Referensgrupper, del II
Jag borde väl kanske inte återkomma till den socialdemokratiska riksdagskvinnan Monica Green med fullt så hög regelbundenhet. Men det är väldigt svårt att låta bli. Hon personifierar så tydligt de problem som finns inbyggda i Sveriges politiska system.
För en tid sedan reagerade jag på att Green ansåg sig kunna slå fast att dagens ungdomar hellre åker tåg än bil, detta efter att ha lyssnat på debatter hos SSU och Unga Örnar. Nu är hon igång igen, och fortfarande är det den lilla klick barn till partipampar som utgör hennes enda referenspunkt:
Man tar sig för pannan.
Det här är konsekvensen av att politiker bara behöver gå via de egna partikamraterna för att ta sig till riksdagen. Partierna är inte tillräckligt folkrika eller heterogena för att kunna vaska fram 349 värdiga lagstiftare. I takt med att medlemstalen sjunker och nya kvoteringskrav införs blir problemet mer och mer akut.
En god vän från min tid i folkpartiet skämtade en gång om att man skulle kunna ha en enda riksdagsledamot per parti, fast med olika antal röster. Sanningen är att det är dit vi är på väg. Ju fler köttskallar ju större makt åt de som håller i trådarna - partiledare, gruppledare och andra partitoppar. I det drama som spelas upp mellan partiledningarna och deras underhuggare reduceras väljarna till statister.
Ska vi få en riksdag att tala om måste valsystemet ändras. Vi behöver stycka upp valkretsarna i hanterbara bitar som var och en får en ledamot. Det skulle tvinga politikerna att titta ut ur de hermetiskt tillslutna partitälten, och det skulle effektivt sålla ut de värsta knasbollarna.
UPPDATERING:
Dagens nya begrepp är för övrigt "de kommersialismiska krafterna".
För en tid sedan reagerade jag på att Green ansåg sig kunna slå fast att dagens ungdomar hellre åker tåg än bil, detta efter att ha lyssnat på debatter hos SSU och Unga Örnar. Nu är hon igång igen, och fortfarande är det den lilla klick barn till partipampar som utgör hennes enda referenspunkt:
"Jag har återigen drabbat samman med SSUare om partiets linje om betygen. Och jag träffar målmedvetna, aktiva ungdomar som vet vad de vill. De beskriver betygshetsen, om stressen på nätterna inför alla prov, om att glömma snabbt för att satsa inför nästa prov. Jag förstår deras frustration. Och förklarar återigen att det enda vi som socialdemokrater hittills gjort är att ge Mona Sahlin mandat att förhandla med Jan Björklund.Alltså; efter ett möte med en handfull personer som är aktiva i samma parti som hon företräder i riksdagen är hon säker på att "ungdomar" inte vill ha betyg. Dessutom fastslår hon att den som till äventyrs tycker annorlunda - exempelvis skolministern - inte kan ha något annat skäl för detta än en önskan att "få igång en konflikt med oss socialdemokrater".
I mandatet fanns möjlighet att gå med på betyg i 7an eller 6an mot att Björklund inte skulle införa skriftliga omdömen i de lägre åldrarna. Nu har Björklund i sin iver att få igång en konflikt med oss socialdemokrater ändå bestämt att betyg ska införas i tidigare och att skriftliga omdömen ska införas från början."
Man tar sig för pannan.
Det här är konsekvensen av att politiker bara behöver gå via de egna partikamraterna för att ta sig till riksdagen. Partierna är inte tillräckligt folkrika eller heterogena för att kunna vaska fram 349 värdiga lagstiftare. I takt med att medlemstalen sjunker och nya kvoteringskrav införs blir problemet mer och mer akut.
En god vän från min tid i folkpartiet skämtade en gång om att man skulle kunna ha en enda riksdagsledamot per parti, fast med olika antal röster. Sanningen är att det är dit vi är på väg. Ju fler köttskallar ju större makt åt de som håller i trådarna - partiledare, gruppledare och andra partitoppar. I det drama som spelas upp mellan partiledningarna och deras underhuggare reduceras väljarna till statister.
Ska vi få en riksdag att tala om måste valsystemet ändras. Vi behöver stycka upp valkretsarna i hanterbara bitar som var och en får en ledamot. Det skulle tvinga politikerna att titta ut ur de hermetiskt tillslutna partitälten, och det skulle effektivt sålla ut de värsta knasbollarna.
UPPDATERING:
Dagens nya begrepp är för övrigt "de kommersialismiska krafterna".
Etiketter: Monica Green, Sosserier, Valsystem
upplagd av Johan Ingerö
22:58
6 kommentarer:
Hur vill denne Monica Green förklara att ljuset på moder Tellus, Cuba, utdelar betyg redan till förstagluttarnas första termin.
Fråga sedan Vänsterpartiets/Sveks ideolog, Fru Arkitekt Björklund, varför detta superfina system i Cuba måste avvisas i Sverige. Kanske på grund av skäggväxt, hudfärg. Vem vet.
Bo Bengtsson, Johaneshov
Min son som går i mellanstadiet bytte nyligen till en skola där man smygvägen redan infört skriftliga omdömen (genom att kalla dem för "underlag" till utvecklingssamtal). Jag fick en klockren hallalujakänsla första gången jag fick hem ett papper som klart och tydligt talade om för mig exakt hur det gick för min grabb i alla ämnen, både vad gäller kunskap, uppförande och vilja att anstränga sig.
Jag kan inte komma på ett endaste sätt att dylika omdömen skulle kunna vara skadliga för elever. Det är bara ett hjärnspöke hos S och V. Att en del – kanske till och med majoriteten av – ungdomar inte vill ha betyg är ovidkommande. Barn vill inte heller hjälpa till att städa hemma, men det är bra för dem att lära sig göra det.
Min favvo är nog: "...att glömma snabbt för att satsa inför nästa prov"
Det här måste vara ett helt nytt och stort genombrott för forskningen kring lärandet! En hel generation svenska barn som glömmer att 1+1=2 för att snabbt skapa utrymme i hjärnan för de senaste engelska verben. Allt frammanat av Björklunds betygspiska.
Är lösningen då att sakta ned inlärningen till ett minimum? Man får lite samma vibbar som Fader Jorge i Rosens Namn när han förklarar att man absolut inte skall söka efter kunskap - man skall istället bevara kunskap.
Den medeltida linjen i frågan.
Nu har hon (MG) ändrat från kommersialismiska till kommersialistiska. Det gjorde ju stor skillnad. Nu är hon inte emot bara handel utan även människor som sysslar med handel - antar jag. MG verkar vara bortom all räddning, så varför ödsla mer energi på henne. Sämsta formen av altruism.
Lysande kommentar av Johan Hedin förresten.
Monica Green är tyvärr ett starkt argument mot parlamentarism.
Att veta att en så korkad person är medlem i landets högsta beslutande organ framkallar rysningar.
Nja? Inte leder personbal i enmansbaserade valkretsar till att rensa ut de värsta knasbollarna. De kommer att finnas kvar men bara vara mer bångstyriga eftersom de sitter på personligt och inte partipolitiskt mandat. Fördel med partiorganisation finns ju trots allt, den släpper in kunniga kandidater som inte är främsta talare men otroligt viktiga i skymundan.
/g
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida