Folkomrösta om Europastaten

EU:s stats- och regeringschefer har nu kohandlat färdigt i Lissabon. En ny gemensam grundlag blir därmed föremål för prövning i medlemsländerna. Rapporteringen är symptomatisk. Vi får se bilder på de skrattande slipsar som stolt prisar sina egna förhandlingsfärdigheter, och en och annan analytiker funderar över utsikterna att få igenom förslaget utan folkomröstningar.

Men ingenstans framgår vad förslaget innebär.

Det är glädjande att även borgerliga politiker nu tagit ställning för en folkomröstning, inte för att folkomröstningar är speciellt lämpliga - det är de inte - utan för att det antagligen är det enda sättet att tvinga fram en politisk debatt om grundlagens innehåll. EU-minister Cecilia Malmström, Bryssels sändebud i Sverige, har satt sig själv i ett märkligt läge. För några månader sedan antydde hon att tiden snart skulle vara mogen för en ny EMU-omröstning. Samtidigt är hon benhårt negativ till en folkomröstning om grundlagen.

Argumentet för det senare lyder för det mesta att frågan är så komplicerad att det enda rimliga är att riksdagens ledamöter, som har bra betalt för att sätta sig in i alla knepiga detaljer, får sköta saken. Något ligger det i den saken, men detsamma gäller ju faktiskt även EMU-frågan. För att kunna avge ett tvärsäkert omdöme skulle man inte bara behöva vara stjärnekonom utan även clairvoyant.

Nej, det enda skälet bakom Malmströms inkonsekvens är detta: hon vill att Sverige både går med i EMU och ratificerar grundlagen. Det första kräver sannolikt en ny folkomröstning, medan det senare hänger på avsaknaden av just en sådan.

En intressant detalj är att orden "konstitution" och "grundlag" knappt används längre. Istället talas nu om ett "fördrag för hur EU ska styras". Detta beror självklart på att de ansvariga vill avdramatisera frågan. Så länge EU höll sig med konvent och grundlagsförhandlingar var det rätt svårt att förneka att det föremål som snickrades fram var något annat än ett statsbygge, något som medlemsländernas invånare inte riktigt ville acceptera.

Jag gav mig in i politiken för att motverka den stora, starka och allerstädes närvarande staten. Inte för att applådera bygget av ytterligare en. Såvitt jag kan se är folkomröstningsfrågan det enda vapnet vi har mot de skrattande slipsarna. Därför är jag beredd att använda det, trots att jag egentligen ogillar folkomröstningar.