Sagornas frihetliga hjältar, del 1
Många är vi på högerkanten som suckat tungt över sagornas fiktiva klasskämpar och kollektivkramare. Karl-Bertil Jonsson som delar ut de rikas ägodelar i slumkvarteren, Bamse som med den myndiga rösten hos en ombudsman i byggettan förkunnar att skatt är ett sätt att hjälpa åt och lille Vilse som i sin pannkaka tampas med Storpotäten och kamrer Rävinge.Men sagorna hyser även ett antal frihetliga karaktärer vars kloka bidrag till barnens litteraturvärld inte bör förringas. Jag tänkte uppmärksamma några av dem här i bloggen, dels för att det är kul och dels för att tipsa de läsare som har eller planerar att skaffa barn om några verkligt sunda förebilder.
Först ut är en gammal favorit som följt mig genom livet. Snusmumriken från Tove Janssons Mumintrollet är en utpräglad individualist men avviker starkt från vänsterns nidbilder av den klassiska högermannen.
Snusmumriken älskar att vara ensam. Ungefär hälften av året tillbringar han på långa vandringar genom berg, skogar och slätter. Denne hängivne piprökare är, i likhet med sin far Joxaren, kallsinnig inför hemulmosterns varningar om att rökning leder till gul nos. Han är vänlig och fördragsam och blir sällan upprörd eftersom han inte ser någon anledning att lägga sig i vad andra tycker och gör.
En sak gör honom dock upprörd, nämligen idiotiska förbud. I Farlig Midsommar genomför han en vågad räd mot en park i vilken en sur vakt spikat upp skyltar med drakoniska förhållningsregler för de arma föräldralösa barn som befolkar den. Efter att ha skrämt bort vakten samlar han ihop alla skyltarna i en hög och bränner dem. Själv är han inte det minsta intresserad av ägodelar - det enda han inte ger bort är hans älskade munharmonika - men har inga problem med de som tycker om att ha saker, som det lilla djuret Sniff.
Med sin sorglösa inställning till materiella ting och sin otämjeliga attityd till sin egen frihet och integritet påminner han inte så lite om många nyliberaler jag känner. Vore han verklig skulle hans främsta fiende vara Gunnar Ågren på folkhälsoinstitutet.
Snusmumriken och de böcker i vilka han figurerar är oundgängliga delar av varje uppbygglig samling barnlitteratur.
Etiketter: Frihetens kanon, kultur


15 kommentarer:
Jättebra idé med den här artikelserien; det är skönt att få lite ytterligare variation på de liberala bloggarna (för att vara individualister är de ofta väldigt lika). Ser fram emot nästa del!
Bra blogg i övrigt, särskilt i hänsyn till presidentvalet.
Petter Thorin
Många är vi på högerkanten som suckat tungt över sagornas fiktiva klasskämpar och kollektivkramare. Karl-Bertil Jonsson som delar ut de rikas ägodelar i slumkvarteren,
Vad som tydligen höger missat i denna saga är ju att byrådirektör H.K. Bergdahls glädje att slippa tändstickstavlan med motiv av Bodens fästning är väsentligt större än de fattigas glädje att få en sådan tingest. Så vilken sida i klasskampen han de facto kom att hamna på är väl lite tveksamt.
Har funderat på att uppdatera sagan till dagens förhållanden där enKarl-Bertil Jonsson lägger beslag på ett paket innehållande en kamratgåva bestående av Timbros utgåva av Ayn Rands "Och världen skälvde" och delar ut den förorterna, då kanske symboliken blir klarare.
Får mig att minnas en debatt jag hade med en Timbromedarbetare som hade tjuvtittat på Karl-Bertil Jonsson och, på samma sätt som många andra, missat poängen.
Hur ska detta sluta,
En ny kanon?
Kanon är ju förbjudna!
Ingen ska få ta del av en kanon! så har vänstern sagt
Ayn Rand skulle nog inte haft mycket till övers för H.K. Bergdahl och hans gelikar :-)
Däremot så gillade både hon och Karl-Bertil Robin Hood, även om de verkar ha dragit lite olika slutsatser från det :)
Johan: Jag såg Aladdin idag. Den är ju något av ett frihetligt epos :-)
Anden: "Tänk att få vara sin egen herre. En sån sak vore mer värd än alla skatter och all magi i hela världen!"
Tomas,
Kul att du nämner honom! Han är en av dem som jag funderar på att ta med. =)
Underbart bra initiativ!
Själv skulle jag dock vilja slå ett slag för Snusmumrikens syster, nämligen Lilla My som lyckas kombinera att vara både helsnäll, gapig och antiauktoritär.
Hon kan själv och är stolt över det...
Johanna,
Tack! Jag funderade lite på henne, men kom fram till att Snusmumriken var ett bättre alternativ eftersom han dels är med mer och är mer filosofisk än My. Dessutom vill jag helst inte ha med mer än en figur per "värld" så att säga, så jag hoppar över henne.
Men du är givetvis välkommen att haka på mitt lilla initiativ. =)
Mycket trevligt och roligt initiativ Johan. Mina föräldrar läste Mumin för mig, sedan läste jag böckerna själv och sedan dess har jag försökt bekämpa datorernas primat genom att läsa dem för mina efterkommande.
Samtiliga mumin-figurer är förstås bra men själv är jag väldigt förtjust i den mindre förekommande Bisamråttan, som förnumstig och lättstött dyker upp i Kometjakten. I vuxen ålder har också Hemulen blivit en favorit.
OP,
Haha! Det är sjukt hur likt man kan reagera! Min mamma läste alla böcker för mig och när jag själv lärde mig läsa var "Trollkarlens hatt" den första jag läste på egen hand.
Bisamråttan är fantastisk, men inte speciellt frihetlig. Snarast påminner han mig om Birger Schlaug. Hemulen var jag inte så förtjust i som barn, men precis som du började jag uppskatta honom mer i takt med stigande ålder.
Även Snorken är på många sätt liberal, med sin formalistiska inställning till rätt och fel - även om han möjligen är för mycket samhällsingenjör. Minns att han är den enda som tilltror "the rule of law" i fejden mellan Mårran och Tofslan & Vifslan...
Och inte att förglömma: i den japanpska originaltappningen av den tecknade tv-serien så spelas Snusmumriken av coole Koyasu Takehito! ^-^
Jag tänker ofta på när Bisamråttan försöker behålla värdigheten efter det att han blivit upplyst om att han faktiskt sitter i en krokan. :-)
http://peowagstrom.wordpress.com/
Ett mycket bra inlägg. Däremot håller jag inte med om att Mumintrollen etc är ren barnlitteratur. Av skäl som du indirekt tar upp så är det nyttig läsning även för vuxna. Vilket är mycket mer än vad man kan säga om Bamse.
Pippi Långstrump är väl given. Dessutom figurerar staten där i form av missriktad välvilja (Prussiluskan) och taffliga, självtillräckliga mjukkorrumperade poliserna Kling och Klang som kan kontrastera Pippis liberala världshållning.
Individualister irl som jag beundrar i Sverige är Marianne Ahrne och Marit Paulsen.
Och naturligtvis är det tillåtet med huggsexa på dem i massmedia.
En annan förebild är Staffan Skott - och han anses också som tillåten villebråd...
Det är völ ännu bättre för barn att ha en verklig person irl att beundra?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida