Blott Sverige svenska sossar har

Det här ämnet lyckas med att vara på samma gång löjligt, underhållande och intressant.

Katrine Kielos är inte bara en av de mer underhållande svenska vänsterskribenterna. Hon
är dessutom en rätt bra trendläsare och kan därför användas som barometer för den svenska vänstern. I Dagens Arena skriver hon en artikel som belyser det verkliga, om än sällan uttalat, bakomliggande skälet bakom socialdemokraternas motstånd mot (den borgerliga regeringens) försäljning av statliga bolag; Kapitalet kryddar inte med johannesört.

Det handlar inte om folkhälsa, långsiktiga intäkter till statskassan eller något annat socialt eller pukuniärt skäl. Det handlar om en djupt rotad skepsis mot osvenska, ja närmast folkfrämmande, rusdrycker.

Socialdemokraterna kunde, med stöd av exempelvis vänsterpartiet, bolagisera det gamla Televerket och medge folket rätten att inköpa telefoner som inte tillverkats på den svenska statens fabriker. Det visade sig nämligen att de utrikiska audiella kommunikationsmedlen fungerade på ungefär samma sätt som de svenska. Svenskarna lyckades till och med hantera snurrskivornas försvinnande. Således kunde partiet andas ut och även medverka till fortsatt försäljning av vad som då blivit Telia.

Däremot smakar vodka och whiskey definitionsmässigt annorlunda än Hallands Fläder, och det är det där sista som Kielos misstänker inte kommer att tillhandahållas av den internationella marknaden:

"Sverige måste utvecklas genom globaliseringen, inte trots globaliseringen. Men att bejaka globaliseringen är inte samma sak som att sälja ut Sverige till utlandet. Ett svenskt statsråd bör vara nationalistiskt i bemärkelsen att det är statsrådets uppgift att tillvarata Sveriges intressen. Regeringens utförsäljningar riskerar att göra Sverige till en dotterbolagsekonomi: Ett land där vi producerar åt företag som ägs av någon som inte bor här.

I relation till sådana framtidsfrågor kan oron över Hallands Fläder tyckas futtig. Men tillsammans med färskpotatis och sill uppställd på ett vingligt långbord är snapsen så mycket mer än bara en produkt. Snapsen är en symbol för ett Landsbygdssverige som har försvunnit. Den är en del av vår historia. Kapitalet kommer aldrig krydda med johannesört för det kommer inte att vara lönsamt."

Jag tror aldrig att jag hört någon av mina moderata eller kristdemokratiska bekanta uttrycka sig så oreserverat konservativt. De skulle aldrig våga, helt enkelt eftersom de i egenskap av just moderater och kristdemokrater ständigt pikas för att vara stockkonservativa motståndare till alla innovationer sedan T-Forden.

Men sossarna, som aldrig slutar tjata om sin egen radikalism, kommer undan med att vara hur konservativa som helst. De har på så vis lyckats med något som är oerhört viktigt ur väljarhänseende, nämligen att framstå som bärare av värden som, ehuru svåra att precisera, känns igen och omfamnas av stora segment inom väljarkåren - samtidigt som ingen som röstar på dem behöver känna sig som en reaktionär och allmänt indignerad åldring.

Socialdemokratins storhet låg i att dess ledare begrep detta. Det var först när de slopade alla faktiska försök att störta kungahuset och upprätta en socialistisk arbetarstat som de slog igenom på allvar. När de sedan återradikaliserades på sjuttiotalet ledde det till två raka valförluster efter fyrtiofyra år av obrutet maktinnehav.

Som ideologi är konservatismen värdelös, helt enkelt eftersom den inte är någon ideologi. Men när den kombineras med mer genomgripande politiska doktriner såsom liberalism eller socialism är den politisk dynamit. Det är därför socialdemokratin varit så oändligt mycket mer framgångsrik än vänsterpartiet. Folkhemmet, från början en högernationalistisk term, lockade mer än kommunisternas brigadresor till länder med vilka svenskarna kände föga eller ingen gemenskap. Emil i Lönneberga var en skickligare folktalare än de vildögda organisatörerna från Centrum för marxistiska studier.

Sverige är i grunden fortfarande ett bondesamhälle, och den som både begriper och förmår utnyttja detta faktum har goda chanser att vinna makten.

Detta är för övrigt ett av skälen till att jag tvivlar på att Mona Sahlin kommer att göra succé vare sig som socialdemokratisk ledare eller som statsministerkandidat. Hon är på många sätt de forna s-ledarnas raka motsats.

Till skillnad från dem har hon inte lyckats etablera sig i någon mer genomgripande vänsterdiskurs om ekonomisk utjämning. Tvärtom har hon varit en av dem som starkast ifrågasatt partiets gamla dogmer på dessa områden. Man behöver bara läsa hennes bok Med mina ord för att förstå varför de socialdemokratiska traditionalisterna har så svårt för henne.

Vilka frågor har hon istället gjort sig känd för att driva? I hög utsträckning handlar det om de mest kulturradikala storstadsväljarnas symbolfrågor; feminism, HBT och integration. Knappast något som entusiasmerar bilmekanikern i Säffle som, om han bott i exempelvis den amerikanska mellanvästern, sannolikt hade röstat republikanskt - av samma skäl.

Därvidlag påminner Sahlin mest om Olof Palme, men utan dennes intelligens och utstrålning. Dessutom är hon inte nödvändigtvis överlägsen de borgerliga motståndarna ens i dessa frågor. Hon har sedan det tidiga nittiotalet lyckats gå från unik till vardaglig och hon förknippas inte med någon särskild politisk profil. Hon kan ses som en orsak till socialdemokraternas politiska vilsenhet - eller som dess yttersta konsekvens.

I vilket fall minskar det hennes chanser i nästa val.