Dahl om välfärden

Svend Dahl har en intressant artikel i dagens Expressen, Mitt älskade systemskifte, i vilket han skriver om de många jämförelsevis radikala marknadsreformer som ägt rum under de senare decennierna. Dahl tar avstamp i Andreas Berghs och Johnny Munkhammars nya böcker som jag tidigare skrivit om här i bloggen.

"Sedan början av 1980-talet har vi avreglerat marknader, reformerat pensionssystemet, konkurrensutsatt offentliga verksamheter och infört
kundvalsmodeller i en takt som vida överstiger de flesta andra länder...[]...De enda som slår Sverige är de gamla kommunistländerna som på några få år gick från planekonomi till kapitalism. Trots det ibland uppskruvade tonläget har de flesta av dessa reformer dessutom skett i stort samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga politiker."

Jo, så är det onekligen. Socialdemokraterna har bitvis fört en liberalare politik än vad högerregeringar i andra länder vågat göra. Men ett undantag finns, vilket Bergh mycker riktigt påpekar i sin bok, nämligen arbetsmarknaden. Här har motståndet mot förändring varit kompakt, sannolikt på grund av socialdemokratins ekonomiska och politiska kopplingar till det fackliga särintresset.

Naturligtvis är det därför som just arbetsmarknaden fungerat så dåligt även under tillväxtmässigt lyckade perioder. Andreas Bergh skriver i sin bok att valmöjligheterna är hyfsat tydliga: Vi måste acceptera antingen en större lönespridning eller att stora grupper hamnar utanför arbetsmarknaden. Genom sitt arbetsrättsliga konsensus har Sverige valt det senare, medan exempelvis USA, med sina starka arbetsincitament, väljer det förra.

Detta ska dock inte förväxlas med kapitalspridningen som ser ungefär likadan ut i båda dessa länder, i vart fall i det absoluta toppskiktet. Det hela kan sammanfattas som följer: regleringar och skatter gör inte att de überrika blir fattigare, men de sätter käppar i hjulen för låginkomsttagarna.

Därmed är vi framme vid den punkt vid vilken mina och Dahls åsikter går isär:

"Att göra ordentliga utredningar för att därefter förändra och förbättra i små steg kommer aldrig att få höga poäng bland dem som värderar politiska visioner och ideologisk renlärighet högt. Men att arbeta för att de kommunala skolorna ska fungera lite bättre eller att kommunalskatten ska kunna sänkas tio öre under en mandatperiod, ger i längden sannolikt betydligt bättre resultat än att exempelvis lägga ner den kommunala hemtjänsten med en förhoppning om att den osynliga handen ska träda in i dess ställe. Så det bästa rådet till politiker som vill förändra arbetsmarknaden eller sänka skatter är nog ganska enkelt: Lär er att gilla välfärdsstaten, ni också. Om ni bara gör det så ska ni nog kunna genomföra en och annan reform som kan göra Sverige bättre som välfärdsstat."

Med denna svepande slutsats bortser Dahl från en av de viktigaste poängerna i Berghs bok: den svenska modellen har inte överlevt trots liberaliseringarna utan tack vare desamma. Genom att göra upp med devalveringsekonomin och subventionspolitiken har vi kunnat rädda fundamentala välfärdssystem som annars hade gått sotdöden till mötes. Samma sak skulle kunna ske på arbetsmarknaden om bara någon politiker vågade ta samma steg där.

De svenska politikerna måste inte alls "lära sig gilla" välfärdsstaten. De måste lära sig förklara för folk vad som gör den möjlig.