Centerns bidragslöfte oroar

Centerpartisten Johan Hedin har uppmärksammat mitt lilla inlägg om centerpartiet och drar en jämförelse som jag själv (sannolikt på grund av obotlig teknikanalfabetism) aldrig tänkt på men som faktiskt är väldigt träffande:

"Ibland hånler man lite åt IBM för att de genom några märkliga manövrar under 70-talet i praktiken "gav bort" 2/3-delar av sin affär. Man lät Intel göra processorerna vilket gjorde dem till ett lika stort och viktigt företag som IBM själva. [...] Lite på samma sätt som IBM lät [...] Centerpartiet andra ta över ledartröjan för viktiga ideologiska kulturer."

Ja, det var faktiskt precis så jag menade, även om jag själv aldrig hade kommit på likheten med IBM.

Hedin plockar fram ytterligare en intressant slutsats:

"Nu var jag förvisso ganska liten när det begav sig och kanske var urvalet av vuxna väljare runt omkring mig inte representativt för valmannakåren överlag, men jag upplever att det fanns en vurm kring Fälldins Centerparti som spände brett över många andra höger och vänsteridéer, men att man enades kring en sund skepsis kring den förment Goda Staten..."

Det är även min bestämda uppfattning. Högercenterpartisten som attraherades av moderaternas attacker mot den klåfingriga staten och vänstercenterpartisten som lockades av miljöpartiets decentraliseringsbudskap har det gemensamt att de båda är statskritiker, om än från olika utgångspunkter.

Frågan är då om centern verkligen hade behövt tappa så många väljare i så många olika riktningar. Den ideologiskt renlärige skulle naturligtvis hävda att en väljarkår som kan delas upp mellan så olika aktörer som moderaterna och miljöpartiet inte är något att hålla i handen, men jag håller inte med. Jag är egentligen allergisk mot nostalgiska begrepp som "folkrörelse" och annat, men här undrar jag om inte det begreppet har en viss relevans.

Två partier kan med gott samvete hänvisa till en genuin folkrörelsebakgrund. Det ena är centern, det andra är socialdemokraterna.

Att det stora centerparti som Thorbjörn Fälldin ledde hade en mycket bred ideologisk bas är glasklart, och detsamma gäller socialdemokratin. I den senare ryms ju både Göran Greider, som på fullt allvar argumenterar för global planekonomi, och den forne riksdagsmannen och ekonomiprofessorn Bo Södersten vars bok Kapitalismen byggde landet klår en och annan Timbro-rapport i marknadsentusiasm.

I princip finns det två partikonstruktioner som medger en dylik spännvidd. Dels det verkliga folkrörelsepartiet med hög grad av lokalt föreningsengagemang och dels den rena valmaskinen som ägnar sig åt att stödja partiets kandidater snarare än att traggla partiprogram. Däremot fungerar det inte i mellanläget, alltså där de flesta svenska partier i dag befinner sig. Dessa präglas ju av såväl politisk centralstyrning som av svaga lokalinstanser.

Alltså, hade centerpartiet motstått frestelsen att sälla sig till det centralistiska välfärdskramandet så är det föga sannolikt att moderaterna, miljöpartiet och kristdemokraterna hade kunnat gnaga sig så djupt in i dess väljarbas. Därför är det så otroligt viktigt att centern inte gör om sitt misstag genom en återgång till den mjuka ge-bort-presenter-politiken.

Det är på många sätt förståeligt att diverse lokalpolitiker vänder sig mot Maud Olofssons partirenovering, inte minst med tanke på de hårda politiska och mediala attackerna på partiet. Men vad de måste komma ihåg är att attackerna beror på att vänstern känner sig hotad, inte på att den förda politiken är fel. I slutet av nittiotalet angreps inte centern för någonting alls, förutom för att vara otydlig och velig. Det torde vara alldeles uppenbart att den situationen inte var speciellt gynnsam.

Statskritik är en fullkomligt central del av partiets själ och hjärta. Utan den saknar det all politisk relevans över huvud taget. Därför är det högst oroväckande att partiet åter börjat hemfalla åt gamla trötta sosseknep som att lova några hundralappar mer i studiebidrag. Det tyder på att självförtroendet har sjunkit ett antal snäpp sedan valet. Men om partiet gör ännu en u-sväng kan dess saga vara all i samma stund som 2010 års röster är färdigräknade.

Passa gärna på att säga din mening på partietssajt Framtidsdialogen, som till skillnad från socialdemokraternas rådslag är öppet för allmänheten.