Helvetets egen ondska

"Vi har inte dödsstraff i Sverige. Inte tortyr heller. Formellt alltså. I verkligheten kan vi visst behandla folk hur grymt som helst. Åtminstone om de använt narkotika."

Säga vad man vill om Expressens ledarsida, men i den odebatterbara narkotikafrågan så är tidningen med sitt frispråkiga mod landets viktigaste aktör. Isobel Hadley Kamptz tar i dag upp fallet med den MS-sjuka kvinna som dömts till ett års fängelse för att hon självmedicinerat med cannabis. Det som framgår i artikeln får mig att tro att Djävulen faktiskt existerar, och att han bosatt sig i det svenska rättssystemet.

Den här kvinnan, Susanne Eriksson, har en MS som är mycket allvarlig. Hon lider av den så kallat progressiva varianten och den kommer att ta hennes liv, lika säkert som att en pistolkula genom huvudet skulle göra det. Skillnaden är dock att med det senare skulle döden komma snabbt och smärtfritt. Nu smyger den sig på henne och orsakar helvetiska kval.

Att cannabis är effektivt mot flera av MS-symptomen är bevisat. På flera håll i västvärlden används cannabisbaserade läkemedel mot bland annat just MS. Susanne vet detta bättre än de flesta. "Jag kunde knappt förstå hur mycket bättre jag blev", säger hon till Expressen. Men det gick över när polisen kom och burade in henne. Susanne satt häktad i trettiosju dagar, och under den tiden förvägrades hon tillgång till sin lagliga bromsmedicin. Nu kan hon i stort sett bara använda sin högerhand.

I domskälen framgår att hennes sjukdom är en - håll i er nu - försvårande omständighet. Eftersom hon är så sjuk finns nämligen inget som tyder på att hon "är motiverad att börja leva ett drogfritt liv", enligt rättens ordförande.

Det här överträffar allt jag någonsin hört talas om i en rättsstat. En desperat och dödligt sjuk kvinna grips för att ha försökt lindra sina egna plågor. Till skillnad från ungdomar som sparkar ihjäl folk och sedan begår nya våldsbrott helgen efter häktas hon. I häktet stryps hennes tillgång till laglig medicinering och till sist döms hon till ett fängelsestraff som ligger på den nivå som grov misshandel av nyfödda spädbarn ger. Och som en sorts grand finale: socialtjänsten vägrar betala hennes hyra, så om hon till äventyrs skulle överleva tiden i fängelse så är hon bostadslös när hon kommer ut.

"Dessa satans mördare, dessa förmynderiets kreatur" borde historiskt bevandrade socialdemokrater säga. "Dödssjuka människor ska vara ute och riktiga brottslingar sitta inne" borde någon moderat säga. Men ingen säger någonting, och ingen kommer heller att göra det. Ty politikerna vet sedan tiden i ungdomsförbunden att den som säger något som kan tolkas som drogliberalism är körd för tid och evighet. Karriären åker genom historiens avfallskvarn. Det blir return to sender, eller i vart fall till den egna valkretsen.

Liberala ungdomsförbundet beslöt 2003, mot ledningens uttryckliga vilja, att ta ställning för en avkriminalisering av bruk och innehav av narkotika, bland annat på grund av situationer som den ovan. Ledningen vägrade emellertid att kännas vid beslutet, delta i debatter om det eller svara på frågor från de antiknarklobbyister som hörde av sig. Skälet är enkelt: de visste att om de skulle försvara kongressbeslutet så skulle partiledningen aldrig släppa in dem i riksdag eller partistyrelse. Så fungerar det i alla partier och på alla nivåer, och det är människor som Susanne Eriksson som får betala priset.

Isobels avslutning skär som en kniv genom detta självrättfärdiga, skenheliga och diaboliska hyckleri:

"Vi har formellt inte dödstraff i Sverige. Men vi dömer en svårt handikappad kvinna till ett års fängelse för att hon försökt lindra sina smärtor. Vi förvägrar henne medicin och tar ifrån henne hennes hem. En enkel injektion är kanske inte så inhuman i jämförelse."