Malms fundamentalism är relevant

Är det relevant för den pågående debatten om DN Kultur att Andreas Malm stöder den funtamentalistiska terroristorganisationen Hizbollah? Vännen Mattias Svensson anser inte det. Enligt honom är det fullt tillräckligt att klä av Malm och visa upp hans lögner för alla som vill läsa, något han själv gör med stilren finess.

Men jag tycker inte att det räcker, och jag tycker att Malms övriga åsikter är ytterst relevanta i sammanhanget.

I dag fortsätter Malm sin serie om islamofobin. Uppenbart stärkta av framgångarna med den förra artikeln - den som förtalade antirasister som råkar vara liberaler - har nu DN valt att lägga ut fortsättningen på webbens förstasida. Åter rabblar Malm upp ett antal europeiska politiker som gjort sig kända för antimuslimska uttalanden och åter är det tydligt att syftet är att använda dessa uttalanden för att angripa alla som inte tycker som han.

Och vad är det då han tycker? Som framgått i en lång rad av hans egna artiklar är Andreas Malm en övertygad anhängare av Hizbollah, det libanesiska "gudspartiet" som sedan bildandet har starka strategiska, ideologiska och politiska band till regimen i Teheran. Rörelsen har etnisk rensning av mellanösterns judar och införande av sharialagstiftning på sin agenda. Det handlar kort och gott om en grovt fundamentalistisk terrorsekt utan minsta koppling till fredliga propalestinska rörelser och utan varje antydan till önskan om demokrati och social pluralism.

Det är denne Malm som nu har fått Dagens Nyheters uppdrag att kartlägga, analysera och argumentera mot den europeiska motviljan mot islam och muslimer.

Valet är svårbegripligt, eftersom få debattörer bättre motsvarar de Sverigedemokratiska förväntningarna. Den som vill få andra att tro på en omfattande muslimsk konspiration vars mål är att shariareglerat Eurabien med miniminivåer för skäggväxt kan knappast be om en bättre annonspelare än denne vrålande, stenkastande, Hizbollahtröjebärande, palestinasjalsviftande extremist.

När denne kvarnsten kring toleransens och demokratins hals börjar recensera faktiska - men för det mesta inbillade - åsikter om muslimer och islam i landets största morgontidning så är det naturligtvis omöjligt att helt skilja budskapet från budbäraren. Att läsa hans artikelserie utan att fundera kring hans bakomliggande motiv är inte bara vanskligt, det är dumt.

Hans många faktafel är för all del graverande, men det är först när dessa kombineras med hans dokumenterade vurm för nazianstrukna terrorister i Libanon som det verkluiga mönstret framträder.

Ty sanningen är att om Europa väljer integration med islam - vilket jag personligen förespråkar - så måste vi kunna ta en diskussion om hur denna integration ska gå till och vad som kan förväntas ske på vägen. I någon mån pågår just den debatten redan. Vi diskuterar Jyllandspostens karikatyrer, slöjans funktion och betydelse för muslimska kvinnor, vissa muslimska föräldrars motvilja mot skolornas sexualundervisning samt en lång rad andra känsliga frågor.

Jag vill bibehålla Europas liberala och pluralistiska ideal utan isolationistiska medel, vilket tyvärr förutsätter viss debatt och kanske även konfrontation. Malm, med sina lustfyllda drömmar om jihad mot det imperialistiska väst, anser att redan förekomsten av dessa frågeställningar är uppenbara tecken på galopperande islamofobi.

Självklart kommer denna debatt att föda och nära ett antal politiska vettvillingar. Det går liksom inte att undvika. Men väl genomförda kan de även bidra till en fungerande social syntes. Europa har klarat av detta förr. Tidigare generationer lyckades som bekant omfamna förnuft och upplysning utan att "hänga den sista prästen i den sista kungens tarmar" som kommunisterna ville.

Att Andreas Malm skulle ha någon naturlig plats i en sådan diskussion förefaller tveksamt. Han har ju valt Hizbollahs väg. Som så många andra inom extremvänstern har han överväldigats av revolutionsromantikens berusande exstas och han föredrar uppenbarligen Hassan Nasrallahs slagord framför en seriös debatt om Europas framtid.

Det kan aldrig vara fel att påpeka det, och det var därför jag valde att betona hans extremistiska böjelser. Inte för att, som Mattias tror, reducera frågan till ytterligare en Palestinadebatt. Hizbollahsympatier är helt enkelt för graverande för att ignoreras.