Wessberg och symbolfrågorna

I kväll har jag närvarat på en mycket intressant tillställning. Skälet var lanseringen av Johnny Munkhammars nya bok som jag tidigare skrivit om. Johnny fick tillfälle att själv resonera lite kring boken och de slutsatser som han presenterar i den. Dessutom deltog fil. dr Andreas Bergh som presenterade sin nya bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Jag har bara hunnit ögna igenom den, och dess frågeställningar och slutsatser är alltför djupgående och intressanta för att jag ska våga diskutera dem utan att ha läst den grundligt. Ämnet är fascinerande, och dessutom något jag själv diskuterat i olika sammanhang, nämligen detta:

Sverige är på många sätt ett paradoxalt land. Våra politiker har förenat omfattande generella välfärdsambitioner och en reglerad arbetsmarknad med långtgående liberaliseringar av exempelvis postväsendet, för att inte tala om den mäktiga pensionsreform som klubbades av en i allt väsentligt enig riksdag. Andreas går in på konsekvenserna av detta och hans slutsatser torde intressera såväl vänster- som högerorienterade läsare.

Men Munkhammar och Bergh får ursäkta, ty den intressantaste gästen var en herre som jag tidigare aldrig träffat, nämligen Fredrik Reinfeldts nye statssekreterare HG Wessberg. Denne hade bjudits in för att kommentara några av slutsatserna i böckerna och för att ge några egna synpunkter på temat genomgripande politiska reformer.

Wessberg gjorde delvis ett imponerande intryck. Han var kunnig, underfundig och dessutom utrustad med en stor portion humor (jag vill på förekommen anledning meddela att ja, han hade regeringskansliets krisjour och avstod därför helt från alkoholhaltiga drycker trots att kvällens bjuddricka var Budweiser, ett märke som han enligt egen utsago är mycket förtjust i.)

Jag blev tyvärr inte lika imponerad av hans hållning i sakfrågan. När han listade de viktigaste svenska reformerna under de senaste tjugo åren uppgav han 1) den självständiga riksbanken, 2) mediemonopolens avskaffande och 3) de fyraåriga mandatperioderna. När ordet blev mitt invände jag mot vart och ett av hans exempel. Riksbanken blev självständig under vad som - rätt eller fel - i vissa kretsar karakteriserats som kuppartade omständigheter. Medierevolutionen var resultatet av en internationell verklighet som släpade politikerna - sparkande och skrikande - mot avregleringarna. De fyraåriga mandatperioderna tillkom efter breda grundlagsförhandlingar i vilka de borgerliga böjde sig för socialdemokraternas motstånd mot exempelvis en konstitutionsdomstol.

Inget av dessa fall duger som exempel på att en borgerlig regering tagit över en agenda och vunnit stöd för några liberaliseringar. När jag bad Wessberg diskutera lite kring hur man vinner mandat, snarare än att anpassa sig efter dem, blev han defensiv och talade allmänt fluffigt utan att svara på frågan.

Det duger inte! En borgerlig regering måste visa någon form av lidelse för frihet, om så bara på områden som är politiskt ofarliga. Varför finns exempelvis filmcensuren och spelmonopolet kvar?

Jag menar att folket inte kan efterfråga vad det inte vet existerar. Före detta rökare är de mest fanatiska tobakshatarna. På samma sätt tror jag att svenskarna kan få smak för frihet och avsmak för socialism, om bara någon vågar visa dem vad det innebär att ha makt över sin vardag. Socialdemokratismen är den rykande cigarett som vi måste få folk att vilja släcka.

Detta är ju även kruxet med de stora strukturreformer som Bergh nämner. De syns inte ur grodperspektivet. Därmed kan de vara hur relevanta som helst i en nationalekonomisk diskurs. Men de är likväl värdelösa ur ett pedagogiskt perspektiv så tillvida att de inte ingjuter någon frihetstörst.

Moderaterna fortsätter på den rakt igenom reaktiva stigen, och ignorerar det politiska ledarskapet. Därför är det tyvärr klokast att även fortsättningsvis hålla dem på armlängds avstånd.