Om detta må vi blogga

För mig är bloggandet i första hand en pysventil. Att de flesta posterna handlar om sånt som retar mig beror på att det är de sakerna som jag har störst behov av att få ur mig. För att det här inte ska bli en permanent gnäll-blogg varvar jag dock med positiva eller i vart fall underhållande ämnen.

Men det är de negativa ämnena som känns viktigast att skriva om. Därför är det väldigt kul när det blir ringar på vattnet av dem. Under den senaste veckan har mina små utbrott på ämnet brott & straff fått andra bloggare att gå igång. Väldigt många har kommenterat (ingen säger emot, vad jag kunnat se) och ett par har även bidragit med egna kapitel till boken om det svenska rättsystemet:

Erik Svansbo påpekar att det flerfaldiga frisläppandet av Kungsholmspojkarna inte är någon isolerad företeelse, och tillägger att det svenska rättsamhället inte kostar mer än vårt bistånd.

Bloggen Peace, Love and Capitalism redovisar ett sällsynt idiotiskt exempel på svensk narkotikalagstiftning:

"Nu har en svårt MS-sjuk kvinna dömts till ett års fängelse för att hon odlat cannabis för eget behov. Ett behov som vården inte kan tillgodose, trots att just cannabis är det för henne mest lämpliga läkemedlet. Vad vården erbjuder är bromsmedicin. Sprutor varannan dag som ger svåra smärtor och blåmärken över hela kroppen.

Det är säkert möjligt att få starkt smärtstillande medel i form av morfin, men den dos hon behöver är så stark att hon inte kommer att kunna hålla sig vid medvetande. Med medicinsk cannabis försvinner 80% av krampanfallen, hon får smärtlindring nog att sova hela nätter och hon får aptit att äta. Sjukdomen är i slutstadiet. Men vad som antagligen kommer att bli hennes sista dagar ska alltså tillbringas i fängelse."

Ja, och ett års fängelse är även vad man får för grov misshandel av en tio dagar gammal bebis.

En sjuk kvinna som självmedicinerar med en förbjuden men tämligen harmlös drog under slutskedet av sitt liv är enligt svensk rättspraxis jämförbar med en medelålders man som bryter av armen (och sannolikt mycket mer än så) på sin egen lilla flicka.

I fallet med spädbarnet är det helt uppenbart att domstolen inte tagit någon hänsyn till henne - det skulle för övrigt inte förvåna mig om hennes "far" får umgängesrätt efter muck. I fallet med den MS-sjuka kvinnan är det minst lika uppenbart att lagstiftningen dels tvingat på henne ett onödigt lidande genom att förbjuda det preparat som fungerar bäst för henne och dels plågar henne ytterligare genom att låsa in henne som vore hon en simpel brottsling.

Dessa övergrepp får helt enkelt inte förtigas eller falla i glömska.