Låt oss komma ned på jorden ett tag...

Det finns ett idiotsäkert sätt att få snurr på bloggosfären, nämligen att skriva en artikel om densamma. Varje gång vi bloggare eller det kollektiv vi påstås utgöra nämns i ledare eller andra artiklar så hamnar artikeln i fråga högst upp på Knuffs hemsida. Vi är helt enkelt väldigt förtjusta i artiklar som handlar om oss.

Därför är det kanske inte så förvånade att exempelvis Jonas Morian retar sig på Aftonbladets artikel om "de främsta politiska bloggarna" - vilken i själva verket handlar om de främsta politikernas bloggar - eller på Barbro Hedvalls förklenande artikel om det webfenomen som hon uppenbarligen inte ägnat särskilt många sekunder åt att studera.

Morian har rätt i att artikelförfattarna har dålig koll på bloggosfären, men han förklarar inte varför deras uppsikt borde vara bättre. Så här skriver Morian om saken:

"En lista över vad jag tror de flesta bloggare skulle betrakta som ledande inom politikområdet skulle nog snarare toppas av namn som Ali Esbati, Magnus Ljungkvist, Katrine Kielos, Johan Ingerö och Johanna Nylander."

Jag tackar visserligen för omdömet, men kan inte låta bli att misstänka att det säger mer om bloggosfären som helhet än om de ovan nämnda skribenterna. Fyra av oss använder bloggers standardmall. Ingen av oss postar riktigt varje dag, även om vi sällan tar längre pauser. Ingen av oss hör till den politiska tungviktsklassen, sett till antal medieframträdanden eller ryktbarhet.

Om vi är eliten är det något fel med ligan.

Detsamma gäller förvisso även lejonparten av de tyckare som befolkar ledarredaktionerna, vilket Morian omedvetet redogör för i en helt annan bloggpost:

"Jag var på bio i går. SF och nyhetsmagasinet Fokus hade bjudit in till förhandsvisning av Michael Moores nya film Sicko. I publiken fanns bland andra Helle Klein, Åsa Petersen, Eric Sundström, Magnus Ljungkvist, Ali Esbati, Eric Erfors och Nisha Besara."

Det säger onekligen en hel del. De skribenter som får jobb på de tyngsta ledarsidorna i exempelvis USA är för det mest tungt meriterade inom en lång rad områden, varav juridik och/eller ekonomi för det mesta utgör grunden. När de vill göra sig en bild av ett lands sjukvårdssystem plockar de hem gigantiska utredningar och kartläggningar av detsamma. När deras svenska kollegor vill göra sig en bild av det sjukvårdssystem som råder i världens rikaste land gå de istället på bio och tittar på en film av Michael Moore, vars slagfärdighet endast överträffas av hans monumentala oförmåga att hålla sig till sanningen.

Poängen med mitt inlägg? Helt enkelt denna: den svenska åsiktsindustrin är egentligen rena gärdsgårdsserien. Men vi inom bloggosfären har en ursäkt, nämligen att vi är nybörjare. Tidningarna har både resurser och lång erfarenhet. De borde verkligen vara bättre än så här. Men det betyder inte att vi bör avstå från självkritik. De av oss som faktiskt vill göra avtryck i debatten måste inse att det kräver rätt mycket arbete.

Själv är jag rätt missnöjd med såväl min adress som min (brist på) design, men är allt för okunnig om HTML för att kunna göra något åt saken. Jag funderar nästan på att, i sann Schlingmann-anda, utlysa någon slags tävling där den läsare som presterar det snyggaste förslaget vinner en middag med undertecknad samt utmärkelsen "årets bloggdesigner".

Den politiska bloggosfären i Sverige har hittills bara lyckats prestera en professionell skribent, nämligen Dick Erixon som lyckades fundraisa ihop de pengar han behövde för att kunna ge bloggandet den tid det förtjänade. Ett skäl till att det inte blivit fler är naturligtvis Sveriges ringa folkmängd. Det är faktiskt bara några tusen människor i Sverige som dagligen ägnar sig åt den politiska debatten, vilket begränsar marknaden.

Men det mest avgörande skälet är antagligen att vi inte är bra nog. Vi postar för sällan, gör för dålig research och är alldeles för primitiva i vår layout. Så vem vill bli årets designer...?