Femifascism

Jag skulle aldrig drömma om att förbjuda aborter. Det är varken önskvärt eller möjligt. Det viktigaste skälet är detta: när aborter inte utförs av kompetent personal i sterila operationsrum utförs de av slaktare i skitiga källarförråd. Dessutom finns det en mängd omständigheter under vilka det är bättre att avsluta graviditeten. Medicinska, psykosociala eller andra.

De flesta normalt funtade människor kan för övrigt skilja mellan privatmoral och lagstiftning. Det finns åtskilliga människor som för egen del inte kan tänka sig att genomföra en abort, men som likväl inte har en tanke på att förvägra andra den rätten. Som så mycket annat går dessa saker att lösa.

Men så har vi extremisterna. Dels de som anser att varje abort, oavsett omständigheterna, är ett mord. Även en graviditet som är resultatet av en våldtäkt och där barnet är svårt missbildat och kommer att gå en plågsam död till mötes senast ett halvår efter förlossningen.

Den sortens extremister är tack och lov sällsynta i Sverige, och de som finns tas över huvud taget inte på allvar utanför sina sekter.

Sedan har vi den andra sorten. De som anser att aborter aldrig kan vara ett problem utan snarast ser drastiskt ökande aborttal som ett frihetsbevis. De som anser att män över huvud taget inte ska öppna käften i denna fråga eller att det är skuldbeläggande att ens fråga en kvinna hur hon mår efter att ha genomgått en abort.

Bloggaren Syrran har nyligen presterat ett av de vidrigaste inlägg jag någonsin läst i denna genre:

"För kan ni fatta already - höga aborttal är inte i sig ett problem. Det som är
ett problem är oönskade graviditeter"

Som om det skulle finnas någon motsättning. Hon fortsätter med att citera ett äldre inlägg:

"Valet är kvinnans oavsett vilka hennes skäl är och skall inte kommenteras eller
kritiseras, framför allt inte av män."

Det är onekligen svårt att inte medge att det slutligen är kvinnan som väljer om hon vill genomgå en abort eller ej. Det ligger så att säga i sakens natur. Men att de två människor som orsakat graviditeten rimligen båda har en roll att spela oavsett vilket beslutet blir är fan i mig helt självklart.

I feministernas värld ska männen hindras från att agera fäder fram tills födsloögonblicket, från vilket de istället ska tvingas göra detta. Det är en logik som inte är helt enkel att ta till sig.

Det som retar mig är inte att Syrran förespråkar aborträtten, för det gör jag också. Det läskiga är hennes fanatism, hennes människoförakt och hennes manshat. För mig är det självklart att aborter kan vara både sorgliga och nödvändiga. Men för henne är sådana känslor kätterska. Strukturella angrepp på det kvinnliga kollektivet. Mänskliga svagheter som måste utrotas.

I hennes värld heter det inte ens "foster". Hon föredrar "cellklump". När vi börjar resonera i sådana termer är vi definitivt på ett sluttande plan.