Giuliani ändrar reglerna

Gårdagskvällens diskussion om läget inom den amerikanska högern blev en trevlig affär. Mathias Sundin föredrog sin rapport, och därefter fick jag och Dick Erixon kommentera. Därefter följde en paneldiskussion med tillhörande publikfrågor.

Jag upphör aldrig att förvånas över att intresset för amerikansk politik - dessutom företrädelsevis inrikespolitik - är så stort i Sverige. Jag har genom åren deltagit i eller lyssnat på åtskilliga debatter och seminarier, och de har alltid varit välbesökta. Detta arrangemang var inget undantag. Hörsalen i Timbros nya lokaler var i det närmaste fullsatt.

En extremt förkortad och förenklad sammanfattning av Mathias Sundins studier skulle kunna sammanfattas ungefär som följer: det republikanska äktenskapet mellan socialkonservativa och libertarianer är på väg att krackelera, vilket beror på att dagens republikaner är för spenderglada och därtill för styrda av den kristna högern.

Något ligger det väl i detta, även om angreppen på George W Bushs utgiftspolitik är ganska överdriven. Jag tror dock inte för ett ögonblick att det på allvar hotar den sällsamma allians som det republikanska partiet utgör. Min huvudsakliga invändning är att Sundins analys är linjär, och att linjära bedömningar sällan fungerar i politiska sammanhang.

Jag ger Mathias rätt i att republikanerna under nittio- och tjugohundratalen har gett den kristna högern ökat svängrum, men det finns inget som talar för att den trenden håller i sig. Tvärtom visar framgångarna för Rudy Giuliani att många republikaner nu är redo att göra något de aldrig hade gjort för tio år sedan; rösta på en katolsk New York-bo som varken vill förbjuda aborter eller jaga homosexuella med korkade författningstillägg.

De frågor som utgör grunden i det som Pat Buchanan döpte till kulturkriget håller på att minska i betydelse, på samma sätt som medborgarrättsfrågan desarmerades av utvecklingen och tidens tand.

Det är detta som är det intressanta inför valet om ett år, och som alla svenska medier - naturligtvis - missar eller bortser i från: republikanerna har i Giuliani en ny sorts kandidat som driver nya frågor, men från ett klassiskt republikanskt utgångsläge. Efter nästan trettio år med Ronald Reagans, Newt Gingrichs och Bush-familjens varianter av republikanism håller partiet åter igen på att förändras. Mathias text är en osedvanligt pedagogisk, väldisponerad och i allt väsentligt korrekt genomgång av republikanernas historia, men jag har som sagt lite svårare att köpa hans framtidsprognoser.

I min inledande kommentar sa jag att det ligger i maktens natur att mutera. Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins "lyssnande" ledarstil är i första hand en reaktion mot företrädarnas framtoning. Det tuffa folkpartiet var en produkt av det mjuka folkpartiet. All politik är trial and error, och med jämna mellanrum måste tonläget ändras och tyngdpunkten förskjutas.

Därmed är vi inne på det parti som de svenska snillena redan utnämnt till segrare: Demokraterna har såvitt jag kunnat se inte gjort någon som helst ansats att komma in i tjugohundratalet. Snarare har de dragit sig tilbaka in i fackföreningarnas hägn och kastas av sig Bill Clintons frihandelsarv. Där Giuliani försöker förändra sitt parti försöker Hillary Clinton mest förändra bilden av sig själv.

Vad ringa betraktare - som DN:s ledarskribenter - beträffar så fungerar det, men ju närmare valet kommer desto tydligare kommer det att bli att hon inte har något annat att surfa på än rent missnöje. Det kan förvisso räcka långt, men förhoppningsvis inte hela vägen tillbaka till Vita huset.