsbas.

Moderaternas framfart möjliggjordes delvis av att centern successivt släppte på statskritiken, men för kristdemokraternas intåg i rikspolitiken bär centern ett mer direkt ansvar. Det var ju centerpartiet som i valet 1985 tog med sig Alf Svensson till riksdagen och därmed bäddade för kristdemokraternas genombrott.

2002 och 2006 innebar dock att trenden vände. Inget av valen var något att skryta med, men partiets kräftgång bröts, vilket i sig var ett framsteg. Rimligen finns det ett samband mellan detta och den sittande partiledningens val att återigen profilera partiet som ett tydligt borgerligt alternativ.

2002 hade partiet sånär gjort om sitt "kd-misstag" genom att låta sig lockas in i Lars Leijonborgs skissartade mittenregeringen med miljöpartiet, men den gången satte partiledningen stopp. Hade så inte skett är jag övertygad om att centern hade åkt ur riksdagen 2006.

Slår man ihop miljöpartiet, kristdemokraterna och moderaternas mellanskillnad sedan sjuttiotalet så får man ungefär samma väljarstöd som centern hade på Fälldins tid. Ur det breda allmänborgerliga centerpartiet har olika former av statskritik utmynnat i olika politiska rörelser, och det hade inte behövt ske.

Nu ser jag att centern debatterar sin framtid inför relativt öppen ridå. En och annan surdeg som inte gillar Olofsson tycks dessutom längta tillbaka till Karins Söders, Olof Johanssons och Lennart Daléus vingliga och avideologiserade ledarskap. Historien ger en ganska tydlig fingervisning om vad som händer om de skulle lyckas...