Ett alternativ till den stora staten
För en tid sedan blev jag av Bloggelito utnämnd till en av bloggosfärens "konservativa giganter". Detta med anledning av mina ställningstaganden i frågan om brott och straff. Den debatten fortsätter jag gärna, men inte just nu.
Andra må kalla mig konservativ. Själv gör jag det inte. Jag betraktar mig som liberal, för övrigt utan prefix eftersom jag inte anser att vare sig socialliberalism eller nyliberalism är relevanta begrepp i dagens debatt. Likväl vill jag flagga för Dick Erixons poddradiosamtal med KDU:s tillförordnade ordförande Charlie Weimers. Dessa herrar är betydligt mer bekväma med den konservativa etiketten än undertecknad, men de tar upp något viktigt i detta samtal.
Charlies poäng lyder:
Sanningen är ju att ingen människa - utanför partipolitiken - lever i ett socialt eller moraliskt vakuum. Vi behöver en emotionell infrastruktur, och liberala teoretiska modeller har misslyckats med att tillhandahålla detta.
Familjepolitiken är ett exempel på detta. Tanken på en tvångskvoterad föräldraförsäkring må vara rimlig ur ett teknokratiskt tjäntesmannaperspektiv, men för de flesta familjer är den likväl frånstötande. Många liberaler begriper inte detta, vilket är en delförklaring till liberalismens bristande attraktionskraft.
Samtidigt är jag oerhört skeptisk mot de intoleranta dragen hos konservatismen. Jag diskuterade HBT-frågor med Charlie under en blöt kväll under Almedalsveckan för några år sedan, och jag kan väl säga så mycket som att vi förmodligen aldrig kommer att bli helt ense i just de frågorna. Förmodligen är det så att liberaler och konservativa måste lära av varandra om de någonsin ska kunna bli ett reellt alternativ till den svenska socialismen.
Andra må kalla mig konservativ. Själv gör jag det inte. Jag betraktar mig som liberal, för övrigt utan prefix eftersom jag inte anser att vare sig socialliberalism eller nyliberalism är relevanta begrepp i dagens debatt. Likväl vill jag flagga för Dick Erixons poddradiosamtal med KDU:s tillförordnade ordförande Charlie Weimers. Dessa herrar är betydligt mer bekväma med den konservativa etiketten än undertecknad, men de tar upp något viktigt i detta samtal.
Charlies poäng lyder:
"Om vi vill ha mindre stat behöver vi mer gemenskap. Utan starka familjer kan vi inte uppnå minskad stat."Det är en intressant slutsats som vinner stöd i den politiska empirin. Ronald Reagan och Margaret Thatcher förde en liberal ekonomisk politik, men de vann stöd för den genom konservativa ställningstaganden. Renodlade liberaler har aldrig lyckats åstadkomma något som liknar deras prestationer. Jag tror att liberaler måste bli bättre på att driva sina frågor inom ramen för en moralisk diskurs. Vi har sysslat för mycket med siffror och för lite med folks vardag.
Sanningen är ju att ingen människa - utanför partipolitiken - lever i ett socialt eller moraliskt vakuum. Vi behöver en emotionell infrastruktur, och liberala teoretiska modeller har misslyckats med att tillhandahålla detta.
Familjepolitiken är ett exempel på detta. Tanken på en tvångskvoterad föräldraförsäkring må vara rimlig ur ett teknokratiskt tjäntesmannaperspektiv, men för de flesta familjer är den likväl frånstötande. Många liberaler begriper inte detta, vilket är en delförklaring till liberalismens bristande attraktionskraft.
Samtidigt är jag oerhört skeptisk mot de intoleranta dragen hos konservatismen. Jag diskuterade HBT-frågor med Charlie under en blöt kväll under Almedalsveckan för några år sedan, och jag kan väl säga så mycket som att vi förmodligen aldrig kommer att bli helt ense i just de frågorna. Förmodligen är det så att liberaler och konservativa måste lära av varandra om de någonsin ska kunna bli ett reellt alternativ till den svenska socialismen.
Etiketter: Ideologi
upplagd av Johan Ingerö
01:20
14 kommentarer:
Är det inte så att Klassisk Liberalism och modern Konservatism gärna går ihop sig lite grann? Jag kan åtminstone inte riktigt skilja dom åt. Det handlar mer om personligheten än om själva sakfrågorna om man väljer att kalla sig konservativ eller liberal.
Du kallar ju dig "höger" i spalten här (till höger). Eller menar du att du är en liberal som dessutom råkad "gilla högern"?
Men... vad i hela friden är en "emotionell infrastruktur", och varför skall "liberala teoretiska modeller tillhandahålla detta".
Det låter lika konstigt som om samma liberala modeller skulle tillhandha håller Internet (en informationsteknik infrastruktur).
Liberalismen tillhandahåller en "moralisk infrastruktur" i form av en syn på vad som är rätt och fel i mänskiga relationer. Räcker inte det? Hur skall utäver detta ta upp det "emotionella" i liberala modeller?
Obegripligt.
Det är ju för övrigt samma modell som gäller för ekonomi (och Internet); erbjud en modelle för rättigheter - låt sedan folk sköta resten själva.
Är inte det stora med Thatcher och Reagan deras exekutiva förmåga, förmågan att få saker att hända i verkligheten - dvs. så långt ifrån dagens svenska "snackpolitiker" som man kan komma.
Jag tror att det är en fälla att intellektualisera politiken, det är som att intellektualisera ishockey ungefär.
Visst, det är bra med ideologi (spelsystem) men i slutändan handlar det om att ha ett stort hjärta, god teknik och att våga "käka puck" i de kritiska lägena.
Detta inlägg var verkligen kul att läsa! Vi är nog många liberal-konservativa som undrat en smula över vissa liberalers ideliga attacker på ”kristdemokrater” och ”konservativa”. Men det är som du skriver, i den liberala världsbilden syns bara individen och staten. Den helt avgörande, mellanliggande institutionerna som familj, samfund och hela det civila samhällets rika mångfald, faller bort. Därför kan jag ibland som klassisk kristdemokrat tycka att svensk liberalism och svensk socialdemokrati är varandras spegelbilder – de enda ser bara staten och de andra bara individer. Gemensamt verkar de för traditionella dygders utarmning och familjelivets förflackning. Om just HBT-frågorna kommer vi nog aldrig att bli överens, dock. Och inte heller i abortfrågan skulle jag tro. Jag ser inga öppningar här idag.
Det viktiga är dock att det görs synligt att det finns fler sätt en ett att vara höger på. Vänsterns totala dominans i offentligheten gör att alla högerståndpunkter flyter ihop, trots den rika mångfald som finns även till höger om mitten. Om vi bara lyckas flytta tolkningsföreträdet några snäpp åt höger skulle detta bli synligt, och vi skulle kunna sluta föra debatter på vänsterns villkor hela tiden. I ett slags ”mångfaldsprojekt” inom den svenska högern tror jag liberaler, konservativa och kristdemokrater skulle kunna mötas.
Med vänlig hälsning
J.P. Green – Akademin för klassisk kulturkritik
Ett problem med att bygga sin frihet utifrån familj och släkt i vid mening, innan man själv kommit en bit upp i åren och har bil, rymlig lägenhet och en halv årslön på banken, är ju att det ofta betyder beroende av rika onklar, av farmor eller pappa som anser sig veta vad som är bäst för barnen: "Du ska läsa ekonomi och sen börjar du en karriär här på min bilverkstad" ungefär (säger du emot så blir det inga pengar till studierna) eller släktmöten där man bestämmer att Pelle ska bli läkare och Lotta ska läsa på designskola för det kan vi få tant Alma att ställa upp med pengar till.
Jag ser inget attraktivt alls i att på det sättet behöva svassa ocht bocka för föräldrar och äldre släktingar vilka ofta nog har en mental karta över vad som går för sig och hur man tar sig fram som ritades för 40 år sedan. Särskilt ägnat att skapa kreativt nytänkande är det inte heller - oavsett att det är den modell Maudan ofta antyder när hon pratar om konsten att sätta igång saker. Det vore i svenska termer ett 1920-talssamhälle. Men just så ser det ut i t ex Sydamerika, Indien eller på sina håll i USA där familjen, främst dess äldre personer,regerar därför att den står för de enonomiska och sociala skyddsnäten (Henrik Berggren och Lars Trägårdh reder ut det här på ett snyggt sätt i "Är svensken människa?" och uppfattar man inte ironin i titeln är det knappast författarnas fel)
När man gifter sig och bildar eget är det ju en annan slags relationer, men dem har man liksom valt själv. Just värderingsfriheten i relationen till staten och samhället när vissa slags bidrag (t ex studiemdedel, föräldrapenning, banrbidrag och sjukpenning) erbjuds är en avgörande poäng jämfört med att behöva belasta sina relationer till släktingar med det - inte trevligt varken för den som tar emot eller den som lpånar ut - men det är klart, om utgångspunkten är att den sortesn sammanbindande kitt är ont i sig så blir ju synen en annan.
Mycket kritik från vänstern mot liberalismen är ju att den är kall (vilket jag skrivit om här), så visst bör man tala om de saker som ska skötas utanför det politiska, men det är ju inte helt lätt att göra utan att bli normerande (dvs konservativ).
Det är egentligen en följd av att folk vant sig vid att det allmänna sak lösa väldigt mycket åt dem. Det är ett kulturarbete utanför den politiska sfären egentligen som behövs.
Tycker att Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs skrift är underbar. Här finns den skiljelinje som Weimers pekar på. I verkligheten står inte kampen mellan individ och stat, utan statsindividualism emot familjeindividualism. I det sammanhanget väljer jag definitiv familjeindividualism. Inte för att det är ett perfekt system, men jag föredrar att vara beroende av min familj och mina vänner framför att vara beroende av staten. Staten är betydligt mer nyckfull och tillskillnad ifrån min familj bryr sig egentligen inte om mig och vill mig inte väl.
Det finns ju en klassisk liberalism som inte är konservativ men som heller inte är kulturradikal. Jag tänker främst på F. A. Hayek. Kanske kunde han tänkas tilltala Johan?
Ekegård: det beror kanske på vilken slags familj/släkt man har att göra med, och i hur hög grad de respekterar ens personliga val i längden. Jag har goda relationer med mina föräldrar och släktingar, men jag skulle aldrig velat leva i ett tjockt ekonomiskt beoende av dem, och att ens pappa förstår hur plugg och arbete går till idag är inte alls självklart. Anta att vi hade ett system där studiemedel och saker som underlättar tillvaron som student (t ex rabatt/csn-kort) hade rustats ner kraftigt, och det hade införts rejäla terminsavgifter t ex - ett scenario som många konservativa/liberaler vurmar för - med det tysta samförståndet att familjerna får ta en stor del av ansvaret för den yngre generationens studier, för att den kommer in på banan och slipper höänga i omklädningsrummet. Att då få höra av mamma att "snart tar dina syskon studenten och vi måste betala en hel del för deras studier också, så du blir tvungen att antingen jobba enormt mycket mer vid sidan av eller att avbryta studierna helt och hux flux börja jobba heltid, innan din egen utbildning är nära att ha gått i mål" vore inte speciellt käckt, då föredrar jag att primärt förhandla med csn. De är dessutom mer förutsägbara, inte jättekul som personer men jag slipper att spela en massa teater och fläka ut mig för att motivera "det här är landets bästa utbildning i industridesign jag söker till så snäääälla csn!!"
Och kom inte och säg att studielånen borde gå via privata bnker: bankerna idag ser inte studenter som kreditvärdiga alls, om unga människor tar lån i bank är det i praktiken oftast deras föräldrar om backar upp lånen.
Hata CSN och försäkringskassan hur mycket ni vill, men i längden föredrar nog väldigt många att knyta den tungs delen av sin finansiering av den sortens faser livet tilljust dem, med pengar från närstående som "grädde på moset" framför att i princip vara *helt* beroende av mamma eller farbror Jerker som sitter på familjeförmögenheten. Vi snackar *långsiktig* finansiering, så kom inte med at "det är ju klart att man ska jobba, gör inte du det?" Att helfinansiera sina studier via extraknäck är inte något man raalistiskt kan kräva om vi vill att människor ska ha aptit på at skaffa sig utbildning.
Tyvärr är det här frågor som många idag tassar kring, att kostnaden för att starta en ny fas i livet i hög grad ska bäras av familjen säger man mellan skål och vägg och med en hänvisninhg till den mysiga klanen i "Fanny och Alexander" ("Vi ska leva i den lilla världen") men iinte gärna högt - trots att vi på nåt vis redan är till hälften där.
"Sanningen är ju att ingen människa - utanför partipolitiken - lever i ett socialt eller moraliskt vakuum."
Det är just den utsagan du ger uttryck för här som gör att jag aldrig kommer identifiera mig med liberalism. Detta är just en konservativ grundinsikt. Att man sen hamnar på samma sida som liberaler i främst ekonomiska spörsmål är en annan sak.
mawi:
Detta är obegripligt. Var i hela friden har du fått idén om att liberalismen skulle se människor som varandes i ett "socialt eller moraliskt vakuum"?
Obegriupligt och rent nys.
Tvärtom är väl en rimligare ansats.
Liberalismens syn på mänskliga rättigheter är ju just exakt en formel för moral i det sociala (dvs relationer människor emellan).
Hela påstyående om motsatsen känns som en slags humbug i god DN-Kultur anda.
Fast på diskussionen här låter det som om familjen skulle vara en naturlig enhet; att det är ett naturligt tillstånd som vi söker oss till.
Snarare är det så att familjen är en konstruktion; någonting som fungerat under vissa perioder men som inte har någon naturlig koppling till individen.
Det finns egentligen bara två reella synsätt; personen som en individ där individens behov är det viktiga och personen som en del av en större grupp -- oavsett om denna grupp råkar vara familjen, klanen, kibbutzen, staten eller whatever.
I denna fråga har också de konservativa fler beröringspunkter med socialisterna än med liberalerna. Liberaler och konservativa delar synen på ekonomisk frihet, men inte på personlig dito.
Det är också därför jag aldrig skulle kunna rösta på en person som kallar sig konservativ, eller på ett parti som har konservatismen som en viktig stöttepelare.
Problemet med Charlie Weimers och de flesta andra kristdemokrater är att de vill använda staten för att påtvinga människor en livsstil som faktiskt är omöjlig för många av oss. Denna politik innebär att bara en enda form av gemenskap premieras, vilket gör att människors möjligheter att skapa just stabila gemenskaper försvåras eller omöjliggörs. I retoriken framhåller konservativa ofta och gärna att denna liberala kritik skulle vara ett utslag något slags sociopati. Men sanningen är det motsatta. Liberaler är de enda egentliga försvararna av civilsamhället och de naturliga gemenskaperna. De konservativas svar på frihet är nu som alltid privilegiesamhället; ett elitprojekt som mer liknar det socialistiska än det liberala.
När det gäller homosexuellas rättigheter så tycker jag Charlie Weimers är riktigt obehaglig. Men jag känner igen retoriken från konservativ debatt i USA, där organisationer som Family Research Institute spenderar många miljoner dollar på homofobisk mytbildning, vilket gjort att många på fullt allvar tror att det finns en motsättning mellan traditionella familjer och homosexuellas rättigheter. Ett slags nollsummetänkande som mest liknar socialisternas idé om att välstånd alltid skapas av någon annans armod.
Jag tror att Thatcher och Reagan lyckades eftersom de klarade av att likställa den egna ideologin med deras länders kultur och historia och ännu djupare den judisk-kristna etiken.
Frågan är om det hade fungerat i Sverige? Jag tror inte det. Inte inom någon överskådlig tid. Vi har helt enkelt för många och för djupa värderingar knutna till svenskt jämlikhetstänkande och svensk paternalism. Det är inte kristna familjevärderingar i kombination med individualism som uppfattas som vår kulturella identitet.
Jag tror att liberaler bör betona liberalismens jämlikhetsaspekt. Jag tror också att man bör betona människovärdesprincipen och kritisera relativism. Och man bör uttrycka empati och sympati med de människor som har det svårast. En ytterligare sak tror jag är att betona utvecklingsoptimism och respektfullhet i debatten.
En sådan strategi tror jag vore ett svenskt sätt att kombinera liberalism med kulturtypiska värderingar.
Att på kristdemokratiskt vis ifrågasätta homosexuellas lika rättigheter och liknande tror jag är att gå i strid mot värderingar som är starka kulturmarkörer (jämlikhet etc.) i Sverige. Förutom att det strider mot hela min människosyn så tror jag att det är extremt strategiskt viktigt att den liberala mainstreamen profilerar sig med att kräva jämlikhet (i frihet och lag) för alla människor.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida