En gäspning och lite dricks

För några dygn sedan var jag irriterad över Fredrik Reinfeldts oförmåga/ovilja att driva eller ens delta i någon form av samhällsdebatt. Två utspel senare sitter jag och önskar att han fortsatt hålla klaffen.

Hans flegmatiska uttalande om den senaste Muhammedkrisen var inte bara politiskt svagt. Det var även taktiskt korkat. Avsikten var antagligen ett framstå som statsmannamässig och ovanför käbblet. Problemet är bara att nu är båda sidor arga på honom. Såväl yttrandefrihetsaktivister som muslimska demonstranter har anledning att vara missnöjda.

Det påminner om ett misstag som Bill Clinton gjorde när han var ny som president. Frågan om homosexuellas rätt att tjänstgöra i försvaret är explosiv i USA. Clinton landade i den kompromiss som kommit att kallas "Don´t ask, don´t tell". Taktiskt sett hade det varit smartare att köra över antingen Pentagon eller HBT-rörelsen. Då hade han åtminstone haft några vänner kvar. Kompromissen gjorde alla förbannade.

Reinfeldt borde lära av detta. Man kan inte alltid vara alla till lags, och man bör inte heller alltid vara det.

Därtill har vi gårdagens giga-gäspning på DN Debatt. Efter moget övervägande har Reinfeldts medieteam kommit på att frågan om Ingmar Bergmans samlingar är ett bra redskap för att skaffa fram lite goodwill åt Osynlige mannen. Därför lovar nu statsministern - tillsammans med kulturministern - att pilla fram de tjugo miljoner kronor som behövs för att rädda samlingarna.

Tjugo miljoner!

Inte nog med att statsministern använder rikets tyngsta utspelsarena till att driva skitfrågor. Han kan inte ens göra det utan att ta hjälp av det ansvariga statsrådet. Resultatet blir regeringsupprop kring utgiftsposter som motsvarar en utgången tioöring i en plånbok full med platinakort. Det är pinsamt och ovärdigt.

När ska regeringen få in i sina skallar att de vunnit ett val, och därmed fått ett mandat att driva riktig politik? När ska de stora frågorna bli föremål för debatt? När får vi besked om hur Sverige ska se ut om tio år?

Det är okej att ha lite rampfeber innan showen, men när scenens förmente huvudrollsinnehavare inte ens kan möta slutapplåderna med självförtroende är det svårt att släppa misstanken att han tagit på sig en alldeles för stor kostym.