Only the good die young

Hur moraliskt förvirrad och intellektuellt havererad den svenska debatten är märks inte minst i dessa dagar då Jan Myrdal fyllt åttio år och hyllningsartiklarna, likt tyska bomber över London, haglat över Sveriges tidningsläsare.

Att gå igenom de många hårresande uttalanden som fötts i denna mans trasiga hjärna känns på något vis överflödigt. Det förefaller uppenbart att om Sverige hade varit en kommunistisk diktatur så hade Myrdal varit en av de som organiserat de "historiskt nödvändiga" utrensningarna. Hade Tredje riket vunnit andra världskriget och kommit att innefatta även vårt land hade Myrdal utan tvivel kunnat vara den lägervakt som vred på gasen.

Nu blev Sverige aldrig kommunistiskt eller nazistiskt, och Myrdal blev föga mer än en megaloman stolle. Det värsta är därför inte Myrdal själv - stollar kommer alltid att finnas - utan de många tidningsredaktioner som konsekvent under decenniernas gång givit honom en plattform. Svenska Dagbladet förvandlade sig självt till en balkong över Himmelska fridens torg från vilken Myrdal kunde vräka ur sig sina enfaldiga tirader. Aftonbladet räknar honom än idag till sina återkommande gäster.

I vilket annat land hade den dominerande kvällstidningen och den mest genomborgerliga morgontidningen upplåtit spaltkilometer efter spaltkilometer till nationens oslagbare rekordhållare i diktaturslickeri?

Följden av detta är på många sätt den hemskaste, vi har vant oss vid att läsa de totalitära regimernas oförvrängda budskap i våra största och mest respekterade medier. Vi har blivit som barn som växer upp i en miljö av missbruk, våld och förtryck och som därför normaliserar det vansinniga och betraktar det som logiskt.

En som avviker från hyllningskören är Jackie Jakubowski som ifrågasätter just detta; hur en klinisk vettvilling kunnat bli en av den politiska debattens tyngre aktörer.

Detta är den verkliga frågan, ty när vi på goda grunder ryser över försäljningen av totalitär litteratur i exempelvis Turkiet så glömmer vi att vi har vår alldeles egna politiske Stephen King i våra bibliotek och dagstidningar. Detta har färgat vårt politiska klimat. Det är därför få som reagerar över att ett riksdagsparti kan ha en ledning full av medlemmar i Svensk-Kubanska föreningen eller att samma partis programchef kan vara en varm förespråkare av goda relationer med Hamas.

Allt detta har vi lärt oss att betrakta som något om inte positivt så i vart fall rimligt. Det är väl sant som sopgubbarna säger: när man jobbat ett tag så märker man inte hur det stinker.